Jag vet att jag har sagt det här förut. Jag vet att det inte är nytt för någon, men det är fortfarande sant: det är lätt att snacka. Det är lätt att berätta om sina drömmar och mål och kanske till och med lägga upp en plan för hur man ska uppnå allt det där - men att faktiskt göra det... det är där det börjar. Det är där det börjar bli riktigt jävla svårt, det är där det börjar betyda nåt, det är där man börjar riskera nåt. Så länge man bara snackar om det är man trygg, för man lider ingen risk att misslyckas. Man kan hålla sig på den teoretiska sidan av det hela och säga att, ja, såhär borde man göra, eller såhär - och då borde det bli såhär och då blir allting bra. Men så fort man tar det där första, övermänskligt svåra steget och börjar göra nåt av det där man snackat om så länge, då utsätter man sig för risken att misslyckas, att se ut som ett pucko, att tappa ansiktet.

Yeah.

Men tänk lite på det.

Har man ändå inte betydligt mer respekt för någon som försöker, nån som gör nåt av sitt liv och satsar, än någon som sitter instängt i ett lite grått och dammigt rum och förbannar alla som vågar?

För det är väl det det handlar om, att våga göra något. Jag fattar inte varför det är så jävla skrämmande, egentligen. Det är säkert inte det för alla - jag vet ett flertal människor som bara gör en massa grejer hela tiden och det med ett brett leende - men för mig... aa, jag vet inte. Jag skjuter upp allting och gömmer mig bakom helt värdelösa ursäkter som alla genomskådar och höjer ett medlidande ögonbryn åt, vare sig det gäller att sitta i studion eller skicka in en demo eller börja skriva på ett tomt papper eller ringa om ett möjligt jobb eller bara ta ett seriöst snack med någon. Jag bara gör ingenting. Det är så mycket lättare att knipa ihop ögonen och stoppa fingrarna i öronen och göra sitt bästa för att le ändå.

Och det som skrämmer mig, det jag börjar inse mer och mer, är att jag inte kan fortsätta så längre. Jag behöver ett jobb, jag behöver skriva (skolarbeten, om inte annat), och jag behöver sitta i studion och skicka in en demo om jag ska kunna leva med mig själv och inte bli bitter för att jag aldrig ens försökte.

För det är nog det som skrämmer mig mest av allt - utsikten att se tillbaka på ett fullkomligt tomt och meningslöst liv. Jag är för gammal för att gömma mig bakom taffliga ursäkter och skylla på att jag är för ung. Det är jag inte. Jag är inte gammal heller (hahaha, noo), men gammal nog att börja ta ansvar för mig själv.

Jag vill inte. Jag vill inte ha ansvar. Jag vill inte att livet ska vara svårt. Jag vill inte misslyckas.

Men jag blir så jävla trött på mitt ynkliga sorry ass-jag så jag ger blanka fan i det nu. Livet är vad det är. Och trots alla motgångar och olösliga problem så är det fucking vackert ändå.

Så det så.

"Var nöjd med, allt som livet ger, och allting som du kring dig ser, glöm bort bekymmer, sorger och besvär."

I övrigt åker Hilding till USA (i ett år!?) på fredag. Hon hade en hejdå-middag igår, som mot slutet blev ordentligt sorglig. Först syster yster, sen Hilding. Vad är detta? Alla åker bara ifrån mig. Jag, Hedda och Miranda gav henne i alla fall en jättejättefin kalender som vi pimpade med bilder, glitter, karameller och små meddelanden och proppade full med internskämt, hjärtan och kärlek. Hilding kommer vara saknad.

Och nu ska jag städa köket och sen mitt rum (oh fuck... en månads användning av kläder ligger på soffan och halvt uppackade väskor står och surar på golvet - har inte hunnit/orkat städa sen, typ... juni), och ikväll taggar jag Kapten Röd - spelning på hemmaplan för vår käre Kapten, hur fel kan det bli?

Pepp tjej.

Sweet dreams <3