...S-ista S-ommarlovsdagen.

...S-nyft.

The Tallest Man On Earth – Into The Stream.

Ändå känner jag mig märkligt... lugn. Det kanske är solen, jag vet inte. Det känns bara som att jag har haft en bra sommar. Jag har gjort mycket av det jag har velat göra (dock inte lärt mig att gilla kaffe helt än - men jobbar på det, det går i alla fall framåt). Har rest en jävla massa, sett och hört mycket nytt, solat och badat och slappnat av så totalt, ätit god mat, träffat vänner som jag inte träffar så ofta, läst ett halvt bibliotek, sovit upp till ett halvt dygn, känt efter vad jag har velat göra och många gånger faktiskt gjort det. Jag hade inte velat ändra nånting. Det är nästan dags, känns det som, att börja plugga igen. Ta tag i sitt liv, liksom. Komma in i de gamla rutinerna och känna att jag har ett mål med nånting igen.

Inte för att jag hade tackat nej till längre sommarlov. Verkligen inte. Verkligen inte. Men nu är det så. Det är en omständighet, inte ett problem med en lösning. Bara att gilla läget.

Och det ska ändå bli gött att träffa sina kompisar mer regelbundet. Och säga vad man vill, men hösten måste ändå vara den absolut mysigaste årstiden. And I'm a sucker for mys. Tekvällar med vänner, lite yoga (wink wink Petra, wink wink), en mjuk soffa och stora stickade tröjor, kanske en bra bok (eller en inlämning, möjligtvis, beroende på), somna till regnet som smattrar försiktigt mot fönsterrutan. Jag tror nog vi ska ta oss igenom den här hösten också, mina vänner.

Men jag tror allt vi får hjälpas åt. Eller, jag kommer behöva hjälp, i alla fall. För jag är livrädd för tvåan, verkligen rädd. Har bara hört skräckhistorier om hur mycket man har att göra och hur stressad man är och hur svårt allting är. Och med tanke på att jag var ordentligt stressad bara i ettan så låser jag mig med en skräckslagen grimas när jag tänker på hur tvåan i så fall måste vara. Så jag, och jag tror faktiskt många andra också, kommer behöva släppa skolan med jämna mellanrum och bara ha lite kul. Och det är där vi kommer in i bilden som vänner.

Jo det löser sig, det gör det alltid, vi kommer fixa det till slut. Hej Timbuktu.

Idag är också en väldigt speciell dag. Både Oscar och Hannah fyller år (så mazzamazza grattiz till tous les deux). Dessutom - oh yes, det finns mer - så är det exakt ett år sedan jag var på Coldplay-konserten i Stockholm. Det är fruktansvärt intressant att tänka på hur allting såg ut då. Jag kommer ihåg att jag för första gången sms:ade Hilding som skulle springa midnattsloppet och tyckte det var kul för jag kände henne inte. Och när jag kom hem och hade på mig min Viva La Vida-T-shirt så provocerade det fram en av de första konversationerna med Oscar.

Det är ju helt galet. Nu kan jag knappt föreställa mig att det ens fanns en tid när jag inte kände nån av dem. Vi har ju alltid känt varandra. Eller?

Igår firades sista fria lördagen på Masthuggsberget med Fosterfamiljen (internskämt. Sorry) med flera. Perfekt. Det är ett jävligt gött gäng det där, ändå. Vi satt och såg ut över stan med en kladdkaka med mintkrokant i och diskuterade våldsamt filmer.

Och imorgon börjar alltså skolan.

Shit.

Sweet dreams <3