El segno del dolci

I frysen står min älskade världsomvälvande semifreddo, på golvet ligger ett nyupptäckt kamerastativ och på skrivbordsstolen sitter jag och önskar att jag var på Way Out West.
Tidigare idag var jag ute i skogen och experimenterade med stativet, som för övrigt fungerar helt okej. Dock fanns det inte överdrivet mycket att fota. Allting var liksom... grönt. Det var lite dåligt med variation. Men det var ändå väldigt fint.
Ikväll ska jag och Alice hyra Shutter Island och dregla över Leonardo di Caprio och semifreddon. Alldeles lagom fredag kväll.
I övrigt var Kapten Röd häromdan hur grym som helst. Är lite småkär. Texterna är bara... ja. För bra. Är lite besviken bara på att han körde exakt - alltså verkligen exakt - samma program som på Emmaboda. Samma ordning på låtarna, samma mellansnack, samma publikengagerande trick. Exakt samma program.
Men damn, det var ett bra program.
Och, givetvis, Teddybears igår på ett genomdränkt Götaplatsen. Fedt. Stod under tak och tryckte en bit bort, men blev ändå helt medryckt i showen. Jag har fått en nyvunnen respekt för anordnarna av Kulturkalaset. Verkligen imponerad över att de lyckats få dit så grymma band. (I en parentes: ett annat bra band som ska spela imorgon 16.30 är Johns Vatten - http://www.myspace.com/johnsvatten. Man får bara ha överseende med nivåerna och kvalitén på inspelningen.)

På väg hem från Kapten Röd häromdan hamnade jag bredvid en kille på vagnen. Jag kollade inte så noga på honom. Efter ett par hållplatser reste han sig upp för att ge plats åt en äldre kvinna som tackade honom och damp ner bredvid mig. Ytterligare några hållplatser senare gick killen av.
Jag kan inte förklara det, men jag älskade den här killen. Helt oförklarligt och egentligen ganska konstigt. Utan att ha tittat ordentligt på honom och utan att ha växlat ett enda ord så bara tyckte jag så ofantligt mycket om honom. Och jag sade ingenting till honom.
Så, precis när han skulle gå av och stod i dörren, så vände han sig om och tittade rakt på mig. Höll kvar min blick i någon sekund.
Så gick han av och försvann.
Jag vet inte vad som hände och jag vet inte varför jag brydde mig. Men det var så fascinerande. Ett helt random möte som hade en sån inverkan på mig.
Coolt.

Moreover, Shutter Island: SE DEN. Den mindfuckar en totalt men åh, man gillar det. Definitivt en av de bättre filmerna på ett bra tag.
Kom precis hem från Alice, med andra ord.
Shit, nu måste jag sova.



Söta drömmar <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0