Frälst ifrån ondo
Idag älskar jag världen.
Idag är jag så kär i livet att jag vill myshångla med den småfuktiga träbänken på hållplatsen, aldrig släppa taget om trädet som jag impulsivt vill krama, och följa med den lilla killen på vagnen hem och brotta ner alla hans monster under sängen.
Allt tack vare gode herr Navid Modiri.
Ska förklara.
Igår dressade jag upp mig i syster ysters finaste transparenta svarta skjorta (det är väl nåt lite mystiskt över transparenta skjortor ändå?) och rullade iväg med Alice till House of WinWin på Tredje Långgatan där musikern, poeten, författaren och allmänt coola liraren Navid och hans polare hade en bokreleasefest. Jag och Alice hade glatt anmält oss som volontärer och fick stå i dörren som två fancy hovmästare och ta emot gästerna med omöjligt breda leenden och älska hela grejen. Gode herr Navid kom fram då och då och frågade om vi hade det bra och om vi tog för oss av buffén som serverades. Jag hade svårt att stå stilla och gjorde mitt bästa för att hålla masken och låta någorlunda proffsig när jag svarade eeeheheh aarrå, vi bara tar för oss... hehehe. Så fort han hade gått därifrån tog jag tag i Alices arm och hoppade runt lite diskret med ett ljudlöst garv. Träffade också på den lokala mini-kändisen och poeten Oskar Hanska och glodde på honom lite grann som en idiot med lysande ögon.
Men. Själva poängen var i alla fall att jag också köpte Navids bok, 365 saker du kan göra. Fick honom även att signera den. Han tackade för visat engagemang och såg på mig med en blick som var så intensiv och genomträngande och fullkomligt utelämnande att det nästan, men bara nästan, var obehagligt. Bläddrade lite i boken under kvällen när jag och Alice satte oss på ett café och diskuterade hat och kärlek och allmän vardagsfilosofi, och så fort jag kom hem satte jag mig och sträckläste till halv två. Vaknade dagen efter med ett leende.
Den här killen har fattat grejen. Hans mål, säger han, är att inspirera människor. And so help me god, det lyckas han med. Jag vill bara leva så mycket att det nästan gör ont. Varje ord, formulering och uppslag liksom vibrerar av liv och kärlek och hopp; framförallt hopp. SDs plats i riksdagen och ett annalkande höstmörker har gjort att jag lite grann har tappat tron på framtiden, men efter 80 sidor av gode herr Navid går det inte att tvivla på att det inte bara finns en framtid - den är ljus, också.
Det liksom bubblar upp försynta skrattsalvor som spiller över och flyter iväg i små bubblor av ren glädje över att bara finnas till. Jag älskar det vackra i att vara människa och felbar och dödlig och vår tendens att fucka upp det mesta men tycka om varandra ändå.
Jag kan inte nog rekommendera den här boken. Det går inte. Jag kan bara vädja till alla som läser att snälla, snälla, läs den. Ta till dig det som står. Det är så sant att det bränner i ögonen.
Och jag har inte ens kommit halvvägs.
Världens ensammaste land
Fredagkväll.
Wasabiärtor och nyinköpt fotobok och Spoon i högtalarna.
Så jävla party. Och lagom.
Jobbig samhällslektion på morgonen, mysig lunch, förlamande, paralyserande helvetestråkig svenskalektion, sömnpiller till mattelektion och sluta för dagen.
Visste inte vad jag skulle hitta på.
Tog båten med Miranda och satt en stund på en brygga vid Lilla Bommen och lyssnade på Jack Johnson och bara satt. Blev trött på att sitta och gick uppåt mot Nordstan. Sprang in på Hemköp och köpte en mellanstor baguette som jag mumsade på medan jag gick uppför hela Avenyn till Götaplatsen. Satte mig på en bänk, ringde mamma och gick till Bokmässan. Knatade omkring ett tag och tyckte om litteratur.
Oplanerad eftermiddag som blev rätt okej ändå.
Är ganska fascinerad: den random promenaden var nåt av det bästa jag gjort på länge. Bara jag, musiken, baguetten och det brusande stadslivet i den disiga eftermiddagssolen.
Det var så jävla skönt att vara bara... själv. Mitt bland hundratals stressade människor som alla gick åt andra hållet. Så var det ändå bara jag. Och musiken och baguetten och det brusande stadslivet i den disiga eftermiddagssolen.
Underbart.
Läste idag i en artikel att Sverige är världens ensammaste land. Att det var nånstans kring fyrtio procent som levde själva. Att ensamheten var något skamligt om den inte var självvald. Att Stockholm var världens ensammaste stad, att Göteborg var god tvåa.
Sant. Säkert sant, alltihop. Och det är inte alltid det är självvalt och då kan det göra jävligt ont.
Men när det är det... så är det rätt gött. Att inte behöva prata eller skratta åt ett skämt eller försöka göra sig hörd hela tiden. Bara vara tyst och inte nödvändigtvis lyssna heller. Stänga av. Reboota. Ladda batterierna.
Å andra sidan så får man aldrigaldrigaldrigaldrig glömma att det är i mötet med andra som vi blir till (hej lärarTommy-formulering). Människor kan vara förjävliga men är också något av det finaste som finns. Anledningen till att ensamheten kan vara så lockande är att den är undantaget till regeln.
Skulle vilja göra en liten ändring i lärarTommys formulering och säga att det är i mötet med andra som vi vill bli till. Att leva totalt isolerad kan jag inte se någon mening i.
För då hade man gått miste om en frivilliganmälning att torka bord i bamba. Eller att sitta och hålla handen under en lunchrast. Eller att få en smiskning följt av ett asgarv. Eller att skratta tills tårarna rinner helt hjälplöst. Eller att snacka med en kille i en monter på Bokmässan i en kvart om musik. Eller alla de andra miljoner sakerna som bara människor kan göra tillsammans.
Dagens lilla glädje-grej: att se en grön clownnäsa på statyn utanför Storan och älska personen som satt dit den.
Over and out från världens näst ensammaste stad.
Sweet dreams <3
Bomullsaffro under plommonstop
Egentligen borde jag verkligen plugga nu. Har ganska grovt underskattat vår arbetsbörda den närmaste veckan, men men. Det här är kuligare.
Kom att tänka på det här med roller. Eller, snarare, vilken roll olika människor har i ens liv. Fortsatte tankegången till om folk kommer in i ens liv med sina roller av nån sorts anledning.
Där började flumfaktorn bli väl hög och jag övergav tanken, men i alla fall. Om man tänker på det. Pratade lite om det med syster yster för ett tag sen. Vissa kanske behöver lära en att stå på sig, eller bli älskad och omhändertagen, eller våga göra saker man egentligen inte vågar, eller att inte ta så mycket skit, eller så bara finns de där och älskar en oavsett vad som händer.
Så finns det ju också de som gör allt det där samtidigt. I regel brukar man kunna kalla dem sina bästa vänner.
Hur som helst, det var en intressant tanke. Och den fick mig att bli ganska tacksam för alla omkring mig och vad de ändå faktiskt lär mig varje dag.
Spännande approach, om inte annat.
Igår var jag och Hedda ute och flumfotade (en vanligt förekommande term inom fotovärlden, om någon undrar). Helt knasigt och väldans kul.
Idag ska jag baka kakor.
Imorgon ska jag stå i cafét och missa franskan och det tycker jag är 7kt bra.
(Går)dagens lilla glädje-grej: ett se pappas smått euforiska leende när han lyssnar på senaste mixningen av sin nyaste låt.
Sweet dreams <3
Sång och Val och Mycket, Mycket Mer
Helg:
Städa.
Tjejmiddag hos Hannah, hemma för sent.
Vakna nervös och öva på lånad synt.
Kämpa med att få ner tidig middag. Packa ner synt, sladdar och gura och åka till Café Hängmattan.
Trubadurslam:
Rigga upp synt, fingra på bordskanten och få sura blickar.
Se cafét fyllas upp.
Ändring i planerna, fyra låtar istället för tre. Hjärtat i halsgropen och skakigt visst fan iiiiiiinga problem.
Upp på scen och blackout och sjunga lite och ojojoj missad fjärdedel och what the fuck ingen hörde och whoooaaa.
Skakande händer och vattenglas på vattenglas på vattenglas.
Upp på scen och blackout och helvete varför valde jag gitarr och ojojoj lite kul är det ändå och FAN vad hände där och äsch vafan snart slut.
Huvudet i armarna och hysteriskt skratt och hej vad gör jag skitsamma.
Paus.
Upp på scen och blackout och fuck it den här låten kan jag fan och lite nöjd ändå och får skitpoäng och ooooookej?
Vattenglas på vattenglas på vattenglas på vattenglas.
Upp på scen och blackout och go låt men fuckar tempot och fyllepar som skriker FUSK men vägra komma av mig bara kör som jag alltid säger och bara kör.
Slutresultat och inte förvånad:
förlora med två poäng mot förra SM-vinnaren.
Få ett porträtt på mig själv av Hängmattans hustomte. Löjligt glad och vill krama om honom men vågar inte. Le som en sol och säga åhmengudtack shiiiitvadFINT och bli obeskrivligt rörd av hans blyga fnissande.
Åka hem och vara lite besviken.
Dricka chailatte och hata att jag vill gråta. Arg.
Titta på valvaka i soffan med pappa.
Vill bara gråta ännu mer.
Slockna strax innan elva som en boll under täcket.
Idag:
Vakna till valresultat som skrämmer livet ur mig. Tankar på att emigrera så snart som möjligt.
Frukost på vagnen, byta nummer med busspolare och vara glada att få sittplatser.
Faila på svenskan och banga engelskan. Istället ta tidig lunch och få skrattanfall i bamba, sabba sminket.
Få beröm för trubadurslam, titta ner i marken och inte fatta. Problem med att möta folks blickar. Gör det ändå. Le och säga tack.
Leta upp ett ensemblerum med Oscar och Lovisa.
Planer på stämmor och gemensamma låtar.
Missa x antal bussar och bli en halvtimme sena till Botaniska Trädgården.
Knata omkring i leran med en karta och ett litet häfte och ta kort på älgar och skyltar som pekar mot grisar. Ha det lite småmysigt på nåt sätt ändå. Tycka om.
Se en kvinna med en cigg i handen som väntar på Bokbussen och hostar.
Köpa en ciabatta. Kleta på pesto och göra varm choklad.
Lyssna på Jack Johnson och redigera lite bilder.
Städa rummet och titta på regnet.
Dagens lilla glädje-grej: att misslyckas med att Ta en Bild på Vår Grupp framför en Sjö och skratta tills magen krampar och skita i att skorna läcker.
Sweet dreams <3
Jahopp.
Miljömedveten ska man vara, konsumtionsmedveten, secondhandmedveten.
Och just därför är det så gött att frottera sig totalt i good old fashioned shoppande. Har idag inhandlat tre par tights, en klänning, en kjol, en halsduk, en foundation och en stor skjorta/tunika.
Sen mår jag lite dåligt över mig själv, också.
Och så börjar jag bli nervös inför söndag, trubadurslam. Ähum. Var inte alls nervös för ett par dagar sen.
Sen började alla fråga mig om jag var nervös.
Oj, tänkte jag, finns det nåt att vara nervös över.
Och så blev jag det.
Shait. Hojojoj.
Annars har jag faktiskt inte så mycket att säga. Är just nu inne i en fas när jag liksom är mer sugen på att leva livet än att skriva om det.
I alla fall, igår var jag på Kapten Röd och sen på café och hade det lite löjligt trevligt, och idag ska jag på Hannahs tjejmiddag och imorgon ooooh shiiiiiit näe, det tar vi en annan dag.
Det är min helg, hur som helst.
Toodeloo.
Maktmissbrukare, bakverk och... tja
Donneronsdag och kakor med The Kooks i högtalarna och jag ska gifta mig 2021 och förhoppningsvis är jag klar med min franskaläxa då. Regnskurar och förvirrade solstrålar som lyser upp guldet i lönnarna på väg hem från hållplatsen. Ånga som stiger från gatorna och fan att jag lämnade kameran hemma.
Igår nollade vi de stackars ettorna i en sjö vid namn Slottsskogen. I regnet blev de äggade och målade på och förolämpade och förnedrade och i vissa fall slickade på av maktberusade tvåor och treor. Kändes lite för bra för att jag skulle tycka om mig själv. Fick vid ett tillfälle smuts på handen, gick fram till en etta och torkade av mig på hennes tröja med förklaringen ursäkta, du är etta. Hon gav mig en småledsen blick och sköt fram sin axel. Sen hoppade jag runt med Vidar och pratade (snällt) med några ettor - de som överlevde - innan vi hamnade några stycken på ett café tillsammans med några från parallellklassen. Rullade hem nån gång vid elva-tiden, lyckligt nibblande på en 7elevenbrownie.
Idag kom jag försent till ett klassmöte i skolan där jag egentligen bara satt och spelade gitarr och övervägde ett erbjudande om att spela bas innan jag drog hem till Miranda och käkade lunch och skrattade åt hennes hårande katter som gjorde roliga ljud. Sen gick vi lite på stan och hoppade studsmatta vid Järntorget och misslyckades med att hitta en halsduk som jag ville ha.
Ikväll vill jag fortsätta jobba på en låt som jag och pappa jammade ihop och dricka chailatte men har en känsla av att det blir franskaplugg och svar på syster ysters mail (vilket inte låter så jobbigt men är emotionellt utmattande).
Dagens lilla glädje-grej: att vakna i ett ljust rum med en solstråle som kittlar mig på näsan.
Sweet dreams <3
Hyllning till detaljer och kärlekskrank katt
Jag älskar att komma ut till landet.
Jag älskar att det första som händer när jag gäspande kliver ur bilen är att jag blir attackerad av en kelsjuk katt. Jag älskar de sekelgamla nycklarna som hänger bredvid hämtmatsmenyer från pizzerian. Jag älskar den lite instängda lukten som slår emot en som en välkomstkram. Jag älskar stövlarna som läcker lite grann i tårna. Jag älskar de miljontals gamla böckerna som vill falla sönder så fort man rör vid dem. Jag älskar alla små lönnfack i bord och garberober. Jag älskar regnkapporna i förrådet som bara är snäppet mindre än fyramannatältet vi hade med oss till Emmaboda. Jag älskar alla gamla gitarrer som saknar strängar. Jag älskar de små knapparna som sitter här och där som jag inte förstår poängen med. Jag älskar alla gamla porträtt av sedan länge döda släktingar som jag aldrig lyckas komma ihåg namnen på. Jag älskar de utspridda leksakerna som mina kusiner glömt bort eller lämnat kvar. Jag älskar mässingskandelabrarna som ser alldeles för pampiga ut på spiselkransen. Jag älskar den dammiga nallen som var min morfars och som saknar ett öra. Jag älskar hur vårt nyrenoverade badrum med golvvärme och glasväggar står i kontrast till tapeterna och broderierna i korridoren utanför. Jag älskar att hitta tidningsurklipp från åttio år sedan i en låda nånstans. Jag älskar den förvånade uppsynen hos några förvirrade rådjur i trädgården. Jag älskar utsikten från altanen. Och mest av allt så älskar jag tystnaden. Den där opretentiösa, kravlösa tystnaden som hittar fäste nånstans i ens eget huvud och ger tinnitusen fritt spelrum, men som ändå är så paralyserande vacker. Jag älskar att komma hit och bara hålla käften. Det är som - ni får ursäkta liknelsen, det var den bästa jag kom på - som att smörja in sin torra, spruckna hud med fuktkräm. Man bara läker, trots att man inte visste att man hade några sår att läka. Jag älskar att åka hemifrån och komma hem.
Igår, efter att ha lekt modellfotografer i dryga en timme och sedan gjort en kanske inte överväldigande middag bestående av spaghetti och tomatsås, övade jag och Alice oss i konsten att hålla oss vakna framför Skattkammarplaneten (denna underbara, underskattade film) samtidigt som vi tryckte i oss största möjliga antal kalorier i form av chokladbollssmet och glass. Förutom att Alice slumrade till så tycker jag att vi klarade oss väldigt bra.
Förutom det så bangade jag skolan helt och hållet igår. Hade tandläkartid på morgonen som drog ut på tiden, och utsikten att vara med på en halvtimmes historialektion och sedan en paniktråkig svenskalektion gjorde att jag istället köpte en extra stor chailatte på Espresso House och promenerade från Vasa till Liseberg. En liten present till mig själv. En mycket trevlig sådan.
Just nu står ännu en sats frallor på jäsning, och matteboken i ögonvrån pockar på min uppmärksamhet. Ute regnar det lite mesigt och himlen är kompakt och oföränderligt grå. Men det är ändå ganska okej. Det flyger lite höstgula löv i luften och så länge jag inte behöver vara utomhus så kan jag uppskatta det vackra i höstmörkret som smyger sig på.
Dagens lilla glädje-grej: att bli jättepeppad av syster ysters Kina-kompisars beröm för mina låtar.
Sweet dreams <3
Valfrustration
Jag borde ju inte klaga.
Egentligen. Det vet jag ju.
För jag gör ju inte så mycket själv.
Men ändå.
Fy fan vad jag är trött på sandlådedebatterna och personangreppen och påhoppen och alla jävla småbarn till politiker som skyller på varandra och kastar - inte sand - utan skit. Framhäver det dåliga i motståndarnas politik istället för styrkorna i den egna. Svarar inte på frågor, för det är inte frågan som är det viktiga längre; det är att vinna debatten. Så jävla onödigt. Innan själva valhetsen drog igång hade jag ändå respekt för politiker och partiledare. Den försvann nån gång i samma veva som påhittad statistik och decennier gamla misstag blev viktigare än faktiska åtgärder.
Så jävla onödigt.
Har sett ett par debatter på tv men varit tvungen att stänga av. Sitter bara och guppar i soffan med sammanbitna käkar och och muttrar alternativt skriker nåt om att deärjufandummaihuvudetallihopSKÄRPERFÖRHELVETE. Jag vill ju tycka om politiker, jag vill ju verkligen, men jag respekterar inte sandlådepolitik och smutskastning; det är så jävla banalt, billigt.
Så jävla onödigt.
Så jag börjar tjafsa med Oscar på facebook och vi kallar varandra fula namn och försjunker i tjurig tystnad och sen ber vi om ursäkt och så är jag lite småirriterad i alla fall och det gör ändå inte nånting särskilt mycket bättre och så blir jag bara trött och skiter i allt och bankar lite på tangentbordet i ett frustrerat utbrott som inte heller gör något bättre och så tittar jag upp i taket och är bara ledsen och går och ställer mig i duschen och låter vattnet skölja bort alla tankar tills det bara är Bon Iver kvar som sjunger lite tyst i bakgrunden.
Den här dagen har varit ett stort jävla svart hål. Allting liksom... försvinner in i det.
Men. Jag ska i alla fall tävla i Trubadurslam nästa söndag. Kort sagt dra ett par låtar inför en publik som är på max femtio pers.
Men ändå. It's a start what the fuck.
Dagens lilla glädje-grej: att lyckas värva en oväntad kompis som moralsupport nästa söndag.
Sweet dreams <3
Thank God It's Wednesday
Det är såna här dagar som jag tycker om min skola som mest. Lediga onsdagar. "Lektionsfria" enligt ledningen, och lektionsfria i all sin ära, men när jag får sova till halv tio utan att få dåligt samvete så kallar jag det ledigt. Och fan så välbehövt. Sömnbrist gör mig fantastiskt konstig. Igår, till exempel, avbröt jag mig mitt i en historia: jag ber om ursäkt, men jag vet faktiskt inte vart jag skulle komma med det här och bröt ihop i en skrattattack så tårarna rann.
Så nu känner jag mig något mer utvilad. Har mest bara tittat på tv, ätit snabbnudlar och på sin höjd gjort lite franska och engelska. Är ändå stolt över det.
Jo. Jag roade mig med att leka lite med kameran och ljuset i mitt rum också, där på förmiddagen. Särskilt i svartvitt blev det ganska fint.
Och så spelade jag lite piano också.
Och så knarkade jag django reinhardt.
Och så funderade jag på olika grader av empati. Empati är bra. Empati är jättejättebra. Till en viss gräns. Tills andras problem gör lika ont som ens egna. Då är det inte lika bra längre. Då slutar man, tror jag, fungera konstruktivt och opartiskt och börjar tycka synd om allt och alla istället. Och, jag menar, det är ju bara onödigt. Ingen blir ju liksom gladare av det.
Det där med mellanting, alltså. Inte helt lätt alla gånger.
Men ändå. Hellre överempatisk än tvärtom.
Tycker väl jag då.
Anyhow. Ska alldeles strax iväg och käka middag på restaurang med mamma och hennes arbetskamrat och hennes dotter. Lite fint i kanten och sådär.
Vet aldrig hur jag ska uppföra mig när man ska vara fin i kanten. Vett och etikett säger mig ingenting. Jag bara garvar och kör på och hoppas att det löser sig.
Dagens lilla glädje-grej: att rosta en bagel i ugnen, smeta på lite pesto och parmesan och göra en kopp varm choklad på riktig choklad.
Sweet dreams <3Helg, dag, bild, slut
Fick sluta en och en halv timme tidigare. Tänkte gå raka vägen hem, städa huset och plugga retorik. Tänkte verkligen. Men var ju bara tvungen att köpa en skrivbok till litterär gestaltning. Och sen började jag prata med mamma. Och sen skulle vi städa vinden. Och sen var syster yster inloggad på Skype. Och sen var jag ju tvungen att äta. Så nu har jag varit hemma i ungefär två timmar och inte gjort nånting vettigt alls.
Cheers.
I alla fall. Helgen har förflutit med gamla vänner i Kungsmässan alternativt i en soffa med varm choklad och äppelpaj på pallade äpplen framför Fucking Åmål. Trevligt. Lite lagom, sådär. Fina vänner. Fin paj. Fint liv.
Och så Poetry Slam igår, givetvis, och åh vad jag tycker om det. När man läser en bok eller ser en film eller liknande så har man ändå ganska lång tid på sig att ta in allting, men i dikter blir det så koncentrerat, intensivt. Så man sitter där och glömmer bort allting förutom håret som reser sig på armarna och stolen som är hård i ryggen och rytmen i orden som sköljer över en och slår ner nånstans i bakhuvudet som en fucking atombomb och på vagnen hem är man så emotionellt utmattad att man sitter med Bon Iver i lurarna och smågråter för sig själv och sen kommer man hem och föräldrarna frågar hur det var och så stirrar man på dem och frågar sig själv samma sak.
Typ.
Och idag har jag bara varit störd. Blev klar med ett läsförståelsetest i engelskan en halvtimme för tidigt och satt och chillade med några vänliga själar i cafét, och på lunchrasten skuttade jag omkring och gjorde gud vet vad. Ingenting, mest. Glömde plånboken i klassrummet som en smått irriterad Oscar stack i handen på mig en stund senare. Satt i en soffa och åt flingor. Gjorde ingenting och tyckte det var ganska trevligt.
Och jag måste verkligen städa nu men vill inte. Alls. Vill sitta och snacka strunt med Alice på facebook och äta hembakad fralla.
Men nej. Dammråttor, watch out. Here I come.
Dagens lilla glädje-grej: att sitta på vagnen hem med bra musik i hörlurarna och luta huvudet mot rutan och sjunka ner i det där goa meditativa tillståndet.
Sweet dreams <3
Färger i en vind
Sitter och pimplar chaite och blir bombad av musikförslag från alla håll och kanter. Tycker det är ganska trevligt. Lyssnar just nu på nån sorts trip-hop/lounge/jazzig blandning på inrådan av Johan och värmer mina lilaskiftande, köldstela händer på koppen.
Efter läsårets första historialektion med älskade, älskade underbara lärar-Tommy och en kanske inte riktigt lika spännande franskalektion hängde jag med Marcus till Bengans (ett himmelrike för populärkultur-junkies som undertecknad) och drömde om allt jag ville köpa för mitt presentkort. Sedan tänkte vi åka hem men hamnade på ett litet café i Haga, där vi även träffade på en gemensam bekant, Astrid. Vi satt i det schizofrena vädret med en kopp kaffe/choklad och hade det kort sagt förbannat trevligt. Livet behöver inte vara så jävla svårt hela tiden. Man kan bara släppa taget och dansa efter vinden och hamna på en solig uteservering och helt enkelt tycka om.
Att jag sedan hade tänkt läsa trettio sidor retorik eller läsa igenom och sammanfatta en engelsk nyhetsartikel spelar mindre roll i sammanhanget. Sånt betyder inte så mycket när man är ett färgglatt höstlöv som virvlar runt i vinden och bara är glad att finnas till.
Något peppad av positiv kritik från Marcus tänkte jag våga mig på ett till litet alster. Bara testar. Provar det där lilla höstlövets bärkraft och ser vad som händer.
Min familj är lyckosam för vi har en sommarstuga vid havet
vi är där när vi är lediga och ibland kan man sola och bada
jag brukar gå en promenad vid vattnet och titta på alla villor
på alla ljusa vita luftiga hus
där de rika och vackra och de lyckosamma bor
jag brukar titta in genom deras stora skyltfönster till balkonger och tänka
att man ser rakt igenom
man ser fan rakt igenom.
Vårt hus ligger lite vid sidan om
det är gult
vi ärvde det av någons släktings förfaders nånting
och det är en aning slitet men fortfarande fint
och inte jättestort men hyfsat luftigt
så jag antar att vi är lyckosamma vi också
trots att vårt hus är gult och inte ligger precis vid stranden.
De lyckosammas hus har Privata Bryggor och Stränder men man får passera längs en stig
man får beundra deras Tomter deras Hus och iscensatta Liv
se men inte röra och varning vi har Hund
en gång bröt jag mot en Regel och gick ut på någons Brygga
det var läskigt som fan men jag gjorde det ändå
jag ville se om en Privat Brygga var
annorlunda
Den var skev under mina fötter och sviktade när jag gick
den kändes murken och rutten och instabil och farlig
men jag ville gå i alla fall
och jag gick i alla fall, för det var ju trots allt
en Privat jävla Brygga!
Och ska man göra nåt ska man göra det riktigt
så jag gick på den labila och genomruttna Bryggan
trots att jag inte fick
trots att det var farligt
trots att det till slut kom en gubbe som skrek
socialistvsin kommunistsvin försvinn
jag skrattade och sprang iväg, glad för att ha provgått en Privat Brygga
jag var ett socialistsvin kommunistsvin och jag försvann
men jag hade ändå rätt
en Privat Brygga var faktiskt
annorlunda
och jag gick aldrig dit igen.
vi är där när vi är lediga och ibland kan man sola och bada
jag brukar gå en promenad vid vattnet och titta på alla villor
på alla ljusa vita luftiga hus
där de rika och vackra och de lyckosamma bor
jag brukar titta in genom deras stora skyltfönster till balkonger och tänka
att man ser rakt igenom
man ser fan rakt igenom.
Vårt hus ligger lite vid sidan om
det är gult
vi ärvde det av någons släktings förfaders nånting
och det är en aning slitet men fortfarande fint
och inte jättestort men hyfsat luftigt
så jag antar att vi är lyckosamma vi också
trots att vårt hus är gult och inte ligger precis vid stranden.
De lyckosammas hus har Privata Bryggor och Stränder men man får passera längs en stig
man får beundra deras Tomter deras Hus och iscensatta Liv
se men inte röra och varning vi har Hund
en gång bröt jag mot en Regel och gick ut på någons Brygga
det var läskigt som fan men jag gjorde det ändå
jag ville se om en Privat Brygga var
annorlunda
Den var skev under mina fötter och sviktade när jag gick
den kändes murken och rutten och instabil och farlig
men jag ville gå i alla fall
och jag gick i alla fall, för det var ju trots allt
en Privat jävla Brygga!
Och ska man göra nåt ska man göra det riktigt
så jag gick på den labila och genomruttna Bryggan
trots att jag inte fick
trots att det var farligt
trots att det till slut kom en gubbe som skrek
socialistvsin kommunistsvin försvinn
jag skrattade och sprang iväg, glad för att ha provgått en Privat Brygga
jag var ett socialistsvin kommunistsvin och jag försvann
men jag hade ändå rätt
en Privat Brygga var faktiskt
annorlunda
och jag gick aldrig dit igen.
Bliss
Huvudet är på krigsstigen och sötsuget på topp och studiemotivationen ligger nånstans och möglar för sig själv. Muskler jag inte ens visste att jag hade vrålar sig hesa i protest efter gårdagens yoga med Petra. Det var skönt, avslappnande och helt - sjukt - jobbigt.
Så, vad gör man en självömkande dag som denna?
Klipper gräset.
Och sen är man jättestolt över sig själv och åker ner på stan och tar en fika med en kompis man inte sett på ungefär sju år. Och slår en signal till syster yster i Kina som ligger och sover och blir måttligt road. Och har lite mer ont i huvudet.
Gårkvällen spenderades, efter gym/yogapasset med Petra, hemma hos Hanna med större delen av klassen och ett antal irriterade grannar. Thank heaven for lediga Donneronsdagar. Som äkta Donnerelever diskuterade vi livsfilosofi och lite teologi, tror jag till och med, innan vi började drömma om Berlin och Andrea och Melanie försökte (faktiskt ganska framgångsrikt) våldta Oscar. Hamnade på bussen med Paulina och när jag kom hem nån gång kring ett hade jag glömt nycklarna och var tvungen att ringa och väcka mina inte alltför överförtjusta föräldrar.
På det hela taget en synnerligen lyckad kväll.
Igår hade jag även mina första lektioner i mina IV-val; retorik och litterär gestaltning. Det var... intressant. Kul också, men när jag fick uppgiften att skriva om hur det kändes att vara ett nagellack måste jag erkänna att ögonbrynen sköt i höjden.
Jag känner mig väldigt självmedveten nu, plötsligt. Marcus, det är ditt fel. Ditt skrivande kickar skiten ur mitt.
Dagens lilla glädje-grej: att under en tvåtimmarsperiod på ett café på Vallgatan se ungefär hälften av alla människor jag nånsin känt.
Sweet dreams <3
Håhå, ett glas rött och en cigarr, håhå
Kris:
vad händer med vår klass? Två gemensamma lektioner med halva klassen - i bästa fall?
So not OK. Blir liksom ledsen i själen.
Men första dagen med riktiga lektioner gick ändå helt okej. Parades ihop med en halva av parallellklassen som ingen av oss riktigt känner och det blev lite stelt och skevt och allmänt underligt och så, men vi överlever.
Så idag jag har druckit två enorma koppar te (ganska mycket för att vara mig, men jag vet att jag har mycket att lära). Sen skulle jag ta ett träningspass som blev till promenad med Hannah som slutade med en bok och Spotify. Ska ändå träna imorgon. Skyller på det. Skjuter upp.
Men igår. Hå. Poetry Slam på Café Hängmattan. Schnappy. Helt galet.
For those of you who don't know: Poetry Slam är en tävling (fast igår var det bara uppvärmning) i poesi där poeter läser upp sina dikter och får betyg av ett antal domargrupper. Sedan kan de gå vidare i deltävlingar. Riktigt hur långt vet jag dock inte.
Now, jag vet att det låter pretto. "Åh, poesi, håhå min käre Watson, ett glas rött på ett café och en cigarr, håhå." Men it's nothing like that. Alls. Visst är det ett café och visst är det poesi och visst kan man beställa ett glas rött - men det finns ingenting alls av den där fisförnäma jag-läser-poesi-och-är-mycket-bättre-än-dig-din-äckliga-kackerlacka-mentaliteten. Fuck no. Folk läser direkt ur själen och fläker ut sig själva på scen till allmän beskådan, och det blir så intimt, man känner precis vad de känner och glömmer bort att man sitter i publiken och bara betraktar, det gör man inte, man deltar, man blir en del av den där surrande tystnaden som trycker mot trumhinnorna och är den totala avsaknaden av alla andra ljud än poetens lätt nervösa röst.
I alla fall när det är bra.
En gubbe (sextiofem plus) ställde sig kisande i rampljuset och drog vad som verkade vara en version på Tio Små Moppepojkar. Fast utan musik, takt eller rytm. Han kallade den Tio Små Dagisfröknar.
Höll på att kvävas av hjälplöst och smått generat skratt som fastnade i halsen.
Annars satt jag vid ett bord vid ett fönster som såg ut över en regndränkt gata och värmde händerna på en kopp varm choklad och bara tyckte om. Tyckte om människorna, dikterna, cafét, den malplacerade, långsamt snurrande discokulan i taket, den korkat babblande konferencieren, jag tyckte tamejfan om vädret som pissade på ett smågrått Göteborg men som bara var så lagom, där utanför dunklet på Hängmattan.
Och min dröm besannades. Rochelle ställde upp och läste en dikt. Jag blev så glad. (Detta var i och för sig efter att jag, Lisen och Jasse hade tjatat ett tag. Men det behöver vi inte säga.)
Shälli!
Och nu ska jag gå och posta ett tragiskt försenat vykort till Hannahs mormor och, efter att ha hört Hedda prata om det hela dagen, köpa en bit choklad.
Jag vet. Sorry.
Dagens lilla glädje-grej: att vår nya mattelärare faktiskt verkar kunna kommunicera med sina elever.
Sweet dreams <3
A ladd insane
Jag tror jag är kär i Aladdin.
Är det fel?
Ikväll blir det Poetry Slam. Tills dess ska jag tvätta håret.
...det är mina planer, än så länge.
Fan, det börjar bli stressigt nu.
Mornin' ol' chap
Wooow.
Är så sjukt jävla groggy. Blir fascinerande yr varje gång jag reser mig upp och kan utan problem sitta och stirra framför mig i flera minuter.
Förklaring: hardcore-sömn inatt. Tio, elva timmar i koma.
Tillbringade gårkvällen i soffan med thaimat och Ben&Jerry's direkt ur burkarna framför 500 Days of Summer - en faktiskt väldigt mysig film med underbart soundtrack. Satt i syster ysters gigantiska mysbyxor och en stickad tröja och gäspade. När filmen var slut fastnade jag framför Braveheart och terrade stackars Hannah med galna sms (sorry bout that, förresten). Ett exempel:
"Det där kan inte vara William Wallace, jag är snyggare än honom!" "Du är galen..." "Då har jag kommit till rätt ställe!" HEHEHEHEHEHEHEEE så skrattar de asfult. Tydligen har de dödat ett vildsvin på hisingen som var två fucking meter långt!
Det är vad som händer med mig efter sömnbrist och sockerchock.
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Funderar på att läsa en tunn liten bok om GTD (Getting Thins Done). Föga förvånande förklarar boken hur man på effektivast möjliga sätt får saker gjorda. Känns som att det kan behövas inför tvåan. Utöver det leker jag med tanken på att baka bröd. Sen är jag också sugen på att fota men har inget spännande att ta kort på. Kanske blir en tur ner på stan och fota svartvita snapshots. Om jag orkar.
...kanske inte.
In an unrelated note så fattar jag inte alls vårt klassschema. Asså... verkligen inte. Känner mig jättekorkad. Men vafan? Uuuhh.
Dessutom kom jag på en sak igår. Eller... åter-kom-på en sak. Man måste nog se människor som de faktiskt är. Det är jävligt onödigt, dumt och energikrävande att försöka passa in folk i mallar de inte passar i. Då slutar man bara frustrerad och sårad och ännu mer förvirrad än man var i början.
Men det kan ändå göra ont. Att ge upp illusionen och den ack så fina tanken man hade.
Jag kommer ihåg det här med jämna mellanrum, surar över det och glömmer av det igen. För att ett tag senare komma på det, sura över det och glömma av det än en gång.
Nu är klockan halv fyra och jag har pratat i telefon med Oscar i en halvtimme och inte gjort någonting annat vettigt. Taggar brödbak. Gnuggar mig i ögonen och blinkar dumt.
Dagens lilla glädje-grej: att vakna till en avlägset mullrande åska och med täcket över huvudet somna om.
Sweet dreams <3
Header
Läste precis syster ysters blogg. Igen. Nånting bara brast och tårarna rinner helt hjälplöst. De gör inte så mycket väsen av sig förutom att de blöter ner jeansen och gör allting suddigt.
Det är bara tillfälligt och det vet jag med all önskvärd säkerhet, men ibland blir jag helt förlamad.
Det här är ett av de sällsynta tillfällena när ord förlorar sin mening.
Så för att tänka på nåt annat en stund kan jag gaska upp mig och glatt berätta om dagen. Vi kör en introvecka på skolan som förmodligen är jättepedagogisk och bra och sådär, men smärtsamt ointressant. Vi hade en föreläsning om Wikipedia med en kille som helt seriöst måste varit en av de sämsta talarna jag nånsin sett. Verkligen. Hans "skämt" föll till golvet under gravlik tystnad och luften gick ur oss och vi vågade inte titta på varandra.
Men det är säkert bra att kunna.
Så, efter en trevlig lunch och ett halvtaffligt pass fick vi sluta lite tidigare, och jag hamnade på bussen och sedan på Frank's Coffee med Hanna, Isabell, Rochelle och en obligatorisk chailatte. Fruktansvärt trevligt. Satt senare på vagnen hem i solskenet som fortfarande värmde och lyssnade på musik, blundade och tillät mig några ögonblick fullkomlig lycka.
LG.
Life's Good.
Dagens lilla glädje-grej: att sitta inknödd i en soffa under "lektionstid" och kolla youtubeklipp under hejdlösa garv, fastklämd mellan några väldigt goa människor.
Sweet dreams <3
En klass för sig
Har precis laddat upp fotona från dagens brunch med klassen hos Marcus.
Senare kommer vi vända oss mot tiden
Vi kommer skratta åt den sparka på den spotta på den,
vi kommer kort sagt mobba tiden
Vi kommer vara glada åt nuet och vi kommer älska oss,
vi kommer finnas här och nu och mobba tiden
Ge tillbaka för alla gånger tiden flytt ifrån oss
Det tog en timme.
Dryga 200 bilder.
Kameran har gått varm och runt runt runt och dokumenterat allt som möjligtvis kan ha varit värt att fota. Vilket ändå var en hel del. Vår klass måste nog vara nåt av det finaste som finns.
Kom dit strax innan elva och schtekte pannkakor med En Händig Man (a.k.a Oscar). Gick därifrån nästan fyra timmar och ett mörklagt antal kilo senare och rullade praktiskt taget på bussen, som tog mig och Oscar till en rendez-vous med Hannah, Alice och Karin i stan.
Jag vet inte när jag var så mätt senast. Eller så försjunken i mys och smetig, kletig kärlek.
Fast, jo, det vet jag.
Det var nog igår.
Just nu sitter jag och bränner mig på en kopp chailatte och försöker att inte sakna syster yster så sinnessjukt mycket eftersom jag vet att hon bara skulle sucka, med ett litet leende lägga huvudet på sned och vänligt men bestämt säga åt mig att lägga av.
Sorry. Can't help it.
Jag saknar syster ysters förmåga att se rakt igenom mig och säga precis det jag behöver höra. Jag hittar inte orden själv, det har alltid varit hon som har varit bra med ord.
Jag känner mig lite som ett åskoväder. En massa motstridiga känslor krockar, högt och lågt, och gör att hela jag vibrerar av ett frustrerat muller. Är lyriskt lycklig och helt nere samtidigt. Fast det låter faktiskt lite som jag.
Jag vill liksom göra allt.
Och inget.
Samtidigt.
Och just nu vill jag verkligen, verkligen ha en kram. Stod och kramades med Alice i säkert en minut tidigare idag.
Det är en av de lustiga sakerna med nära vänner. En vecka kan kännas som en månad, det spelar liksom ingen större roll. Man är så van vid att träffa dem hela tiden, och när de är borta skapas ett tomrum som man inte riktigt lägger märke till förrän det fyllts.
Senare kommer vi vända oss mot tiden
Vi kommer skratta åt den sparka på den spotta på den,
vi kommer kort sagt mobba tiden
Vi kommer vara glada åt nuet och vi kommer älska oss,
vi kommer finnas här och nu och mobba tiden
Ge tillbaka för alla gånger tiden flytt ifrån oss
Vi kommer vårda nuet som ett nyfött barn,
vi kommer älska det
vi kommer älska oss
vi kommer lära oss
att ingenting blir bättre av att mobba tiden,
tiden flyr ifrån oss för ingenting kan vara
och jag gillar det
För hur mycket vackrare är inte träden,
skit i träden,
hur mycket vackrare är inte vi
när vi vet att vi ska dö, att vi tar slut
när vi vet att tiden flyr ifrån oss?
vi kommer älska det
vi kommer älska oss
vi kommer lära oss
att ingenting blir bättre av att mobba tiden,
tiden flyr ifrån oss för ingenting kan vara
och jag gillar det
För hur mycket vackrare är inte träden,
skit i träden,
hur mycket vackrare är inte vi
när vi vet att vi ska dö, att vi tar slut
när vi vet att tiden flyr ifrån oss?
Jag har så snygga vänner att det gör ont.
Dagens lilla glädje-grej (som utlovat) : att sitta uppslukad av ett samtal och plötsligt känna en haka vila på axeln och med ett leende lägga armen om en väns nacke.
Sweet dreams <3
"Låt aldrig glöden dö ut"
Jag gillade hur du glödde när vi träffades
Jag gillade din värme och ditt ljus och våra gnistor,
jag drogs till dig
Jag gillade hur vi sprakade
hur vi brann och dansade som lågor
Elden var fortfarande bara varm mot mina kinder,
jag som frös
Jag gillade hur du tinade upp mig
Du fick mig att vilja att smälta att våga
din låga var orädd och jag fattade eld,
tillsammans brann vi
Vi svedde mörkret i kanterna och vi vrålade
vi var en dånande naturkraft och vi brann
Sen tappade jag bort mig
Vi gick upp i varandra och vi brann,
vi behövde bränsle,
vi hade vår första kris.
Du flammade upp, du krävde syre
vi levde på varandras bekostnad, du och jag
och jag älskade dig
Så jag gick på sparlåga när du tog plats,
jag lät mig bli bortsvept av dina nycker
och när du brände mig bet jag ihop
för jag älskade dig
Det var så nytt för mig:
att dansa efter vinden att vråla ut och brinna,
och jag brann på grund av dig -
- jag var väl tacksam,
jag var väl rädd
och jag älskade dig
alldeles för mycket och vi brände mig
igen och igen och igen och igen
varje gång jag falnade, svalnade, brände vi mig
varje gång du tog mitt bränsle, mitt syre, så brände vi mig
men jag älskade dig
tills jag försvann i din eld,
tills min egen glöd dog ut,
tills allt som var kvar var aska.
men jag älskade dig
tills jag försvann i din eld,
tills min egen glöd dog ut,
tills allt som var kvar var aska.
S för...
...S-ol.
...S-ista S-ommarlovsdagen.
...S-nyft.
Ändå känner jag mig märkligt... lugn. Det kanske är solen, jag vet inte. Det känns bara som att jag har haft en bra sommar. Jag har gjort mycket av det jag har velat göra (dock inte lärt mig att gilla kaffe helt än - men jobbar på det, det går i alla fall framåt). Har rest en jävla massa, sett och hört mycket nytt, solat och badat och slappnat av så totalt, ätit god mat, träffat vänner som jag inte träffar så ofta, läst ett halvt bibliotek, sovit upp till ett halvt dygn, känt efter vad jag har velat göra och många gånger faktiskt gjort det. Jag hade inte velat ändra nånting. Det är nästan dags, känns det som, att börja plugga igen. Ta tag i sitt liv, liksom. Komma in i de gamla rutinerna och känna att jag har ett mål med nånting igen.
Inte för att jag hade tackat nej till längre sommarlov. Verkligen inte. Verkligen inte. Men nu är det så. Det är en omständighet, inte ett problem med en lösning. Bara att gilla läget.
Och det ska ändå bli gött att träffa sina kompisar mer regelbundet. Och säga vad man vill, men hösten måste ändå vara den absolut mysigaste årstiden. And I'm a sucker for mys. Tekvällar med vänner, lite yoga (wink wink Petra, wink wink), en mjuk soffa och stora stickade tröjor, kanske en bra bok (eller en inlämning, möjligtvis, beroende på), somna till regnet som smattrar försiktigt mot fönsterrutan. Jag tror nog vi ska ta oss igenom den här hösten också, mina vänner.
Men jag tror allt vi får hjälpas åt. Eller, jag kommer behöva hjälp, i alla fall. För jag är livrädd för tvåan, verkligen rädd. Har bara hört skräckhistorier om hur mycket man har att göra och hur stressad man är och hur svårt allting är. Och med tanke på att jag var ordentligt stressad bara i ettan så låser jag mig med en skräckslagen grimas när jag tänker på hur tvåan i så fall måste vara. Så jag, och jag tror faktiskt många andra också, kommer behöva släppa skolan med jämna mellanrum och bara ha lite kul. Och det är där vi kommer in i bilden som vänner.
Jo det löser sig, det gör det alltid, vi kommer fixa det till slut. Hej Timbuktu.
Idag är också en väldigt speciell dag. Både Oscar och Hannah fyller år (så mazzamazza grattiz till tous les deux). Dessutom - oh yes, det finns mer - så är det exakt ett år sedan jag var på Coldplay-konserten i Stockholm. Det är fruktansvärt intressant att tänka på hur allting såg ut då. Jag kommer ihåg att jag för första gången sms:ade Hilding som skulle springa midnattsloppet och tyckte det var kul för jag kände henne inte. Och när jag kom hem och hade på mig min Viva La Vida-T-shirt så provocerade det fram en av de första konversationerna med Oscar.
Det är ju helt galet. Nu kan jag knappt föreställa mig att det ens fanns en tid när jag inte kände nån av dem. Vi har ju alltid känt varandra. Eller?
Igår firades sista fria lördagen på Masthuggsberget med Fosterfamiljen (internskämt. Sorry) med flera. Perfekt. Det är ett jävligt gött gäng det där, ändå. Vi satt och såg ut över stan med en kladdkaka med mintkrokant i och diskuterade våldsamt filmer.
Och imorgon börjar alltså skolan.
Shit.
Sweet dreams <3
Sablar i havet
Blir inte riktigt av med den här urkfuckmylife-känslan, hur hårt jag än försöker. Att gå på stan och käka bagels med Miranda hjälpte, men så fort jag hamnade själv på bussen hem försjönk jag i grubblerier och frustration och irritation på mig själv. Känner mig såpass låg att jag inte ens orkar samla tillräcklig motivation att gå på Hoffmaestro & Chraa ikväll, och jag hade peppat för det rejält länge, ändå. Så det blir film och Ben & Jerry's ikväll i ett tomt hus. Ser statusuppdateringar på facebook av folk som taggar Hoffmaestro och önskar att jag hade orkat själv. Men jag lyssnar på en jazz-spellista och drunknar i en stickad tröja istället, och det är ändå rätt lagom just nu.
I alla fall så funkar myspace nu. Känns lite bra ändå.
Okej. Jag behöver mat nu.
Kanske blir mer pepp när jag fått i mig lite bränsle.
Just nu saknar jag syster yster så mycket att det gör ont och lyssnar på Billie Holiday.
Mors kors gummigalosch <3
