Det gjorde mig helt slut.

Den här förkylningen har gjort mig så sjukt jävla svag att det känns som ett träningspass att gå upp för trappan och får mig att börja gråta av utmattning. Mor och far säger att jag gärna får utnyttja dem när jag nu är sjuk och ynklig, och då bestämmer jag mig för att jag ska gå riktigt hårt ut och säger att jag vill ha stuvade makaroner.

...jag vet inte vad som hände med min logik. Kanske aldrig hade någon.

I alla fall så tror jag, efter expertråd från vänner och familj, att den här förkylningen är en motreaktion från min kropp. Jag har kört lite med den nu den senaste månaden genom att leva en så rotlös tillvaro, aldrig sova mer än några få nätter på samma ställe, konstant utsätta mig för nya intryck, springa omkring dagarna i ända, sova antingen dåligt eller för lite och äta konstiga saker. Så jag har misshandlat min kropp lite grann, och plötsligt slog den tillbaka med en sjuhelvetes reaktion.

Så jag får helt enkelt leva med konsekvenserna nu.

Rätt åt mig.

Bilderna är i alla fall fina. Människorna på dem också.

Nu sade Hedda precis att jag är en hest.

Okej.

Pappa har också varit en hårt arbetande ängel och mer eller mindre fixat min dator nu, denna fixiga och underbara människa.

Och nu ska jag strax ner och käka mina älskade stuvade makaroner och kanske smygäta lite glass och se på teve och sova. Åh vad jag ska sova.

Pusskram skumbanan!