vad händer med vår klass? Två gemensamma lektioner med halva klassen - i bästa fall?

So not OK. Blir liksom ledsen i själen.

Men första dagen med riktiga lektioner gick ändå helt okej. Parades ihop med en halva av parallellklassen som ingen av oss riktigt känner och det blev lite stelt och skevt och allmänt underligt och så, men vi överlever.

Så idag jag har druckit två enorma koppar te (ganska mycket för att vara mig, men jag vet att jag har mycket att lära). Sen skulle jag ta ett träningspass som blev till promenad med Hannah som slutade med en bok och Spotify. Ska ändå träna imorgon. Skyller på det. Skjuter upp.

Men igår. Hå. Poetry Slam på Café Hängmattan. Schnappy. Helt galet.

For those of you who don't know: Poetry Slam är en tävling (fast igår var det bara uppvärmning) i poesi där poeter läser upp sina dikter och får betyg av ett antal domargrupper. Sedan kan de gå vidare i deltävlingar. Riktigt hur långt vet jag dock inte.

Now, jag vet att det låter pretto. "Åh, poesi, håhå min käre Watson, ett glas rött på ett café och en cigarr, håhå." Men it's nothing like that. Alls. Visst är det ett café och visst är det poesi och visst kan man beställa ett glas rött - men det finns ingenting alls av den där fisförnäma jag-läser-poesi-och-är-mycket-bättre-än-dig-din-äckliga-kackerlacka-mentaliteten. Fuck no. Folk läser direkt ur själen och fläker ut sig själva på scen till allmän beskådan, och det blir så intimt, man känner precis vad de känner och glömmer bort att man sitter i publiken och bara betraktar, det gör man inte, man deltar, man blir en del av den där surrande tystnaden som trycker mot trumhinnorna och är den totala avsaknaden av alla andra ljud än poetens lätt nervösa röst.

I alla fall när det är bra.

En gubbe (sextiofem plus) ställde sig kisande i rampljuset och drog vad som verkade vara en version på Tio Små Moppepojkar. Fast utan musik, takt eller rytm. Han kallade den Tio Små Dagisfröknar.

Höll på att kvävas av hjälplöst och smått generat skratt som fastnade i halsen.

Annars satt jag vid ett bord vid ett fönster som såg ut över en regndränkt gata och värmde händerna på en kopp varm choklad och bara tyckte om. Tyckte om människorna, dikterna, cafét, den malplacerade, långsamt snurrande discokulan i taket, den korkat babblande konferencieren, jag tyckte tamejfan om vädret som pissade på ett smågrått Göteborg men som bara var så lagom, där utanför dunklet på Hängmattan.

Och min dröm besannades. Rochelle ställde upp och läste en dikt. Jag blev så glad. (Detta var i och för sig efter att jag, Lisen och Jasse hade tjatat ett tag. Men det behöver vi inte säga.)

Och nu ska jag gå och posta ett tragiskt försenat vykort till Hannahs mormor och, efter att ha hört Hedda prata om det hela dagen, köpa en bit choklad.

Jag vet. Sorry.

Dagens lilla glädje-grej: att vår nya mattelärare faktiskt verkar kunna kommunicera med sina elever.

Sweet dreams <3