Nu skiter jag i den här bloggen!

Jag gör en ny!

Shasha bloggen!

Skulle inte säga att jag är direkt frisk. Kroppen är fortfarande tung och lungorna sitter lite löst, särskilt när jag tar djupa andetag. Men jag står upp utan att vara fullproppad med Ipren och jag orkar till och med göra mer än att laga lunch.

Allting är relativt, har jag hört.

Brunchen var fin. Alltså, riktigt fin. Sådär fin att man nästan mår dåligt över att inte kunna pausa världen och spara alla små ögonblick i en liten ask att ha under kudden när man gråter i den.

När gode herr Navid Modiri skriver om sitt bloggande menar han att man som bloggare borde fråga sina läsare vad de vill läsa om, kanske till och med inbjuda dem att skriva tillsammans med en. Och eftersom gode herr Navid har en förmåga att vända världen uppochner och nästan alltid rätt så gör jag väl som han säger:

Vad vill ni läsa om? Vad skriver jag om? Har ni nån idé som skulle göra det här till en helt fantastisk sida?

Tack på förhand.

Med vänliga hälsningar,

undertecknad.

Dagens lilla glädje-grej: att hinna prata lite med syster yster innan tidsskillnaden kommer alltför mycket i vägen.

Sweet dreams <3

Sömnbristande morgonrutiner, pajade tights, morgonhes spårvagnsfärd med Alice i sätet bredvid. Leka pianist på låtskriveriochinspelning, fucka upp inspelning, garva bort sminket under lunchen, tugga träsmak under litterär gestaltning. Med den enda skillnaden att plötsligt var det så mycket ljud ljus rörelse färger smaker lukter människor händelser överallt åh overload för min stackars filmatiserade hjärna. Men uppåttjack för min sällskapssjuka själ, som gottade in sig nåt vansinnigt i ansikten som lyste upp när jag kom gående, armar som drog mig hårt intill och röster som nästan anklagande frågade var fan jag har hållit hus. Har gått omkring och bara varit varm hela dagen. Trots pajade tights och tunn vårjacka.

Nu måste jag dock städa. Inte bara för att det är kul, asså, utan för att det imorgon kommer hit ett tjugotal hungriga sjutton-/artonåringar som vill ha brunch, och goddammit, det ska de få.

This is what we do. Vi värmer varandra, åker buss och äter brunch. Och har det faktiskt ganska trevligt, alltsomoftast.

Dagens lilla glädje-grej: att hinna med min vagn som jag ytterst motvilligt kubbade ihjäl mig för att hinna med.

Sweet dreams <3

Japp, där har vi det. Där är jag. Som vinkar lite slött med en slapp hand. Hej på er.

Det bästa är att jag mår bättre nu än på en vecka, också.

Ordet sjukhus har fått en ny innebörd, de senaste dagarna. Pappa har legat däckad sen förra lördagen, jag säckade ihop på måndagkvällen, och efter att syster yster packade och drog till Australien i onsdags har mamma också börjat bli krasslig. Så vi sitter här i samma båt (läs: hus) och hostar i kör. Jag tycker nästan det är roligt. Komiskt, i alla fall.

Syster ysters avresa, ja. Hon ställde ut handsprit i hela huset, slängde ner halva sitt liv i en resväska och stack iväg under synnerligen diskreta snyftkavalkader från oss andra.

Så jävla skönt. Äntligen. Så jävla jobbigt att hon liksom, typ använder sina egna kläder hela tiden? Vad är grejen med det? Och tar bort mina flikar från datorn, what's that all about? Och, hon, liksom, tar promenader med en hela tiden så man inte kan vara inne på facebook, allvarligt, tur att hon har åkt nu. Så man... slipper... det. Skön... T.

Fuck it. Väggarna skriker och golven värker av saknad. Igen.

Men nu vet vi hur man gör:

Tar stegen steg för steg och ett andetag i taget. That's The Way We Get By.

Det hjälper också att kolla på Gilbert Grape och äta glass. I alla fall hoppas jag det. För det är vad den här kvällen kommer gå ut på.

I övrigt, har inte gjort mycket annat än att kolla på film den här veckan. Kan rekommendera Triage (på svenska Vittne Till Ett Krig) med Colin Farrell. Okej, Colin Farrell gör hela filmen, hands down, men den är bra. Han är en irländsk krigsfotograf som blir traumatiserad, och ja, filmen handlar om vad han gör av det. Typ. Men han gör det så jävla bra. Så jävla bra.

Annars tror jag att jag har sett på en spelfilm om Gandhis liv, Avatar, en thriller med Edward Norton och Colin Farrell (igen), och lite annat smått och gott, men allting går in i varandra i ett stort jävla blurr så jag minns inte så mycket. Sabla feber.

Dagens lilla glädje-grej: att orka ta en femhundrameterspromenad med Hannah och komma ihåg hur jävla gött det är att skratta.

Sweet dreams <3

Det handlar om att släppa taget. Om att acceptera att man inte har någon som helst kontroll över vart musiken tar vägen. Om att låta den göra vad den vill. Och släppa taget.

Jag gillar att inte alltid veta riktigt vad som händer. Jag tycker det kan vara gött. Jag gillar luftgropar, bergochdalbanor och galna busschaufförer, just därför. För att jag inte kan kontrollera dem. För att jag tvingas släppa allt och fokusera på att bara känna. Och anpassa mig därefter. Bara sluta tänka. Bli sådär stenåldersmänsklig och bara existera ett ögonblick, no questions asked. Bli alldeles lagom på helspänn: ska planet störta? Ska vagnen spåra ur? Ska bussen krocka? fast jag egentligen vet att det med största sannolikhet inte kommer hända. Så jag bara släpper allt. Lämnar över ansvaret till piloten, bergochdalbanetyperna, busschauffören.

Som med hårdrock och gitarrsolon. De får helt enkelt göra vad de vill. De är galna, råa, på något småmysigt sätt primitiva. De ber inte om ursäkt för att de drar på disten på högsta effekt och skriker ut sin själ i micken, och varför skulle de? Jag bara drar upp volymen, stänger ögonen och släpper taget. Slutar försöka få någon sorts sammanhang i någonting. Låter ljuden storma in i mitt huvud och bara tar emot, känner, slutar tänka, blir stenåldersmänsklig. Släpper taget. Under hela tiden jag lyssnar bara släpper jag taget.

Till slut stänger jag av och känner mig lugn inombords. Urblåst. Som om hårdrocken och gitarrsolona hakade i varenda svart och infekterad tanke och slet ut dem ur mitt system. Fast på ett väldigt trevligt sätt.

Men det är bara jag. Min mamma gillar fortfarande inte hårdrock och gitarrsolon. Och hon är världens ballaste mamma i alla fall. Alla har olika sätt att släppa taget på, vissa har säkert inget alls, men det är såhär jag gör. Jag sätter mig nånstans med ett par hörlurar och blåser skiten ur mig själv. Sen är det bara fina saker kvar.

Dagens lilla glädje-grej: att orka få på mig riktiga kläder.

Sweet dreams <3

Har tillbringat en hel dag i soffan. Tror aldrig att jag har gjort det förut. Gick upp och stekte pyttipanna kring lunch, började lipa av ren utmattning. Kollapsade i soffan igen, har knappt rört mig sen dess, orkar inte ens kravla tillräckligt nära teven för att byta kanal.

Helst ska det vara typ Audioslave, äldre Red Hot Chili Peppers eller Franz Ferdinand. Det får gärna vara sol, och så har jag på mig min skinnjacka och läderboots med lite klack. Självklart också mina solglasögon som får mig att se ut som en bitch. Så går jag tvärs över Brunnsparken med lite vind i håret och går i takt med musiken med blicken fästad rakt fram. Och känner mig så jävla fucking bad ass. Drar gärna lite på stegen också. Som om allting var i slow motion.

Fortsätter gå och känner basen i ryggraden precis i takt med mina steg. Och så plötsligt knackar någon mig på axeln just som jag är i färd med att med asballt kisande ögon studera bussavgångarna, och med ens så är jag inte lika oövervinnerligt skitcool längre, för det finns en värld utanför hörlurarna och den vill in i mitt huvud. Plötsligt mojnar vinden i håret, stegens rytm haltar till, blicken fästs på läppar som formar orden godmorgon hur är läget? och världen börjar snurra lika snabbt som vanligt igen. Och det är helt okej. Jag har fått vara rockstjärna i några minuter. Det räcker gott och väl till nästa morgon.

Alternativt, om det är regn och jag inte känner mig tillräckligt bad ass för hårdrock, så kan jag sätta på Coldplay och melankoliskt titta ut genom en regnstrimmig spårvagnsruta. Funkar rätt bra det också. Vilket som så får jag, i alla fall för en liten stund, låtsas att jag finns i en annan verklighet. Liksom pausa mitt eget huvud som snurrar ikapp med världen. Sluta tänka och bara intuitivt regissera mina egna rörelser.

Och inget av det vore möjligt om det inte var för mp3-filer och kollektivtrafik. All hail Apple och Västtrafik.

Dagens lilla glädje-grej: att ha yoga med min alldeles lagom efterblivna klass och garva ihjäl oss åt den ständigt återkommande stående jävla hunden.

Sweet dreams <3

Tyvärr kommer jag inte fram till något vettigt.

I Lärartommyämnena har vi hamnat i krig.

Vi sitter som vanligt i grupper om cirka fem. Vi sitter spända, näranära, lyssnar på Tommy som med låg röst berättar om vår uppgift. Vi kan komma att bli utslängda av lärare, säger han. Inte få lov att komma in i deras klassrum. Vi kan få nej de kan bli arga de kan bli sårade för vi kommer undersöka dem. Vi kommer sitta längst bak med pennor och papper och bedöma deras arbete.

Jag börjar bli nervös. Det börjar bli på riktigt. Vi börjar på riktigt använda oss av våra surt förvärvade kunskaper. Vi är samhällsvetenskapliga soldater. Vi undersöker förekomsten av olika former av formell och substantiell demokrati, undersöker val-, deltagar- och deliberativ demokrati i olika situationer, och i slutet av vår mindre roman till vetenskaplig slutrapport ska vi rapportera in vårt resultat till högsta ort: rektorerna. Kasta ner ett hundratal sidor på deras skrivbord och med stenhårda miner göra honnör och vråla sir yes sir. I vårt resultat kommer vi inte upptäcka varken mer eller mindre än om skolan utför sitt arbete eller ej, om de följer läroplanen eller ej. Det vi gör gör skillnad. Det vi gör betyder nåt. Äntligen. Fucking äntligen.

Vi är samhällsvetenskapliga soldater.

I övrigt är mitt liv lika bedövande trist som vanligt.

Ikväll vankas film, Salt&Blandat, världsomvälvande semifreddo och den där sömnen som bara läker.

Det är okej att livet är lite tråkigt ibland.

Dagens lilla glädje-grej: att driva omkring nere i hamnen med kameran och känna solen värma benen genom jeansen.

Sweet dreams <3

Det är sånt här som gör att man står ut med spänningshuvudvärk och sömnbrist. Uteblivna kaffekickar och skavsår på hälen. Skitlånga franskalektioner och svinsura medresänärer.

Sånt här och hemmagjord Ben&Jerry's i Heddas säng. En helt vanlig torsdagseftermiddag. Det är sånt som gör att man känner sig som världens lyckligaste ost.

Dagens lilla glädje-grej: att ta dubbelt så lång rast från franskan och istället sitta inklämd i ett garderobsstort rum och sjunga skiten ur mig med Oscar och Lovisa.

Sweet dreams <3

Idag har jag sett en film som fick mig att gråta.

Idag har jag ätit sjukt god sushi.

Idag har pianoelevflickan varit så jävla duktig att jag satt och hoppade i stolen.

Idag har jag gått omkring i skinnjacka och lyssnat på hårdrock.

Idag har jag gått vidare.

Idag har jag blivit bländad av solen.

Idag blev hela spårvagnen engagerad när en liten tant ramlade i mittgången.

Idag har jag velat bestiga Mount Kenya.

Idag har jag suttit på bussen med en livekonsert som ekade i huvudet.

Idag har jag besökt en annan civilisation i rummet bredvid.

Idag har varit en bra dag.

Det började redan igårkväll. Satt och kollade på film (riktigt kulturell, kvalitativ, djup, tankeväckande, allt sånt där som bra filmer ska vara ni vet. Iron Man 2) till halv elva. Vilket är skitsent för att vara mig. Så jag kände mig lite laid back och ställde väckarklockan på en halvtimme senare än vanligt. Tänkte, hör och häpna, skolka första halvtimmen av låtskriveriochinspelning.

Men lektionen var inställd.

Inte för att det hindrade mig, Isabell och Oscar.

How to say.

Ditt livs kärlek friar till dig. Du har vunnit högsta vinsten. En riktigt bra fylla. Det bästa skrattanfallet du nånsin haft. Ett MVG på ett vansinnessvårt prov. Samtidigt. Gånger tio. Så känns det när man som ensemble har skapat nånting riktigt jävla bra tillsammans. Fast lite bättre. Man slutar liksom vara ensam, man går upp i nån sorts övertransmusikaliskt medvetande, och allt som behövs är en blick för att alla ska veta exakt vad de ska göra.

Satt vid pianot och kunde inte sluta skratta. Ler fortfarande omöjligt brett när jag tänker på det. Kan inte känna mig annat än så bottenlöst jävla tacksam för att jag får vara med om nåt sånt.

Dagens lilla glädje-grej: att bli bestulen på scones under ett överraskningsbesök av Hannah och Alice.

Sweet dreams <3

Inte ett enda prov eller inlämning på flera veckor. Klappar mig själv på axeln och äter Karins kvarglömda salta kex.

Lämnade in källkritikshelvetet imorse. Gjorde matteprov nu i eftermiddags.

Ehuru, det gick åt pärsk. På en uppgift skrev jag, and I quote: idag har jag lärt mig att jag inte vet vad en dubbelrot är. Det kommer jag ha lärt mig imorgon efter att ha kollat upp det.

Sen sifferbajsade jag lite över ett helt papper innan jag svepte det sista av min cola och lämnade in provet med tårar i ögonen.

Satte mig i en soffa och andades en stund. Sen hamnade jag i ett runt litet rum och hade utvecklingssamtal med min mentor i en dryg timme.

Klart jag grät. Det var jag inställd på redan från början.

"Ja-a, hur tycker du att det går för dig då?"

"...assååå... ahmen fan." Ögonen sved stämbanden låste sig jag såg ner i marken det går åt helvete för mig. Men det säger man ju inte. Så jag blinkade några gånger och harklade fram "jaassåjagärjujävligtskoltrött. Menannarsärdetvälbra".

Hon fattade direkt. Vi pratade i en kvart om genusperspektiv och demokratiformer. Fem minuter om kunskapsfilosofi. Några minuter om kreativitet. Sen hade min andning återgått till det normala och ögonen brände inte längre.

Trekvart senare hasade jag ut ur rummet, tog älsklingsbussen till stan, köpte en stor stark varm chailatte och gick så långt mitt skavsår på hälen tillät. Tog vagnen sista kilometern. Kom in genom dörren. Pappa frågade hur provet gick. Jag tittade på honom och bröt ihop. Är lika lättad som besviken som glad som förtvivlad som trött som sönderhetsad. Jag är allt och inget men jag kan vila nu. Jag kan vila nu. Jag kan vila nu. Nu. Fucking äntligen.

Dagens lilla glädje-grej: att för första gången i år ta mig ner till hållplatsen utan att halka.

Sweet dreams <3

(Rubriken anspelar för övrigt på Bo Kaspers Orkester – Kasta Något Tungt.)

Jag är (förutom min kära far) den värsta bästa nörden jag vet.

Jag hittar nånting. Jag känner nånting för det. Jag börjar älska det. Jag fastnar för det. Jag snöar in på det. Jag kommer inte ifrån det och vill det inte heller.

Hela mitt liv kan kategoriseras in i olika nördperioder:

när jag var riktigt liten älskade jag att måla. Jag var helt värdelös, men jag älskade det. Kom hela tiden med nya teckningar och visade för mina stackars föräldrar som försökte lista ut om jag hade ritat en häst eller ett träd. Jag kommer inte ihåg så mycket mer. Men jag älskade att måla.

Sen började jag läsa. Jag började se saker i ord och kunde försvinna i böcker på samma sätt som jag fortfarande gör. Nästa givna steg var att börja skriva själv. Jag skrev små sagor om flygande ekorrar med sketna illustrationer, uppgraderade till att försöka skriva hela böcker. Drömde om att bli nästa stora författare och bli känd över hela världen med mina nyskapande, vackra berättelser. Failade rätt hårt. Men älskade skrivandet ändå. Skrev fyra olika versioner om två tonårstjejer som hade kärleksproblem. Men kom aldrig riktigt över den där spärren.

Ungefär samtidigt började jag upptäcka musik på allvar. Spelade piano. Började skriva eget. (Skrev faktiskt min första låt när jag var sex. Men utan piano, då. Den hette Horisonten Vill Jag Nå. Den var djup.) Spelade och spelade och spelade, började spela bas, började lära mig gitarr, började ta sånglektioner, spelade och spelade och sjöng. Tänkte att nu jävlar. This is it. Det är musik jag ska göra. Som om det bara fanns ett rätt svar.

Så under en båtluff i Grekland bad pappa mig hålla i kameran. Jag tror det var där det började. Jag tror fan att det var just där, just då, när jag tog den första bilden med familjens systemkamera, som nånting ställdes på glänt. Det tog två år till innan jag kom igång ordentligt, men jag tror att det var där på en grekisk liten paradisö som jag först började intressera mig för foto. Nu går jag nästan ingenstans utan kameran.

Så blev det hösten 2009 och jag satt i bamba och lyssnade på en föreläsande kille med spretigt hår och monobrow som visade YouTubeklipp på när han käkade kattmat och dansade till Beyoncé med sina polare. När jag kom hem började jag kolla upp den här galna killen som fått mig att rysa och skratta och bli så jävla pepp på livet att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ett år senare volontärarbetade jag på hans releasefest. Köpte hans bok. Läser fortfarande i den varje kväll. Kan nästan varenda sida utantill. När jag börjar få svårt att andas och kvävs av allt jag inte vill, så plockar jag fram gode herr Navid Modiris bok och bläddrar fram och tillbaka en liten stund. Lägger ifrån mig den med lite stadigare hand. Kommer ihåg att jag vill saker, att jag kan saker. Kommer ihåg att älska livet trots alla pissarbeten och skitinlämningar och kräkprestationsångest. För det finns mer. Så jävla mycket mer.

Så ni förstår. Jag gräver ner mig i saker, ibland så djupt att jag nästan inte hittar ut. Men jag hittar saker som mer och mer passar mig. Som berör nånting, får mig att reagera. Saker som får mig att vilja.

Här. http://www.meanddo.se/. Klicka runt. Läs. Fascineras, inspireras, vill, gör.

Dagens lilla glädje-grej: den där känslan när man blir överrumplad av skratt så att man inte kan låta bli att på ren impuls vika sig dubbel och tappa luften.

Sweet dreams <3

Väntar på att datorn ska ladda klart lite bilder. Dricker varm choklad. Äter wasabinötter, dessa älskade wasabinötter. Nyinköpta. Saliga.

Känner mig lite smått yr. Har väl stirrat på en datorskärm för mycket under dagen.

Donneronsdag byttes mot Donnertisdag, jag och Lovisa invaderade Miranda och åt scones, drack te och försökte jobba engelska. Jag tog ungefär åttio kort på Mirandas galna katter. Mötte upp Shelly. Åkte hem till mig. Åt mackor. Väntade på Persson och William som till sist dök upp. Utan böcker men med dåliga (läs: tyvärr ganska roliga) skämt på lager. Vi satt i två timmar utan att göra nåt särskilt vettigt. Alla åkte hem. Jag hällde upp wasabinötter i en skål. Satte mig här. Låter fingrarna producera lagom mycket ordbajs.

Yr och förvirrad. Känner jag mig. Nej, inte bara förvirrad. Mer... verklighetsdistanserad. Yup, där har vi det. Verklighetsdistanserad. Känns som jag går omkring lite som i en dröm. Känner igen det här sen ett par veckor tillbaka, men verklighetsdistanserad är ordet. Vet inte vad det betyder. Bryr mig inte. Äter mina wasabinötter och dricker min choklad och och är nöjd. Pillar med bilder, är jättenördig och nöjd. Lyssnar på musik. Och är nöjd.

Audioslave och Photoshop. Making my day.

Kaspian

Alfons

Lack Kaspian ahhaha

Alfons. Uttrycket chilla på plugget får en ny innebörd.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta på Järntorget med skinnjacka och solglasögon och bli varm in i själen av solen.

Sweet dreams <3

Benen är sladdriga spaghettiamöbor efter en väldigt lång och väldigt väldigt hal skogspromenad i dåliga skor och vårpremiärskinnjacka. Solen drar på högsta växeln och bländar mig lite i mitt stökiga rum där jag sitter med ett småtorrt scones och ett glas O'boy. Startade dagen med att knata iväg med Alice och käka frukost på Le Pain. Sen kikade vi runt i en dammig secondhandbutik innan vi lallade iväg till Hannah och tog en helvetespromenad i en snorhal skog. Men en väldigt trevlig helvetespromenad. Skratta skrika ramla skratta skrika ramla.

Fint och allt, men det var inte det jag ville skriva om egentligen. Jag vill skriva om att motsatsen till lycka är likgiltighet, vill fråga om du verkligen vill argumentera för ett misslyckande, vill säga att det är okej att vara rädd bara du gör det ändå, vill berätta om mysskratt och hur gode herr Navid Modiri står och helt ogenerat berättar om hur han grät och grät och grät.

15:12. Dyker upp på Condeco på Linnégatan med ett gäng kompisar. Vi hittar ett bord, ett block och några pennor, överfaller blocket med spontankonst, fram kommer en leende herr Navid och hans polare Johannes och hälsar oss välkomna, säger hej, presenterar sig. Vi fnissar lite, hälsar tillbaka, skakar hand hej Navid (jag vet precis vem du är), köper te och muffins.

15:48. Min kamera dör. Jag skriker på den.

16:01. Gode herr Navid Modiri ställer sig upp mitt i cafét och drar igång föreläsningen som inte är en föreläsning säger han verkligen ingen vanlig föreläsning inflickar Johannes.

16:05. Jag är fast.

Tidigt frågar Navid och Johannes oss vad vi vill. Jag låser mig får panik sjunker ner i soffan fuck titta inte på mig jag har ingen jävla aning jag är bara sjutton år. De förtydligar: vad skulle ni vilja göra just nu? Jag slappnar av lite. Jag vill fota äta min muffins dricka mitt te kanske ta en tupplur spela lite piano kanske lite gitarr, bra. Det finns saker jag vill. Det finns saker jag tycker om.

Navid tittar på oss.

Så varför gör vi inte de här sakerna?

Vi tittar på Navid. Han börjar prata om ursäkter. Ber oss berätta om våra vanligaste ursäkter. De dyker upp: har inte tid, orkar inte, en kvinna säger det finns ingen parkering, cafét skrattar. Navid och Johannes tittar på varandra, de har gjort det här förut, de börjar prata om rädslor. Varje ursäkt döljer en rädsla.

Rädslorna dyker också upp. Rädd för misslyckande. Avvisande. Göra någon besviken. Navid höjer sitt monobrow och frågar vem det är som bestämmer över våra liv. Vi eller ett odefinierat de? Cafét mumlar vi. Navid tittar på oss vi tittar på Navid. Vi börjar fatta att alla är rädda. Att vi inte är ensamma i att känna oss fängslade och vilja nånting mer. Att vi är precis lika rädda, förvirrade, levnadskåta människor.

Vi får krama en okänd person. Jag lägger armarna om en blekfet svettig snäll man som håller kvar lite för länge. Jag lägger en lapp där det står bungyjump i behån, den ska ligga kvar där tills jag gör det. Jag snackar med en tjej som precis släppt sin debutskiva, hon ser ut som Robyn och ger mig sin mailadress. Jag skriver lite stödord på en skrynklig lapp som inte hjälper nu. Jag minns inte allt gode herr Navid Modiri och Johannes sa. Jag minns bara att det var så jävla fucking rätt. Föreläsningen hette Jag Kan. Jag gick därifrån och tänkte jag vill. För mig är det större.

Gick hem, stekte tofugrejer med Lisen, Rochelle och Marcus. Hedda och Miranda kom. Vi gjorde kladdkaka. Såg på film. Satt i soffan till ett och försvann i djupa, intellektuella avgrundshål.

Slocknade till slut i sängen.

Dagens lilla glädje-grej: att förlora sig i en fluffig läderfåtölj med en kopp varm choklad.

Sweet dreams <3