För så blir man när man är på festival: skabbig.

Men det är så värt det. Tältet är omväxlande för varmt och för kallt (aldrig precis lagom) och allting blir fuktigt, gyttjigt och smutsigt (inklusive en själv) och det är folk överallt - men det är okej. Det ska vara så. Man försjunker lite grann i sin egen skabbighet, käkar nudlar och bröd med ost på tub och sover alldeles för lite, smetar ut det eventuellt existerande sminket och blir nedsprutad med diverse spritsorter av en överförfriskad dåre i publiken.

Sen ser man också en massa bra band, bekanta som okända, och träffar en sabla massa random människor som alla är jättefulla och jättesociala och så har man skitkul med sina vänner. Fler än en gång hände det att vi gick förbi ett litet gäng på en väg som gick genom campingen, så började de prata med oss och var jätteroliga. Utan särskild anledning. Tja fan räckte jättebra för att starta en konversation. Eller så kom en lirare och höll upp handen för en high five och så gav man honom en samtidigt som man fortsatte snacka med sin kompis som om ingenting hänt.

I alla fall.

Inatt sov jag mer eller mindre tre timmar efter ett magiskt gig av Maskinen. Vi gick upp kring sju för att fixa iordning tältet innan vårt tåg gick kring halv tio, och sen snurrade vi runt i halva Sverige och fyra tågbyten innan vi kom hem, något utmattade. Ikväll funderar jag allvarligt på att käka glass/godis (beroende på vad som eventuellt kan rotas fram ur frys/skafferi) och se på film, och lägga mig kring åttasnåret.

Bortsett från det har jag inga direkta planer på ett par veckor.

Känns fan bra. Har inte sovit på samma ställe mer än tre nätter i rad i en månad nu.

Det börjar ta ut sin rätt.

Livet är bra och jag är sjukt trött och nu ska jag hjälpa pappa med maten.

Tja fan.