Det var inte ens värt det.

Tydligen ska det vara som allra finast att fota i gryningen - och visst, det var fint - men tamejtusan inte värt att gå upp halv fem för. Det var mest... mörkt. Jag hade hoppats på lite fina solstrålar som skulle reflekteras i ytan på tjärnen eller lysa igenom lövverket i skogen och sprida ett överjordiskt vackert ljus i den lätta dimman som skulle ligga över marken... Meneh, ähum. Det var grått. Och halvmörkt. Och ögonen sved av sömnbrist och magen kurrade och jag ville bara lägga mig på marken och sova. Alternativt äta ett nybakt scones. (Det gjorde jag i och för sig en timme senare. Gjorde scones till pappa som vaknade kring sju-tiden och tittade på So you think you can dance med mig. Det blev även scones över till min och Alices lilla fina brunch några timmar senare bestående av scones och amerikanska pannkakor med abnorma mängder sirap.) Klockan åtta gick jag och la mig igen och låg i koma till halv tolv när Alice sms:ade och ville äta. Sen kollade vi (av en för mig fortfarande oförklarlig anledning) på Pirates of the Caribbean 3 och lite gamla men väldigt fina bilder.

Nu när det är exakt en vecka kvar av sommarlovet (råkade skriva sommarlivet och kan inte riktigt bestämma mig för om det var kul eller inte) fick jag häromdan rådet att njuta som tusan av det sista, nu. Jag tog det här rådet väldigt seriöst. Så jag njuter. Saker som hittills har ingått har varit att sova till halv tolv och sedan virvla ner på stan och shoppa lite med Hedda, sedan stå mitt i ett sanslöst skyfall och skratta högt åt dessa sinnessjuka mängder vatten som praktiskt taget rinner ner från himlen, hitta det litterära geniet och godbiten Rochelle och ta en fantastiskt mysig fika på ett överbelamrat fik, åka hem till Hedda och tillsammans med några andra väldigtväldigt fina människor äta sig rund på hembakade bullar och kladdkakemuffins och se på Tzatziki, morsan och polisen.

Man får.

I övrigt är en gammal låt mer eller mindre färdiginspelad. Hahaa, jag blir lika stolt varje gång. I alla fall, lägger väl upp nånstans nån gång. (Vadå, ospecifik, jag?)

Just nu sitter jag i mitt humoristiskt stökiga rum, lyssnar på Kings Of Convenience och tittar ut på regnet som ser ut som en solid vattenvägg.

Lite gött är det ändå.

Dagens lilla glädje-grej ska jag dra igång med när alla dagliga rutiner i skolan börjar igen... just nu är varje dag en glädje-grej i sig.

Svit driims!