Håhå, ett glas rött och en cigarr, håhå
Kris:
vad händer med vår klass? Två gemensamma lektioner med halva klassen - i bästa fall?
So not OK. Blir liksom ledsen i själen.
Men första dagen med riktiga lektioner gick ändå helt okej. Parades ihop med en halva av parallellklassen som ingen av oss riktigt känner och det blev lite stelt och skevt och allmänt underligt och så, men vi överlever.
Så idag jag har druckit två enorma koppar te (ganska mycket för att vara mig, men jag vet att jag har mycket att lära). Sen skulle jag ta ett träningspass som blev till promenad med Hannah som slutade med en bok och Spotify. Ska ändå träna imorgon. Skyller på det. Skjuter upp.
Men igår. Hå. Poetry Slam på Café Hängmattan. Schnappy. Helt galet.
For those of you who don't know: Poetry Slam är en tävling (fast igår var det bara uppvärmning) i poesi där poeter läser upp sina dikter och får betyg av ett antal domargrupper. Sedan kan de gå vidare i deltävlingar. Riktigt hur långt vet jag dock inte.
Now, jag vet att det låter pretto. "Åh, poesi, håhå min käre Watson, ett glas rött på ett café och en cigarr, håhå." Men it's nothing like that. Alls. Visst är det ett café och visst är det poesi och visst kan man beställa ett glas rött - men det finns ingenting alls av den där fisförnäma jag-läser-poesi-och-är-mycket-bättre-än-dig-din-äckliga-kackerlacka-mentaliteten. Fuck no. Folk läser direkt ur själen och fläker ut sig själva på scen till allmän beskådan, och det blir så intimt, man känner precis vad de känner och glömmer bort att man sitter i publiken och bara betraktar, det gör man inte, man deltar, man blir en del av den där surrande tystnaden som trycker mot trumhinnorna och är den totala avsaknaden av alla andra ljud än poetens lätt nervösa röst.
I alla fall när det är bra.
En gubbe (sextiofem plus) ställde sig kisande i rampljuset och drog vad som verkade vara en version på Tio Små Moppepojkar. Fast utan musik, takt eller rytm. Han kallade den Tio Små Dagisfröknar.
Höll på att kvävas av hjälplöst och smått generat skratt som fastnade i halsen.
Annars satt jag vid ett bord vid ett fönster som såg ut över en regndränkt gata och värmde händerna på en kopp varm choklad och bara tyckte om. Tyckte om människorna, dikterna, cafét, den malplacerade, långsamt snurrande discokulan i taket, den korkat babblande konferencieren, jag tyckte tamejfan om vädret som pissade på ett smågrått Göteborg men som bara var så lagom, där utanför dunklet på Hängmattan.
Och min dröm besannades. Rochelle ställde upp och läste en dikt. Jag blev så glad. (Detta var i och för sig efter att jag, Lisen och Jasse hade tjatat ett tag. Men det behöver vi inte säga.)
Shälli!
Och nu ska jag gå och posta ett tragiskt försenat vykort till Hannahs mormor och, efter att ha hört Hedda prata om det hela dagen, köpa en bit choklad.
Jag vet. Sorry.
Dagens lilla glädje-grej: att vår nya mattelärare faktiskt verkar kunna kommunicera med sina elever.
Sweet dreams <3
A ladd insane
Jag tror jag är kär i Aladdin.
Är det fel?
Ikväll blir det Poetry Slam. Tills dess ska jag tvätta håret.
...det är mina planer, än så länge.
Fan, det börjar bli stressigt nu.
Mornin' ol' chap
Wooow.
Är så sjukt jävla groggy. Blir fascinerande yr varje gång jag reser mig upp och kan utan problem sitta och stirra framför mig i flera minuter.
Förklaring: hardcore-sömn inatt. Tio, elva timmar i koma.
Tillbringade gårkvällen i soffan med thaimat och Ben&Jerry's direkt ur burkarna framför 500 Days of Summer - en faktiskt väldigt mysig film med underbart soundtrack. Satt i syster ysters gigantiska mysbyxor och en stickad tröja och gäspade. När filmen var slut fastnade jag framför Braveheart och terrade stackars Hannah med galna sms (sorry bout that, förresten). Ett exempel:
"Det där kan inte vara William Wallace, jag är snyggare än honom!" "Du är galen..." "Då har jag kommit till rätt ställe!" HEHEHEHEHEHEHEEE så skrattar de asfult. Tydligen har de dödat ett vildsvin på hisingen som var två fucking meter långt!
Det är vad som händer med mig efter sömnbrist och sockerchock.
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Funderar på att läsa en tunn liten bok om GTD (Getting Thins Done). Föga förvånande förklarar boken hur man på effektivast möjliga sätt får saker gjorda. Känns som att det kan behövas inför tvåan. Utöver det leker jag med tanken på att baka bröd. Sen är jag också sugen på att fota men har inget spännande att ta kort på. Kanske blir en tur ner på stan och fota svartvita snapshots. Om jag orkar.
...kanske inte.
In an unrelated note så fattar jag inte alls vårt klassschema. Asså... verkligen inte. Känner mig jättekorkad. Men vafan? Uuuhh.
Dessutom kom jag på en sak igår. Eller... åter-kom-på en sak. Man måste nog se människor som de faktiskt är. Det är jävligt onödigt, dumt och energikrävande att försöka passa in folk i mallar de inte passar i. Då slutar man bara frustrerad och sårad och ännu mer förvirrad än man var i början.
Men det kan ändå göra ont. Att ge upp illusionen och den ack så fina tanken man hade.
Jag kommer ihåg det här med jämna mellanrum, surar över det och glömmer av det igen. För att ett tag senare komma på det, sura över det och glömma av det än en gång.
Nu är klockan halv fyra och jag har pratat i telefon med Oscar i en halvtimme och inte gjort någonting annat vettigt. Taggar brödbak. Gnuggar mig i ögonen och blinkar dumt.
Dagens lilla glädje-grej: att vakna till en avlägset mullrande åska och med täcket över huvudet somna om.
Sweet dreams <3
Header
Läste precis syster ysters blogg. Igen. Nånting bara brast och tårarna rinner helt hjälplöst. De gör inte så mycket väsen av sig förutom att de blöter ner jeansen och gör allting suddigt.
Det är bara tillfälligt och det vet jag med all önskvärd säkerhet, men ibland blir jag helt förlamad.
Det här är ett av de sällsynta tillfällena när ord förlorar sin mening.
Så för att tänka på nåt annat en stund kan jag gaska upp mig och glatt berätta om dagen. Vi kör en introvecka på skolan som förmodligen är jättepedagogisk och bra och sådär, men smärtsamt ointressant. Vi hade en föreläsning om Wikipedia med en kille som helt seriöst måste varit en av de sämsta talarna jag nånsin sett. Verkligen. Hans "skämt" föll till golvet under gravlik tystnad och luften gick ur oss och vi vågade inte titta på varandra.
Men det är säkert bra att kunna.
Så, efter en trevlig lunch och ett halvtaffligt pass fick vi sluta lite tidigare, och jag hamnade på bussen och sedan på Frank's Coffee med Hanna, Isabell, Rochelle och en obligatorisk chailatte. Fruktansvärt trevligt. Satt senare på vagnen hem i solskenet som fortfarande värmde och lyssnade på musik, blundade och tillät mig några ögonblick fullkomlig lycka.
LG.
Life's Good.
Dagens lilla glädje-grej: att sitta inknödd i en soffa under "lektionstid" och kolla youtubeklipp under hejdlösa garv, fastklämd mellan några väldigt goa människor.
Sweet dreams <3
En klass för sig
Har precis laddat upp fotona från dagens brunch med klassen hos Marcus.
Senare kommer vi vända oss mot tiden
Vi kommer skratta åt den sparka på den spotta på den,
vi kommer kort sagt mobba tiden
Vi kommer vara glada åt nuet och vi kommer älska oss,
vi kommer finnas här och nu och mobba tiden
Ge tillbaka för alla gånger tiden flytt ifrån oss
Det tog en timme.
Dryga 200 bilder.
Kameran har gått varm och runt runt runt och dokumenterat allt som möjligtvis kan ha varit värt att fota. Vilket ändå var en hel del. Vår klass måste nog vara nåt av det finaste som finns.
Kom dit strax innan elva och schtekte pannkakor med En Händig Man (a.k.a Oscar). Gick därifrån nästan fyra timmar och ett mörklagt antal kilo senare och rullade praktiskt taget på bussen, som tog mig och Oscar till en rendez-vous med Hannah, Alice och Karin i stan.
Jag vet inte när jag var så mätt senast. Eller så försjunken i mys och smetig, kletig kärlek.
Fast, jo, det vet jag.
Det var nog igår.
Just nu sitter jag och bränner mig på en kopp chailatte och försöker att inte sakna syster yster så sinnessjukt mycket eftersom jag vet att hon bara skulle sucka, med ett litet leende lägga huvudet på sned och vänligt men bestämt säga åt mig att lägga av.
Sorry. Can't help it.
Jag saknar syster ysters förmåga att se rakt igenom mig och säga precis det jag behöver höra. Jag hittar inte orden själv, det har alltid varit hon som har varit bra med ord.
Jag känner mig lite som ett åskoväder. En massa motstridiga känslor krockar, högt och lågt, och gör att hela jag vibrerar av ett frustrerat muller. Är lyriskt lycklig och helt nere samtidigt. Fast det låter faktiskt lite som jag.
Jag vill liksom göra allt.
Och inget.
Samtidigt.
Och just nu vill jag verkligen, verkligen ha en kram. Stod och kramades med Alice i säkert en minut tidigare idag.
Det är en av de lustiga sakerna med nära vänner. En vecka kan kännas som en månad, det spelar liksom ingen större roll. Man är så van vid att träffa dem hela tiden, och när de är borta skapas ett tomrum som man inte riktigt lägger märke till förrän det fyllts.
Senare kommer vi vända oss mot tiden
Vi kommer skratta åt den sparka på den spotta på den,
vi kommer kort sagt mobba tiden
Vi kommer vara glada åt nuet och vi kommer älska oss,
vi kommer finnas här och nu och mobba tiden
Ge tillbaka för alla gånger tiden flytt ifrån oss
Vi kommer vårda nuet som ett nyfött barn,
vi kommer älska det
vi kommer älska oss
vi kommer lära oss
att ingenting blir bättre av att mobba tiden,
tiden flyr ifrån oss för ingenting kan vara
och jag gillar det
För hur mycket vackrare är inte träden,
skit i träden,
hur mycket vackrare är inte vi
när vi vet att vi ska dö, att vi tar slut
när vi vet att tiden flyr ifrån oss?
vi kommer älska det
vi kommer älska oss
vi kommer lära oss
att ingenting blir bättre av att mobba tiden,
tiden flyr ifrån oss för ingenting kan vara
och jag gillar det
För hur mycket vackrare är inte träden,
skit i träden,
hur mycket vackrare är inte vi
när vi vet att vi ska dö, att vi tar slut
när vi vet att tiden flyr ifrån oss?
Jag har så snygga vänner att det gör ont.
Dagens lilla glädje-grej (som utlovat) : att sitta uppslukad av ett samtal och plötsligt känna en haka vila på axeln och med ett leende lägga armen om en väns nacke.
Sweet dreams <3
"Låt aldrig glöden dö ut"
Jag gillade hur du glödde när vi träffades
Jag gillade din värme och ditt ljus och våra gnistor,
jag drogs till dig
Jag gillade hur vi sprakade
hur vi brann och dansade som lågor
Elden var fortfarande bara varm mot mina kinder,
jag som frös
Jag gillade hur du tinade upp mig
Du fick mig att vilja att smälta att våga
din låga var orädd och jag fattade eld,
tillsammans brann vi
Vi svedde mörkret i kanterna och vi vrålade
vi var en dånande naturkraft och vi brann
Sen tappade jag bort mig
Vi gick upp i varandra och vi brann,
vi behövde bränsle,
vi hade vår första kris.
Du flammade upp, du krävde syre
vi levde på varandras bekostnad, du och jag
och jag älskade dig
Så jag gick på sparlåga när du tog plats,
jag lät mig bli bortsvept av dina nycker
och när du brände mig bet jag ihop
för jag älskade dig
Det var så nytt för mig:
att dansa efter vinden att vråla ut och brinna,
och jag brann på grund av dig -
- jag var väl tacksam,
jag var väl rädd
och jag älskade dig
alldeles för mycket och vi brände mig
igen och igen och igen och igen
varje gång jag falnade, svalnade, brände vi mig
varje gång du tog mitt bränsle, mitt syre, så brände vi mig
men jag älskade dig
tills jag försvann i din eld,
tills min egen glöd dog ut,
tills allt som var kvar var aska.
men jag älskade dig
tills jag försvann i din eld,
tills min egen glöd dog ut,
tills allt som var kvar var aska.
S för...
...S-ol.
...S-ista S-ommarlovsdagen.
...S-nyft.
Ändå känner jag mig märkligt... lugn. Det kanske är solen, jag vet inte. Det känns bara som att jag har haft en bra sommar. Jag har gjort mycket av det jag har velat göra (dock inte lärt mig att gilla kaffe helt än - men jobbar på det, det går i alla fall framåt). Har rest en jävla massa, sett och hört mycket nytt, solat och badat och slappnat av så totalt, ätit god mat, träffat vänner som jag inte träffar så ofta, läst ett halvt bibliotek, sovit upp till ett halvt dygn, känt efter vad jag har velat göra och många gånger faktiskt gjort det. Jag hade inte velat ändra nånting. Det är nästan dags, känns det som, att börja plugga igen. Ta tag i sitt liv, liksom. Komma in i de gamla rutinerna och känna att jag har ett mål med nånting igen.
Inte för att jag hade tackat nej till längre sommarlov. Verkligen inte. Verkligen inte. Men nu är det så. Det är en omständighet, inte ett problem med en lösning. Bara att gilla läget.
Och det ska ändå bli gött att träffa sina kompisar mer regelbundet. Och säga vad man vill, men hösten måste ändå vara den absolut mysigaste årstiden. And I'm a sucker for mys. Tekvällar med vänner, lite yoga (wink wink Petra, wink wink), en mjuk soffa och stora stickade tröjor, kanske en bra bok (eller en inlämning, möjligtvis, beroende på), somna till regnet som smattrar försiktigt mot fönsterrutan. Jag tror nog vi ska ta oss igenom den här hösten också, mina vänner.
Men jag tror allt vi får hjälpas åt. Eller, jag kommer behöva hjälp, i alla fall. För jag är livrädd för tvåan, verkligen rädd. Har bara hört skräckhistorier om hur mycket man har att göra och hur stressad man är och hur svårt allting är. Och med tanke på att jag var ordentligt stressad bara i ettan så låser jag mig med en skräckslagen grimas när jag tänker på hur tvåan i så fall måste vara. Så jag, och jag tror faktiskt många andra också, kommer behöva släppa skolan med jämna mellanrum och bara ha lite kul. Och det är där vi kommer in i bilden som vänner.
Jo det löser sig, det gör det alltid, vi kommer fixa det till slut. Hej Timbuktu.
Idag är också en väldigt speciell dag. Både Oscar och Hannah fyller år (så mazzamazza grattiz till tous les deux). Dessutom - oh yes, det finns mer - så är det exakt ett år sedan jag var på Coldplay-konserten i Stockholm. Det är fruktansvärt intressant att tänka på hur allting såg ut då. Jag kommer ihåg att jag för första gången sms:ade Hilding som skulle springa midnattsloppet och tyckte det var kul för jag kände henne inte. Och när jag kom hem och hade på mig min Viva La Vida-T-shirt så provocerade det fram en av de första konversationerna med Oscar.
Det är ju helt galet. Nu kan jag knappt föreställa mig att det ens fanns en tid när jag inte kände nån av dem. Vi har ju alltid känt varandra. Eller?
Igår firades sista fria lördagen på Masthuggsberget med Fosterfamiljen (internskämt. Sorry) med flera. Perfekt. Det är ett jävligt gött gäng det där, ändå. Vi satt och såg ut över stan med en kladdkaka med mintkrokant i och diskuterade våldsamt filmer.
Och imorgon börjar alltså skolan.
Shit.
Sweet dreams <3
Sablar i havet
Blir inte riktigt av med den här urkfuckmylife-känslan, hur hårt jag än försöker. Att gå på stan och käka bagels med Miranda hjälpte, men så fort jag hamnade själv på bussen hem försjönk jag i grubblerier och frustration och irritation på mig själv. Känner mig såpass låg att jag inte ens orkar samla tillräcklig motivation att gå på Hoffmaestro & Chraa ikväll, och jag hade peppat för det rejält länge, ändå. Så det blir film och Ben & Jerry's ikväll i ett tomt hus. Ser statusuppdateringar på facebook av folk som taggar Hoffmaestro och önskar att jag hade orkat själv. Men jag lyssnar på en jazz-spellista och drunknar i en stickad tröja istället, och det är ändå rätt lagom just nu.
I alla fall så funkar myspace nu. Känns lite bra ändå.
Okej. Jag behöver mat nu.
Kanske blir mer pepp när jag fått i mig lite bränsle.
Just nu saknar jag syster yster så mycket att det gör ont och lyssnar på Billie Holiday.
Mors kors gummigalosch <3
Balans i tillvaron
Bara för att gårdagen var så underbar, har idag-dagen varit desto sämre. Inte superkass, bara... blä. Vaknade helt på fel sida med ett trist sms vilket startade dagen uppochner. Tillbringade förmiddagen med att diska och bråka med myspace som inte alls vill leka med mig (http://www.myspace.com/isisongs om det nu bestämmer sig för att funka nån dag). Sedan skyndade jag ner på stan för att ta en fika (och några bilder) med Oscar, men var fortfarande irriterad när jag kom hem. Som grädden på moset drog jag och mina föräldrar igång världens bråk vid middagen också. Bara för att göra allting lite roligare liksom.
Men efter det så satt jag och pappa och lyssnade på musik och pimplade te i nån timme och då kändes allt lite bättre. Så bortsett från att mitt huvud är på krigsstigen och hjärnan på väg att tränga ut ur öronen så är allt ganska chill nu. Men helst av allt vill jag bara att den här dagen ska vara över. Dra täcket över huvudet och skita fullkomligt i allt. Jag orkar inte vara trevlig just nu. Förlåt världen. Shit.
Lyssnar på Michael Bublé – Feeling Good och tycker det är lite ironiskt.
Det är då man går och lägger sig tidigt.
Good fucking night.
God kväll
Ni vet en sån där perfekt kväll med en härlig vän i en soffa med en gigantisk kopp te och en halv burk Ben & Jerry's? Med en skitfilm, tjejsnack och massa musik? Eller en go bio med gamla vänner som man träffar alldeles för sällan?
Welcome to my world. Det var min dag.
Har suttit och svettats lite ikväll. Först trodde jag att det var för att jag satt under en tjock filt med en varm kopp te. Men sen kom jag på att det var nog inte det. Jag tror att det var för att jag är så varm inombords.
Jag undrar var vi skulle vara utan vänner.
Ovärt
Imorse gjorde jag nåt härligt korkat: ställde klockan på 04.30 (efter att ha somnat kring två, halv tre), segade mig upp, tog cykeln, kameran och stativet och kämpade mig upp i skogen med hjälp av enbart viljestyrka och envishet för att ta lite bilder.
Det var inte ens värt det.
Tydligen ska det vara som allra finast att fota i gryningen - och visst, det var fint - men tamejtusan inte värt att gå upp halv fem för. Det var mest... mörkt. Jag hade hoppats på lite fina solstrålar som skulle reflekteras i ytan på tjärnen eller lysa igenom lövverket i skogen och sprida ett överjordiskt vackert ljus i den lätta dimman som skulle ligga över marken... Meneh, ähum. Det var grått. Och halvmörkt. Och ögonen sved av sömnbrist och magen kurrade och jag ville bara lägga mig på marken och sova. Alternativt äta ett nybakt scones. (Det gjorde jag i och för sig en timme senare. Gjorde scones till pappa som vaknade kring sju-tiden och tittade på So you think you can dance med mig. Det blev även scones över till min och Alices lilla fina brunch några timmar senare bestående av scones och amerikanska pannkakor med abnorma mängder sirap.) Klockan åtta gick jag och la mig igen och låg i koma till halv tolv när Alice sms:ade och ville äta. Sen kollade vi (av en för mig fortfarande oförklarlig anledning) på Pirates of the Caribbean 3 och lite gamla men väldigt fina bilder.
Nu när det är exakt en vecka kvar av sommarlovet (råkade skriva sommarlivet och kan inte riktigt bestämma mig för om det var kul eller inte) fick jag häromdan rådet att njuta som tusan av det sista, nu. Jag tog det här rådet väldigt seriöst. Så jag njuter. Saker som hittills har ingått har varit att sova till halv tolv och sedan virvla ner på stan och shoppa lite med Hedda, sedan stå mitt i ett sanslöst skyfall och skratta högt åt dessa sinnessjuka mängder vatten som praktiskt taget rinner ner från himlen, hitta det litterära geniet och godbiten Rochelle och ta en fantastiskt mysig fika på ett överbelamrat fik, åka hem till Hedda och tillsammans med några andra väldigtväldigt fina människor äta sig rund på hembakade bullar och kladdkakemuffins och se på Tzatziki, morsan och polisen.
Man får.
I övrigt är en gammal låt mer eller mindre färdiginspelad. Hahaa, jag blir lika stolt varje gång. I alla fall, lägger väl upp nånstans nån gång. (Vadå, ospecifik, jag?)
Just nu sitter jag i mitt humoristiskt stökiga rum, lyssnar på Kings Of Convenience och tittar ut på regnet som ser ut som en solid vattenvägg.
Lite gött är det ändå.
Dagens lilla glädje-grej ska jag dra igång med när alla dagliga rutiner i skolan börjar igen... just nu är varje dag en glädje-grej i sig.
Svit driims!
El segno del dolci
I frysen står min älskade världsomvälvande semifreddo, på golvet ligger ett nyupptäckt kamerastativ och på skrivbordsstolen sitter jag och önskar att jag var på Way Out West.
Tidigare idag var jag ute i skogen och experimenterade med stativet, som för övrigt fungerar helt okej. Dock fanns det inte överdrivet mycket att fota. Allting var liksom... grönt. Det var lite dåligt med variation. Men det var ändå väldigt fint.
Ikväll ska jag och Alice hyra Shutter Island och dregla över Leonardo di Caprio och semifreddon. Alldeles lagom fredag kväll.
I övrigt var Kapten Röd häromdan hur grym som helst. Är lite småkär. Texterna är bara... ja. För bra. Är lite besviken bara på att han körde exakt - alltså verkligen exakt - samma program som på Emmaboda. Samma ordning på låtarna, samma mellansnack, samma publikengagerande trick. Exakt samma program.
Men damn, det var ett bra program.
Och, givetvis, Teddybears igår på ett genomdränkt Götaplatsen. Fedt. Stod under tak och tryckte en bit bort, men blev ändå helt medryckt i showen. Jag har fått en nyvunnen respekt för anordnarna av Kulturkalaset. Verkligen imponerad över att de lyckats få dit så grymma band. (I en parentes: ett annat bra band som ska spela imorgon 16.30 är Johns Vatten - http://www.myspace.com/johnsvatten. Man får bara ha överseende med nivåerna och kvalitén på inspelningen.)
På väg hem från Kapten Röd häromdan hamnade jag bredvid en kille på vagnen. Jag kollade inte så noga på honom. Efter ett par hållplatser reste han sig upp för att ge plats åt en äldre kvinna som tackade honom och damp ner bredvid mig. Ytterligare några hållplatser senare gick killen av.
Jag kan inte förklara det, men jag älskade den här killen. Helt oförklarligt och egentligen ganska konstigt. Utan att ha tittat ordentligt på honom och utan att ha växlat ett enda ord så bara tyckte jag så ofantligt mycket om honom. Och jag sade ingenting till honom.
Så, precis när han skulle gå av och stod i dörren, så vände han sig om och tittade rakt på mig. Höll kvar min blick i någon sekund.
Så gick han av och försvann.
Jag vet inte vad som hände och jag vet inte varför jag brydde mig. Men det var så fascinerande. Ett helt random möte som hade en sån inverkan på mig.
Coolt.
Moreover, Shutter Island: SE
DEN. Den mindfuckar en totalt men åh, man gillar det. Definitivt en av de bättre filmerna på ett bra tag.
Kom precis hem från Alice, med andra ord.
Shit, nu måste jag sova.
Söta drömmar <3
"There's nothing you can do that can't be done"
Ta i trä - förkylningen börjar släppa. Bra precis en vecka med frossbrytningar och hostattacker senare har jag sovit igenom en hel natt utan att vakna och svära över min skavande hals eller täppta näsa.
Jag vet att jag har sagt det här förut. Jag vet att det inte är nytt för någon, men det är fortfarande sant: det är lätt att snacka. Det är lätt att berätta om sina drömmar och mål och kanske till och med lägga upp en plan för hur man ska uppnå allt det där - men att faktiskt göra det... det är där det börjar. Det är där det börjar bli riktigt jävla svårt, det är där det börjar betyda nåt, det är där man börjar riskera nåt. Så länge man bara snackar om det är man trygg, för man lider ingen risk att misslyckas. Man kan hålla sig på den teoretiska sidan av det hela och säga att, ja, såhär borde man göra, eller såhär - och då borde det bli såhär och då blir allting bra. Men så fort man tar det där första, övermänskligt svåra steget och börjar göra nåt av det där man snackat om så länge, då utsätter man sig för risken att misslyckas, att se ut som ett pucko, att tappa ansiktet.
Yeah.
Men tänk lite på det.
Har man ändå inte betydligt mer respekt för någon som försöker, nån som gör nåt av sitt liv och satsar, än någon som sitter instängt i ett lite grått och dammigt rum och förbannar alla som vågar?
För det är väl det det handlar om, att våga göra något. Jag fattar inte varför det är så jävla skrämmande, egentligen. Det är säkert inte det för alla - jag vet ett flertal människor som bara gör en massa grejer hela tiden och det med ett brett leende - men för mig... aa, jag vet inte. Jag skjuter upp allting och gömmer mig bakom helt värdelösa ursäkter som alla genomskådar och höjer ett medlidande ögonbryn åt, vare sig det gäller att sitta i studion eller skicka in en demo eller börja skriva på ett tomt papper eller ringa om ett möjligt jobb eller bara ta ett seriöst snack med någon. Jag bara gör ingenting. Det är så mycket lättare att knipa ihop ögonen och stoppa fingrarna i öronen och göra sitt bästa för att le ändå.
Och det som skrämmer mig, det jag börjar inse mer och mer, är att jag inte kan fortsätta så längre. Jag behöver ett jobb, jag behöver skriva (skolarbeten, om inte annat), och jag behöver sitta i studion och skicka in en demo om jag ska kunna leva med mig själv och inte bli bitter för att jag aldrig ens försökte.
För det är nog det som skrämmer mig mest av allt - utsikten att se tillbaka på ett fullkomligt tomt och meningslöst liv. Jag är för gammal för att gömma mig bakom taffliga ursäkter och skylla på att jag är för ung. Det är jag inte. Jag är inte gammal heller (hahaha, noo), men gammal nog att börja ta ansvar för mig själv.
Jag vill inte. Jag vill inte ha ansvar. Jag vill inte att livet ska vara svårt. Jag vill inte misslyckas.
Men jag blir så jävla trött på mitt ynkliga sorry ass-jag så jag ger blanka fan i det nu. Livet är vad det är. Och trots alla motgångar och olösliga problem så är det fucking vackert ändå.
Så det så.
"Var nöjd med, allt som livet ger, och allting som du kring dig ser, glöm bort bekymmer, sorger och besvär."
I övrigt åker Hilding till USA (i ett år!?) på fredag. Hon hade en hejdå-middag igår, som mot slutet blev ordentligt sorglig. Först syster yster, sen Hilding. Vad är detta? Alla åker bara ifrån mig. Jag, Hedda och Miranda gav henne i alla fall en jättejättefin kalender som vi pimpade med bilder, glitter, karameller och små meddelanden och proppade full med internskämt, hjärtan och kärlek. Hilding kommer vara saknad.
Och nu ska jag städa köket och sen mitt rum (oh fuck... en månads användning av kläder ligger på soffan och halvt uppackade väskor står och surar på golvet - har inte hunnit/orkat städa sen, typ... juni), och ikväll taggar jag Kapten Röd - spelning på hemmaplan för vår käre Kapten, hur fel kan det bli?
Pepp tjej.
Sweet dreams <3
Update:
Jävla förkylningar.
YNK
Har precis laddat upp en gigantisk drös med bilder från när jag träffade Petra och Karin.
Det gjorde mig helt slut.
Den här förkylningen har gjort mig så sjukt jävla svag att det känns som ett träningspass att gå upp för trappan och får mig att börja gråta av utmattning. Mor och far säger att jag gärna får utnyttja dem när jag nu är sjuk och ynklig, och då bestämmer jag mig för att jag ska gå riktigt hårt ut och säger att jag vill ha stuvade makaroner.
...jag vet inte vad som hände med min logik. Kanske aldrig hade någon.
I alla fall så tror jag, efter expertråd från vänner och familj, att den här förkylningen är en motreaktion från min kropp. Jag har kört lite med den nu den senaste månaden genom att leva en så rotlös tillvaro, aldrig sova mer än några få nätter på samma ställe, konstant utsätta mig för nya intryck, springa omkring dagarna i ända, sova antingen dåligt eller för lite och äta konstiga saker. Så jag har misshandlat min kropp lite grann, och plötsligt slog den tillbaka med en sjuhelvetes reaktion.
Så jag får helt enkelt leva med konsekvenserna nu.
Rätt åt mig.
Bilderna är i alla fall fina. Människorna på dem också.
Nu sade Hedda precis att jag är en hest.
Okej.
Pappa har också varit en hårt arbetande ängel och mer eller mindre fixat min dator nu, denna fixiga och underbara människa.
Och nu ska jag strax ner och käka mina älskade stuvade makaroner och kanske smygäta lite glass och se på teve och sova. Åh vad jag ska sova.
Pusskram skumbanan!
Gryningsljus och hostattacker
06.39.
Har varit vaken i nån timme. Gick precis upp, kunde inte sova. Karin ligger kvar och sover med meddelandet Tjafan, kunde inte sova så gick upp och gjorde scones på kudden bredvid. Bortsett från en fladdrande gardin och en lina som slår emot flaggstången utanför är det alldeles tyst. Och ganska kallt. Lite fridfullt men samtidigt ensamt.
Igår kom Petra hit och vi solade och käkade lunch och stekte tång innan jag och mamma åkte och hämtade Karin på stationen. Jag och Karin började i sin tur, vår vana trogen, dampa ur så fort vi fick syn på varandra och slutade inte förrän kring klockan ett då vi efter att ha sluddrat några sista osammanhängande meningar slocknade.
Just nu googlar jag recept på scones och snörvlar lite eländigt. Förkylningen vägrar ge med sig.
Få sjukdomar gör en så opåkallat ynklig som en förkylning.
Ynk.
Nu blir det te och scones och halstabletter.
Cheers.
Har varit vaken i nån timme. Gick precis upp, kunde inte sova. Karin ligger kvar och sover med meddelandet Tjafan, kunde inte sova så gick upp och gjorde scones på kudden bredvid. Bortsett från en fladdrande gardin och en lina som slår emot flaggstången utanför är det alldeles tyst. Och ganska kallt. Lite fridfullt men samtidigt ensamt.
Igår kom Petra hit och vi solade och käkade lunch och stekte tång innan jag och mamma åkte och hämtade Karin på stationen. Jag och Karin började i sin tur, vår vana trogen, dampa ur så fort vi fick syn på varandra och slutade inte förrän kring klockan ett då vi efter att ha sluddrat några sista osammanhängande meningar slocknade.
Just nu googlar jag recept på scones och snörvlar lite eländigt. Förkylningen vägrar ge med sig.
Få sjukdomar gör en så opåkallat ynklig som en förkylning.
Ynk.
Nu blir det te och scones och halstabletter.
Cheers.
Jag har faktiskt inte sovit för lite
Hej hej hej hej hej.
Go förlylning man dragit på sig här. Känner mig helt igengrodd i huvudet och min hjärna känns som den är gjord av blöt bomull. Sitter och försöker ladda upp lite bilder från Italien på mammas laggiga dator eftersom min egen gått och avlidit.
Jag tror alltså seriöst att jag stöter bort teknologi. Jag kanske är teknologins motsvarighet till en störd psykopat som inte egentligen vill döda folk (eller i mitt fall eldrivna mojänger) men liksom gör det ändå, och alla bara dör så fort jag kommer i närheten. Först syster ysters dator - det var längesen och den var hennes, men jag var alltjämt i närheten -, sen alla lampor i mitt rum (okej, omvänd ordning egentligen - lamporna kom före syster ysters dator, men okej), sen min egen dator, sen min mobil som dör då och då, sen teven på landet, och just det ja, spisen på landet också, där har jag säkert varit med på ett hörn. Det skulle verkligen inte förvåna mig om mammas bärbara dator som jag just nu har snott skulle lägga av med ett dödsångestljud vilken sekund som helst.
Men tills dess tänker jag använda den.
Igår natt sov jag i elva timmar som en sten. Vaknade förkyld, packade upp och städade grejer efter Emmaboda, satt i studion ett tag med pappa, åkte till landet och sov lite mer.
Jag känner mig extremt groggy och lite småkonstig, som detta inlägg möjligtvis kan bära vittnesmål om. Vill typ... sova mer.
Mhm.
I alla fall så kanske Karin kommer hit imorgon - det är planen åtminstone, men med tanke på hur hårt vi har failat de senaste gångerna vi har försökt ses så får vi väl se hur det blir, plus att min förkylning eventuellt kan sätta käppar i hjulet, men då blir jag arg.
I övrigt börjar jag få en antydan till börja-skolan-ång-hest. Vilket är dumt med tanke på att det är långt kvar. Är lite lagom livrädd för tvåan bara, men det löser sig... säkert.
Nu ska jag sätta mig ute på altanen, dricka upp min choklad och spela lite gitarr och få sådär härligt ont i fingrarna.
Top notch.
Cheers.
Go förlylning man dragit på sig här. Känner mig helt igengrodd i huvudet och min hjärna känns som den är gjord av blöt bomull. Sitter och försöker ladda upp lite bilder från Italien på mammas laggiga dator eftersom min egen gått och avlidit.
Jag tror alltså seriöst att jag stöter bort teknologi. Jag kanske är teknologins motsvarighet till en störd psykopat som inte egentligen vill döda folk (eller i mitt fall eldrivna mojänger) men liksom gör det ändå, och alla bara dör så fort jag kommer i närheten. Först syster ysters dator - det var längesen och den var hennes, men jag var alltjämt i närheten -, sen alla lampor i mitt rum (okej, omvänd ordning egentligen - lamporna kom före syster ysters dator, men okej), sen min egen dator, sen min mobil som dör då och då, sen teven på landet, och just det ja, spisen på landet också, där har jag säkert varit med på ett hörn. Det skulle verkligen inte förvåna mig om mammas bärbara dator som jag just nu har snott skulle lägga av med ett dödsångestljud vilken sekund som helst.
Men tills dess tänker jag använda den.
Igår natt sov jag i elva timmar som en sten. Vaknade förkyld, packade upp och städade grejer efter Emmaboda, satt i studion ett tag med pappa, åkte till landet och sov lite mer.
Jag känner mig extremt groggy och lite småkonstig, som detta inlägg möjligtvis kan bära vittnesmål om. Vill typ... sova mer.
Mhm.
I alla fall så kanske Karin kommer hit imorgon - det är planen åtminstone, men med tanke på hur hårt vi har failat de senaste gångerna vi har försökt ses så får vi väl se hur det blir, plus att min förkylning eventuellt kan sätta käppar i hjulet, men då blir jag arg.
I övrigt börjar jag få en antydan till börja-skolan-ång-hest. Vilket är dumt med tanke på att det är långt kvar. Är lite lagom livrädd för tvåan bara, men det löser sig... säkert.
Nu ska jag sätta mig ute på altanen, dricka upp min choklad och spela lite gitarr och få sådär härligt ont i fingrarna.
Top notch.
Cheers.
23.56
Tre timmars sömn.
Ont i halsen.
Brutal och alldeles för komplicerad film.
Hes som satan. Lite femme fatale, typ.
Mer ont i halsen.
Svimfärdig.
Godnatt.
Tja fan
Är nyss utkommen från en halvtimmes gudavälsignad dusch och känner mig nästan, nästan mänsklig igen. Cigarettlukten i håret är inte helt borta än (efter tre tvättar plus balsam) och jag har kvar skuggor av mina fina kroppsmålningar, men den värsta smutsen är bortskrubbad och huden luktar mycket godare.
För så blir man när man är på festival: skabbig.
Men det är så värt det. Tältet är omväxlande för varmt och för kallt (aldrig precis lagom) och allting blir fuktigt, gyttjigt och smutsigt (inklusive en själv) och det är folk överallt - men det är okej. Det ska vara så. Man försjunker lite grann i sin egen skabbighet, käkar nudlar och bröd med ost på tub och sover alldeles för lite, smetar ut det eventuellt existerande sminket och blir nedsprutad med diverse spritsorter av en överförfriskad dåre i publiken.
Sen ser man också en massa bra band, bekanta som okända, och träffar en sabla massa random människor som alla är jättefulla och jättesociala och så har man skitkul med sina vänner. Fler än en gång hände det att vi gick förbi ett litet gäng på en väg som gick genom campingen, så började de prata med oss och var jätteroliga. Utan särskild anledning. Tja fan räckte jättebra för att starta en konversation. Eller så kom en lirare och höll upp handen för en high five och så gav man honom en samtidigt som man fortsatte snacka med sin kompis som om ingenting hänt.
I alla fall.
Inatt sov jag mer eller mindre tre timmar efter ett magiskt gig av Maskinen. Vi gick upp kring sju för att fixa iordning tältet innan vårt tåg gick kring halv tio, och sen snurrade vi runt i halva Sverige och fyra tågbyten innan vi kom hem, något utmattade. Ikväll funderar jag allvarligt på att käka glass/godis (beroende på vad som eventuellt kan rotas fram ur frys/skafferi) och se på film, och lägga mig kring åttasnåret.
Bortsett från det har jag inga direkta planer på ett par veckor.
Känns fan bra. Har inte sovit på samma ställe mer än tre nätter i rad i en månad nu.
Det börjar ta ut sin rätt.
Livet är bra och jag är sjukt trött och nu ska jag hjälpa pappa med maten.
Tja fan.
