Balans i tillvaron
Bara för att gårdagen var så underbar, har idag-dagen varit desto sämre. Inte superkass, bara... blä. Vaknade helt på fel sida med ett trist sms vilket startade dagen uppochner. Tillbringade förmiddagen med att diska och bråka med myspace som inte alls vill leka med mig (http://www.myspace.com/isisongs om det nu bestämmer sig för att funka nån dag). Sedan skyndade jag ner på stan för att ta en fika (och några bilder) med Oscar, men var fortfarande irriterad när jag kom hem. Som grädden på moset drog jag och mina föräldrar igång världens bråk vid middagen också. Bara för att göra allting lite roligare liksom.
Men efter det så satt jag och pappa och lyssnade på musik och pimplade te i nån timme och då kändes allt lite bättre. Så bortsett från att mitt huvud är på krigsstigen och hjärnan på väg att tränga ut ur öronen så är allt ganska chill nu. Men helst av allt vill jag bara att den här dagen ska vara över. Dra täcket över huvudet och skita fullkomligt i allt. Jag orkar inte vara trevlig just nu. Förlåt världen. Shit.
Lyssnar på Michael Bublé – Feeling Good och tycker det är lite ironiskt.
Det är då man går och lägger sig tidigt.
Good fucking night.
God kväll
Ni vet en sån där perfekt kväll med en härlig vän i en soffa med en gigantisk kopp te och en halv burk Ben & Jerry's? Med en skitfilm, tjejsnack och massa musik? Eller en go bio med gamla vänner som man träffar alldeles för sällan?
Welcome to my world. Det var min dag.
Har suttit och svettats lite ikväll. Först trodde jag att det var för att jag satt under en tjock filt med en varm kopp te. Men sen kom jag på att det var nog inte det. Jag tror att det var för att jag är så varm inombords.
Jag undrar var vi skulle vara utan vänner.
Ovärt
Imorse gjorde jag nåt härligt korkat: ställde klockan på 04.30 (efter att ha somnat kring två, halv tre), segade mig upp, tog cykeln, kameran och stativet och kämpade mig upp i skogen med hjälp av enbart viljestyrka och envishet för att ta lite bilder.
Det var inte ens värt det.
Tydligen ska det vara som allra finast att fota i gryningen - och visst, det var fint - men tamejtusan inte värt att gå upp halv fem för. Det var mest... mörkt. Jag hade hoppats på lite fina solstrålar som skulle reflekteras i ytan på tjärnen eller lysa igenom lövverket i skogen och sprida ett överjordiskt vackert ljus i den lätta dimman som skulle ligga över marken... Meneh, ähum. Det var grått. Och halvmörkt. Och ögonen sved av sömnbrist och magen kurrade och jag ville bara lägga mig på marken och sova. Alternativt äta ett nybakt scones. (Det gjorde jag i och för sig en timme senare. Gjorde scones till pappa som vaknade kring sju-tiden och tittade på So you think you can dance med mig. Det blev även scones över till min och Alices lilla fina brunch några timmar senare bestående av scones och amerikanska pannkakor med abnorma mängder sirap.) Klockan åtta gick jag och la mig igen och låg i koma till halv tolv när Alice sms:ade och ville äta. Sen kollade vi (av en för mig fortfarande oförklarlig anledning) på Pirates of the Caribbean 3 och lite gamla men väldigt fina bilder.
Nu när det är exakt en vecka kvar av sommarlovet (råkade skriva sommarlivet och kan inte riktigt bestämma mig för om det var kul eller inte) fick jag häromdan rådet att njuta som tusan av det sista, nu. Jag tog det här rådet väldigt seriöst. Så jag njuter. Saker som hittills har ingått har varit att sova till halv tolv och sedan virvla ner på stan och shoppa lite med Hedda, sedan stå mitt i ett sanslöst skyfall och skratta högt åt dessa sinnessjuka mängder vatten som praktiskt taget rinner ner från himlen, hitta det litterära geniet och godbiten Rochelle och ta en fantastiskt mysig fika på ett överbelamrat fik, åka hem till Hedda och tillsammans med några andra väldigtväldigt fina människor äta sig rund på hembakade bullar och kladdkakemuffins och se på Tzatziki, morsan och polisen.
Man får.
I övrigt är en gammal låt mer eller mindre färdiginspelad. Hahaa, jag blir lika stolt varje gång. I alla fall, lägger väl upp nånstans nån gång. (Vadå, ospecifik, jag?)
Just nu sitter jag i mitt humoristiskt stökiga rum, lyssnar på Kings Of Convenience och tittar ut på regnet som ser ut som en solid vattenvägg.
Lite gött är det ändå.
Dagens lilla glädje-grej ska jag dra igång med när alla dagliga rutiner i skolan börjar igen... just nu är varje dag en glädje-grej i sig.
Svit driims!
El segno del dolci
I frysen står min älskade världsomvälvande semifreddo, på golvet ligger ett nyupptäckt kamerastativ och på skrivbordsstolen sitter jag och önskar att jag var på Way Out West.
Tidigare idag var jag ute i skogen och experimenterade med stativet, som för övrigt fungerar helt okej. Dock fanns det inte överdrivet mycket att fota. Allting var liksom... grönt. Det var lite dåligt med variation. Men det var ändå väldigt fint.
Ikväll ska jag och Alice hyra Shutter Island och dregla över Leonardo di Caprio och semifreddon. Alldeles lagom fredag kväll.
I övrigt var Kapten Röd häromdan hur grym som helst. Är lite småkär. Texterna är bara... ja. För bra. Är lite besviken bara på att han körde exakt - alltså verkligen exakt - samma program som på Emmaboda. Samma ordning på låtarna, samma mellansnack, samma publikengagerande trick. Exakt samma program.
Men damn, det var ett bra program.
Och, givetvis, Teddybears igår på ett genomdränkt Götaplatsen. Fedt. Stod under tak och tryckte en bit bort, men blev ändå helt medryckt i showen. Jag har fått en nyvunnen respekt för anordnarna av Kulturkalaset. Verkligen imponerad över att de lyckats få dit så grymma band. (I en parentes: ett annat bra band som ska spela imorgon 16.30 är Johns Vatten - http://www.myspace.com/johnsvatten. Man får bara ha överseende med nivåerna och kvalitén på inspelningen.)
På väg hem från Kapten Röd häromdan hamnade jag bredvid en kille på vagnen. Jag kollade inte så noga på honom. Efter ett par hållplatser reste han sig upp för att ge plats åt en äldre kvinna som tackade honom och damp ner bredvid mig. Ytterligare några hållplatser senare gick killen av.
Jag kan inte förklara det, men jag älskade den här killen. Helt oförklarligt och egentligen ganska konstigt. Utan att ha tittat ordentligt på honom och utan att ha växlat ett enda ord så bara tyckte jag så ofantligt mycket om honom. Och jag sade ingenting till honom.
Så, precis när han skulle gå av och stod i dörren, så vände han sig om och tittade rakt på mig. Höll kvar min blick i någon sekund.
Så gick han av och försvann.
Jag vet inte vad som hände och jag vet inte varför jag brydde mig. Men det var så fascinerande. Ett helt random möte som hade en sån inverkan på mig.
Coolt.
Moreover, Shutter Island: SE
DEN. Den mindfuckar en totalt men åh, man gillar det. Definitivt en av de bättre filmerna på ett bra tag.
Kom precis hem från Alice, med andra ord.
Shit, nu måste jag sova.
Söta drömmar <3
"There's nothing you can do that can't be done"
Ta i trä - förkylningen börjar släppa. Bra precis en vecka med frossbrytningar och hostattacker senare har jag sovit igenom en hel natt utan att vakna och svära över min skavande hals eller täppta näsa.
Jag vet att jag har sagt det här förut. Jag vet att det inte är nytt för någon, men det är fortfarande sant: det är lätt att snacka. Det är lätt att berätta om sina drömmar och mål och kanske till och med lägga upp en plan för hur man ska uppnå allt det där - men att faktiskt göra det... det är där det börjar. Det är där det börjar bli riktigt jävla svårt, det är där det börjar betyda nåt, det är där man börjar riskera nåt. Så länge man bara snackar om det är man trygg, för man lider ingen risk att misslyckas. Man kan hålla sig på den teoretiska sidan av det hela och säga att, ja, såhär borde man göra, eller såhär - och då borde det bli såhär och då blir allting bra. Men så fort man tar det där första, övermänskligt svåra steget och börjar göra nåt av det där man snackat om så länge, då utsätter man sig för risken att misslyckas, att se ut som ett pucko, att tappa ansiktet.
Yeah.
Men tänk lite på det.
Har man ändå inte betydligt mer respekt för någon som försöker, nån som gör nåt av sitt liv och satsar, än någon som sitter instängt i ett lite grått och dammigt rum och förbannar alla som vågar?
För det är väl det det handlar om, att våga göra något. Jag fattar inte varför det är så jävla skrämmande, egentligen. Det är säkert inte det för alla - jag vet ett flertal människor som bara gör en massa grejer hela tiden och det med ett brett leende - men för mig... aa, jag vet inte. Jag skjuter upp allting och gömmer mig bakom helt värdelösa ursäkter som alla genomskådar och höjer ett medlidande ögonbryn åt, vare sig det gäller att sitta i studion eller skicka in en demo eller börja skriva på ett tomt papper eller ringa om ett möjligt jobb eller bara ta ett seriöst snack med någon. Jag bara gör ingenting. Det är så mycket lättare att knipa ihop ögonen och stoppa fingrarna i öronen och göra sitt bästa för att le ändå.
Och det som skrämmer mig, det jag börjar inse mer och mer, är att jag inte kan fortsätta så längre. Jag behöver ett jobb, jag behöver skriva (skolarbeten, om inte annat), och jag behöver sitta i studion och skicka in en demo om jag ska kunna leva med mig själv och inte bli bitter för att jag aldrig ens försökte.
För det är nog det som skrämmer mig mest av allt - utsikten att se tillbaka på ett fullkomligt tomt och meningslöst liv. Jag är för gammal för att gömma mig bakom taffliga ursäkter och skylla på att jag är för ung. Det är jag inte. Jag är inte gammal heller (hahaha, noo), men gammal nog att börja ta ansvar för mig själv.
Jag vill inte. Jag vill inte ha ansvar. Jag vill inte att livet ska vara svårt. Jag vill inte misslyckas.
Men jag blir så jävla trött på mitt ynkliga sorry ass-jag så jag ger blanka fan i det nu. Livet är vad det är. Och trots alla motgångar och olösliga problem så är det fucking vackert ändå.
Så det så.
"Var nöjd med, allt som livet ger, och allting som du kring dig ser, glöm bort bekymmer, sorger och besvär."
I övrigt åker Hilding till USA (i ett år!?) på fredag. Hon hade en hejdå-middag igår, som mot slutet blev ordentligt sorglig. Först syster yster, sen Hilding. Vad är detta? Alla åker bara ifrån mig. Jag, Hedda och Miranda gav henne i alla fall en jättejättefin kalender som vi pimpade med bilder, glitter, karameller och små meddelanden och proppade full med internskämt, hjärtan och kärlek. Hilding kommer vara saknad.
Och nu ska jag städa köket och sen mitt rum (oh fuck... en månads användning av kläder ligger på soffan och halvt uppackade väskor står och surar på golvet - har inte hunnit/orkat städa sen, typ... juni), och ikväll taggar jag Kapten Röd - spelning på hemmaplan för vår käre Kapten, hur fel kan det bli?
Pepp tjej.
Sweet dreams <3
Update:
Jävla förkylningar.
YNK
Har precis laddat upp en gigantisk drös med bilder från när jag träffade Petra och Karin.
Det gjorde mig helt slut.
Den här förkylningen har gjort mig så sjukt jävla svag att det känns som ett träningspass att gå upp för trappan och får mig att börja gråta av utmattning. Mor och far säger att jag gärna får utnyttja dem när jag nu är sjuk och ynklig, och då bestämmer jag mig för att jag ska gå riktigt hårt ut och säger att jag vill ha stuvade makaroner.
...jag vet inte vad som hände med min logik. Kanske aldrig hade någon.
I alla fall så tror jag, efter expertråd från vänner och familj, att den här förkylningen är en motreaktion från min kropp. Jag har kört lite med den nu den senaste månaden genom att leva en så rotlös tillvaro, aldrig sova mer än några få nätter på samma ställe, konstant utsätta mig för nya intryck, springa omkring dagarna i ända, sova antingen dåligt eller för lite och äta konstiga saker. Så jag har misshandlat min kropp lite grann, och plötsligt slog den tillbaka med en sjuhelvetes reaktion.
Så jag får helt enkelt leva med konsekvenserna nu.
Rätt åt mig.
Bilderna är i alla fall fina. Människorna på dem också.
Nu sade Hedda precis att jag är en hest.
Okej.
Pappa har också varit en hårt arbetande ängel och mer eller mindre fixat min dator nu, denna fixiga och underbara människa.
Och nu ska jag strax ner och käka mina älskade stuvade makaroner och kanske smygäta lite glass och se på teve och sova. Åh vad jag ska sova.
Pusskram skumbanan!
Gryningsljus och hostattacker
06.39.
Har varit vaken i nån timme. Gick precis upp, kunde inte sova. Karin ligger kvar och sover med meddelandet Tjafan, kunde inte sova så gick upp och gjorde scones på kudden bredvid. Bortsett från en fladdrande gardin och en lina som slår emot flaggstången utanför är det alldeles tyst. Och ganska kallt. Lite fridfullt men samtidigt ensamt.
Igår kom Petra hit och vi solade och käkade lunch och stekte tång innan jag och mamma åkte och hämtade Karin på stationen. Jag och Karin började i sin tur, vår vana trogen, dampa ur så fort vi fick syn på varandra och slutade inte förrän kring klockan ett då vi efter att ha sluddrat några sista osammanhängande meningar slocknade.
Just nu googlar jag recept på scones och snörvlar lite eländigt. Förkylningen vägrar ge med sig.
Få sjukdomar gör en så opåkallat ynklig som en förkylning.
Ynk.
Nu blir det te och scones och halstabletter.
Cheers.
Har varit vaken i nån timme. Gick precis upp, kunde inte sova. Karin ligger kvar och sover med meddelandet Tjafan, kunde inte sova så gick upp och gjorde scones på kudden bredvid. Bortsett från en fladdrande gardin och en lina som slår emot flaggstången utanför är det alldeles tyst. Och ganska kallt. Lite fridfullt men samtidigt ensamt.
Igår kom Petra hit och vi solade och käkade lunch och stekte tång innan jag och mamma åkte och hämtade Karin på stationen. Jag och Karin började i sin tur, vår vana trogen, dampa ur så fort vi fick syn på varandra och slutade inte förrän kring klockan ett då vi efter att ha sluddrat några sista osammanhängande meningar slocknade.
Just nu googlar jag recept på scones och snörvlar lite eländigt. Förkylningen vägrar ge med sig.
Få sjukdomar gör en så opåkallat ynklig som en förkylning.
Ynk.
Nu blir det te och scones och halstabletter.
Cheers.
Jag har faktiskt inte sovit för lite
Hej hej hej hej hej.
Go förlylning man dragit på sig här. Känner mig helt igengrodd i huvudet och min hjärna känns som den är gjord av blöt bomull. Sitter och försöker ladda upp lite bilder från Italien på mammas laggiga dator eftersom min egen gått och avlidit.
Jag tror alltså seriöst att jag stöter bort teknologi. Jag kanske är teknologins motsvarighet till en störd psykopat som inte egentligen vill döda folk (eller i mitt fall eldrivna mojänger) men liksom gör det ändå, och alla bara dör så fort jag kommer i närheten. Först syster ysters dator - det var längesen och den var hennes, men jag var alltjämt i närheten -, sen alla lampor i mitt rum (okej, omvänd ordning egentligen - lamporna kom före syster ysters dator, men okej), sen min egen dator, sen min mobil som dör då och då, sen teven på landet, och just det ja, spisen på landet också, där har jag säkert varit med på ett hörn. Det skulle verkligen inte förvåna mig om mammas bärbara dator som jag just nu har snott skulle lägga av med ett dödsångestljud vilken sekund som helst.
Men tills dess tänker jag använda den.
Igår natt sov jag i elva timmar som en sten. Vaknade förkyld, packade upp och städade grejer efter Emmaboda, satt i studion ett tag med pappa, åkte till landet och sov lite mer.
Jag känner mig extremt groggy och lite småkonstig, som detta inlägg möjligtvis kan bära vittnesmål om. Vill typ... sova mer.
Mhm.
I alla fall så kanske Karin kommer hit imorgon - det är planen åtminstone, men med tanke på hur hårt vi har failat de senaste gångerna vi har försökt ses så får vi väl se hur det blir, plus att min förkylning eventuellt kan sätta käppar i hjulet, men då blir jag arg.
I övrigt börjar jag få en antydan till börja-skolan-ång-hest. Vilket är dumt med tanke på att det är långt kvar. Är lite lagom livrädd för tvåan bara, men det löser sig... säkert.
Nu ska jag sätta mig ute på altanen, dricka upp min choklad och spela lite gitarr och få sådär härligt ont i fingrarna.
Top notch.
Cheers.
Go förlylning man dragit på sig här. Känner mig helt igengrodd i huvudet och min hjärna känns som den är gjord av blöt bomull. Sitter och försöker ladda upp lite bilder från Italien på mammas laggiga dator eftersom min egen gått och avlidit.
Jag tror alltså seriöst att jag stöter bort teknologi. Jag kanske är teknologins motsvarighet till en störd psykopat som inte egentligen vill döda folk (eller i mitt fall eldrivna mojänger) men liksom gör det ändå, och alla bara dör så fort jag kommer i närheten. Först syster ysters dator - det var längesen och den var hennes, men jag var alltjämt i närheten -, sen alla lampor i mitt rum (okej, omvänd ordning egentligen - lamporna kom före syster ysters dator, men okej), sen min egen dator, sen min mobil som dör då och då, sen teven på landet, och just det ja, spisen på landet också, där har jag säkert varit med på ett hörn. Det skulle verkligen inte förvåna mig om mammas bärbara dator som jag just nu har snott skulle lägga av med ett dödsångestljud vilken sekund som helst.
Men tills dess tänker jag använda den.
Igår natt sov jag i elva timmar som en sten. Vaknade förkyld, packade upp och städade grejer efter Emmaboda, satt i studion ett tag med pappa, åkte till landet och sov lite mer.
Jag känner mig extremt groggy och lite småkonstig, som detta inlägg möjligtvis kan bära vittnesmål om. Vill typ... sova mer.
Mhm.
I alla fall så kanske Karin kommer hit imorgon - det är planen åtminstone, men med tanke på hur hårt vi har failat de senaste gångerna vi har försökt ses så får vi väl se hur det blir, plus att min förkylning eventuellt kan sätta käppar i hjulet, men då blir jag arg.
I övrigt börjar jag få en antydan till börja-skolan-ång-hest. Vilket är dumt med tanke på att det är långt kvar. Är lite lagom livrädd för tvåan bara, men det löser sig... säkert.
Nu ska jag sätta mig ute på altanen, dricka upp min choklad och spela lite gitarr och få sådär härligt ont i fingrarna.
Top notch.
Cheers.
23.56
Tre timmars sömn.
Ont i halsen.
Brutal och alldeles för komplicerad film.
Hes som satan. Lite femme fatale, typ.
Mer ont i halsen.
Svimfärdig.
Godnatt.
Tja fan
Är nyss utkommen från en halvtimmes gudavälsignad dusch och känner mig nästan, nästan mänsklig igen. Cigarettlukten i håret är inte helt borta än (efter tre tvättar plus balsam) och jag har kvar skuggor av mina fina kroppsmålningar, men den värsta smutsen är bortskrubbad och huden luktar mycket godare.
För så blir man när man är på festival: skabbig.
Men det är så värt det. Tältet är omväxlande för varmt och för kallt (aldrig precis lagom) och allting blir fuktigt, gyttjigt och smutsigt (inklusive en själv) och det är folk överallt - men det är okej. Det ska vara så. Man försjunker lite grann i sin egen skabbighet, käkar nudlar och bröd med ost på tub och sover alldeles för lite, smetar ut det eventuellt existerande sminket och blir nedsprutad med diverse spritsorter av en överförfriskad dåre i publiken.
Sen ser man också en massa bra band, bekanta som okända, och träffar en sabla massa random människor som alla är jättefulla och jättesociala och så har man skitkul med sina vänner. Fler än en gång hände det att vi gick förbi ett litet gäng på en väg som gick genom campingen, så började de prata med oss och var jätteroliga. Utan särskild anledning. Tja fan räckte jättebra för att starta en konversation. Eller så kom en lirare och höll upp handen för en high five och så gav man honom en samtidigt som man fortsatte snacka med sin kompis som om ingenting hänt.
I alla fall.
Inatt sov jag mer eller mindre tre timmar efter ett magiskt gig av Maskinen. Vi gick upp kring sju för att fixa iordning tältet innan vårt tåg gick kring halv tio, och sen snurrade vi runt i halva Sverige och fyra tågbyten innan vi kom hem, något utmattade. Ikväll funderar jag allvarligt på att käka glass/godis (beroende på vad som eventuellt kan rotas fram ur frys/skafferi) och se på film, och lägga mig kring åttasnåret.
Bortsett från det har jag inga direkta planer på ett par veckor.
Känns fan bra. Har inte sovit på samma ställe mer än tre nätter i rad i en månad nu.
Det börjar ta ut sin rätt.
Livet är bra och jag är sjukt trött och nu ska jag hjälpa pappa med maten.
Tja fan.
Allt och lite till
Syster yster.
Jag kommer sakna dig.
Jag kommer sakna dina morgontrötta grymtningar.
Jag kommer sakna att du sms:ar och frågar om du får låna en tröja.
Jag kommer sakna våra djupa samtal i badrummet mitt i natten.
Jag kommer sakna din brutala ärlighet.
Jag kommer sakna att du kan översätta det jag säger till mamma och pappa.
Jag kommer sakna att du alltid fattar vad jag menar, även när - eller kanske framför allt - jag inte gör det själv.
Jag kommer sakna din matlagning.
Jag kommer sakna dina irriterade suckar när jag har glömt eller förträngt nåt.
Jag kommer sakna att du är så jävla stark.
Jag kommer sakna att kunna prata med dig om precis vad som helst.
Jag kommer sakna att kunna reta dig för att du är så snygg hela tiden (även när du försöker vara ful).
Jag kommer sakna att ta en random fika med dig och ignorera skolarbetet trots att jag inte borde.
Jag kommer sakna dina insiktsfulla kommentarer.
Jag kommer sakna att du blir arg på mig för att jag inte tar för mig riktigt som jag borde.
Jag kommer sakna att du spelar din musik och tjafsar med mig när jag vill spela min.
Jag kommer sakna att komma hem när du redan är hemma.
Jag kommer sakna att du plötsligt får för dig att baka pannkakor.
Jag kommer sakna din förmåga att se rakt igenom mig.
Jag kommer sakna dig.
Jag kommer sakna dig.
Jag kommer sakna dina morgontrötta grymtningar.
Jag kommer sakna att du sms:ar och frågar om du får låna en tröja.
Jag kommer sakna våra djupa samtal i badrummet mitt i natten.
Jag kommer sakna din brutala ärlighet.
Jag kommer sakna att du kan översätta det jag säger till mamma och pappa.
Jag kommer sakna att du alltid fattar vad jag menar, även när - eller kanske framför allt - jag inte gör det själv.
Jag kommer sakna din matlagning.
Jag kommer sakna dina irriterade suckar när jag har glömt eller förträngt nåt.
Jag kommer sakna att du är så jävla stark.
Jag kommer sakna att kunna prata med dig om precis vad som helst.
Jag kommer sakna att kunna reta dig för att du är så snygg hela tiden (även när du försöker vara ful).
Jag kommer sakna att ta en random fika med dig och ignorera skolarbetet trots att jag inte borde.
Jag kommer sakna dina insiktsfulla kommentarer.
Jag kommer sakna att du blir arg på mig för att jag inte tar för mig riktigt som jag borde.
Jag kommer sakna att du spelar din musik och tjafsar med mig när jag vill spela min.
Jag kommer sakna att komma hem när du redan är hemma.
Jag kommer sakna att du plötsligt får för dig att baka pannkakor.
Jag kommer sakna din förmåga att se rakt igenom mig.
Jag kommer sakna dig.
Same... but different
Skumt.
Huset står kvar. Allt ser precis likadant ut.
Samma halvbäddade säng.
Samma musik på Spotify-spellistan.
Samma utsikt från fönstret.
Samma papper och böcker på skrivbordet.
Samma kläder på soffan.
Allt ser precis likadant ut som när jag lämnade det för mer eller mindre tre veckor sedan.
Skumt.
Italien har jag redan dragit hur det var.
Kom hem från England igår kväll, efter att ha missbrukat Hannahs släkts gästfrihet i nästan en vecka. Huvudet surrar fortfarande av engelska fraser, ord och tankar, och jag får faktiskt anstränga mig (lite) för att hitta svenskan.
Vi började med tre dagar i Cambridge; en underbart söt stad. Vi knatade runt lite grann, jag och Hannah, vi did some shopping och tittade på stan. Vi fick en guidad tur av ett typiskt, fint engelskt college. En dag tog vi tåget till London där vi körde slut på oss själva på Primark innan vi tog en tur på Themsen och glodde på Tower Bridge, London Eye och allt vad det nu är man brukar se. Vi snurrade runt i tunnelbanegångarna och höll på att missa tåget tillbaka på grund av en olycka vid Oxford Circus men klarade oss med några minuters marginal.
Sen bilade vi tvärs över landet till Shropshire (Hannah, stavning??) och bodde ute på den där idylliska engelska landsbygden med får, rundade kullar och gigantiska vetefält. Där firade vi Hannahs (skitsnygga - förlåt) kusins 21-årsdag med hans kompisar och familj i en salig blandning, mixat med en satans massa alkohol. Dagen efter flög jag hem själv på kvällen och hade enorma problem med att somna. Slocknade utmattad nån gång vid tre och vaknade av ett sms strax före tio.
Satt och läste slutet av Shantaram på planet igår kväll och fick nån underlig ångest-ig känsla av Meningslöshet som förföljde mig hem och fortsatte till min säng och stod böjd över mig alla sömnlösa timmar när jag vred och vände på mig och kurade ihop mig med kudden över huvudet och bad den att försvinna. Den stod tyst med en cigarett i handen och tittade på mig tills jag var för trött för att hålla ögonen öppna. Imorse hade den försvunnit, men röken av cigaretten dröjer sig kvar.
Jag vet inte vart den kom ifrån. Ibland liksom tappar jag greppet om verkligheten och driver omkring och ställer samma fråga om och om igen, varför, varför, varför.
Varför sitter jag här?
För att det gör mig glad att skriva.
Varför ska jag vara glad?
För att det hjälper mig att leva ett bättre liv.
Varför ska jag leva?
Vad är meningen med livet, slutar det alltid med, denna slitna, idiotiska fråga, och där blir jag stum och känner lukten av Meningslöshets cigarett.
Det är inte det att jag inte vill leva; tanken är skrattretande i all sin tragik. Jag vet bara inte varför, och jag saknar delen av mig som alltid log åt den frågan och sket fullständigt i den och var glad att bara finnas till. Det är så jag vill vara, det är så jag vill tänka, det är så jag vill leva. Jag har aldrig varit såhär lycklig, samtidigt som det aldrig har känts så tomt.
Men det är bara tillfälligt. Så i väntan på att det ska gå över, which it will, ska jag göra pannkakstårta till syster yster, ta en promenad med lillebror (Oscar) och sen grilla med Alice. På onsdag taggar vi Emmaboda.
Tillbaks i Sverige, back in business!
Hur du tillbringar två veckor i Italien
När du en förmiddag kliver av planet i Rom i början av juli känns det som att gå med huvudet först in i ett element på full effekt. Du blir fascinerad och glad åt värmen, men efter att ha kommit ut i stan, efter att först ha snurrat runt på en flygplats med arga italienare och sedan delat en shuttlebus med några smått desilliusionerade engelsmän, inser du att dina shorts och ditt tunna linne är alldeles för tjocka och att idén att ta på dig en hatt var rent korkad. Du velar runt en stund i området kring chiesa Maria Maggiore innan du hittar en passande restaurang där du äter din första lunch bestående av ravioli i en smakrik tomatsås. Du får också ett tallriksunderlägg, föreställande Roms centrum, som sedermera blir din karta över stan.
På kvällen, när temperaturen sjunkit såpass att du bara svettas när du rör dig, letar du upp Roms bästa vegetariska restaurang i närheten av Spanska Trappan och låter maten ha fest med dina smaklökar non-stop i tre rätter. Sedan, för mätt för att kunna tänka ordentligt, tar du en kort promenad till utsikten ovanför Piazza del Popolo och ser ut över den kvällsupplysta Peterskyrkan och alla vägar som sammanstrålar där.
De två följande dagarna tillbringar du med att utforska Vatikanmuséerna, Peterskyrkan och Colusseum. Du tittar pliktskyldigt på konsten inne i muséerna och uppskattar den på en intellektuell nivå men blir inte riktigt rörd förrän du kommer in i den svagt upplysta rymden i Peterskyrkan. Colusseum bjuder inte på någon större upplevelse med sina småtaffliga restaurationer, och paralyserad av den kvava värmen därinne stapplar du ut i staden och hamnar helt slutkörd på ännu ett café, där du med en bok i handen slumrar till i eftermiddagshettan. Inne i de trånga gränderna blåser det visserligen svaga brisar som lyfter bort håret som ligger klistrat i nacken, men någon riktig svalka är praktiskt taget omöjlig att komma över. För att kyla av dig strövar du mellan olika gelaterior och äter oförskämt god glass. Förundrad ställer du dig frågan varför man överhuvudtaget bemödar sig om att göra glass i Sverige.
Nästa dag tar du tåget till Civitavecchia, där du blir totalförvirrad och vilse i den enorma hamnen och bara med nöd och näppe hinner med färjan till Sardinien. Du lyckas med konststycket att hitta den kallaste platsen på hela båten, samt bli föremål för en flickas irritation för att du inte fattar hennes italienska uppmaningar eller yviga gester mot handtorken.
När du vaknar morgonen efter är du i en liten bergsby vid namn San Pantaleo på ett fint hotell som du ännu inte sett i dagsljus. Poolen, märker du, ser ut över berg i olika nyanser av blått, som på kvällen antar en blandning av orange, lila och mörkblått, och själva byn har du gått igenom efter sju minuters rask promenad. Mesta tiden tillbringar du vid poolen med en bok av Dalai Lama i handen och funderar sömnigt över hur man uppnår sann lycka och om Hans Helighet verkligen har monopol på hur man gör. Tystnaden är helt enorm i kontrast till Roms gatubuller och stadsljud. På kvällarna strövar du runt i byn som du strax kan utantill och tar storögt kort på allt du ser.
Efter tre nätter bilar du söderut till Orosei, en stad som du hjälplöst inte kan låta bli att ogilla från första anblick. Staden är ful och människorna otrevliga lite för ofta. Du tar din tillflykt till stränderna, där du under ett parasoll äter bröd med mozzarella, breasola, salami, en tomatröra som ibland byts ut mot pesto samtidigt som du ser ut över ett kristallklart och ljummet hav.
Efter ytterligare tre nätter bilar du diagonalt över ön tills du kommer fram till en liten bondgård utanför Alghero, efter att först ha letat och snurrat och kört runt som en idiot för att hitta rätt. Stranden där är inte riktigt lika fin som på ostkusten, men du bor helt fantastiskt fint i ett litet hus på bondgården. Varje morgon får du hemmagjord yoghurt, brioche och knäckebröd till frukost, serverat av en kvinna som kan ungefär tre ord engelska men ler desto mer.
En kväll åker du in till Alghero och dricker en alkoholfri Caipiriña, går omkring på hamnpromenaden och låter tankarna vrida och vända på en tunn bok av Thoreau som du precis läst ut.
Den sista natten på Sardinien tillbringar du på en Bed & Breakfast i Olbia, hos ett medelålders par som gör allt i sin makt och lite till för att få dig att trivas, vilket bland annat innebär att köra dig till färjan klockan åtta på morgonen och sedan med ett brett leende vägra ta emot pengar.
Färjan går till Civitavecchia, där du återigen tar tåget till Rom och sover en natt på hotell. Du skäms lite för att medge det för dig själv, men är glad att vara tillbaka i en storstad med alla dess ljud och människor som först var så sköna att slippa.
På planet hem nästa dag tillåter du dig själv att bli förförd av Shantaram och läser nästan fyra timmar i sträck. Du kommer hem och fläker upp resväskan och lägger halva innehållet i tvätten och börjar så smått bli alltmer stressad eftersom du måste packa om inför en resa till England dagen efter.
Där är jag alltså nu.
Måste packa om, alltså.
Puss hej leverpastej, alla fina människor!
Kortaste inlagget in history
So.
Italien ar varmt.
MYCKET fucking varmt.
Jag ar rod lite overallt.
Lite smafet efter all god mat.
Rom var hektiskt och lite laskigt. Galna bilister och bastuvarme.
Sardinien ar helt galet fint, iallafall vid kusterna. (Rocki, jag letar tips i Alghero).
Nu sitter jag pa ett internetcafè och min familj vill att jag ska bli klar.
Vi ska till annu en crazy-vacker strand och sola och bada och dricka ol och lask och ata brod, skinka och mozzarella.
Nar jag kommer hem drar jag och Hanni till England.
Jag saknar alla i Sverige.
Ciao ragazzis!
Italien ar varmt.
MYCKET fucking varmt.
Jag ar rod lite overallt.
Lite smafet efter all god mat.
Rom var hektiskt och lite laskigt. Galna bilister och bastuvarme.
Sardinien ar helt galet fint, iallafall vid kusterna. (Rocki, jag letar tips i Alghero).
Nu sitter jag pa ett internetcafè och min familj vill att jag ska bli klar.
Vi ska till annu en crazy-vacker strand och sola och bada och dricka ol och lask och ata brod, skinka och mozzarella.
Nar jag kommer hem drar jag och Hanni till England.
Jag saknar alla i Sverige.
Ciao ragazzis!
Arrividerci dårå
Japp. Sista dan i Sverige på några veckor, då.
Snurrar runt lite småkorkat här hemma och kollar alldeles för ofta om tvätten torkat än, vilket den fortfarande inte har. Fönsterna står vidöppna och släpper in lite kvav, fuktig sommarluft i rummet, som så många gånger tidigare vibrerar av Of Montreal – Wraith Pinned to the Mist.
Senare idag ska jag för tredje dagen i rad ner på stan och fika, den här gången med Hedda. Ska även käka lunch, göra lite yoga hade jag tänkt (fråga inte), förmodligen träffa Karin en snabbis på kvällen och sen stressa upp mig lite mer inför resan, som går till Italien, om jag glömt nämna det. Måste packa och sova också.
Igår var en synnerligen trevlig dag (för omväxlings skull, ähum). Gick upp tidigt (halv nio!!!) för att träffa Alice och cykla ner till stan och knata runt en stund. Sen svängde vi förbi ICA och köpte korv och focacciabröd som Alice förvarade hemma hos sig medan jag stack ner på stan igen och klunkade ner en iskall hallonsmoothie på rekordtid tillsammans med Oscar innan vi tog en promenad till Lilla Bommen och svettades som små grisar. Vi pratade om allt och inget och en hel del mittemellan innan jag hann hem i (bokstavligt talat) fem minuter för att sedan kila iväg på grillknytis med diverse finingar.
Fedt. Med socker.
Häromnatten kunde jag inte sova. Guess why?
Jag var för glad.
Jag var tamejfan för glad, av ingen särskild anledning egentligen. Bara låg och log lite för mig själv och dåsade.
Ämnet kom upp igår på cafét med Oscar:
"Asså, jag är bara så... glad."
"Aa, jag vet."
"Ööh, hur vet du det?" (Vi hade alltså inte träffats på... alldeles för länge.)
"Asså, det märks på dig."
Jag kommer, trots ett par veckors exil i först Italien och sen England, att sakna en jäkla massa här i Sverige. Pianot, datorn, gitarren, min nyupptäckta yogamatta, och jävlar i min lilla låda; mina vänner.
Samtidigt är jag lite glad för det: tänk om jag inte hade haft nåt att komma hem till?
Så det ska ni veta, alla ni som räknar er till min vänkrets: ni kommer vara saknade. Det är ni i och för sig redan.
Well, hejdå då. Ska försöka komma över ett internetcafé nånstans för att stilla den värsta facebookabstinensen, men man vet aldrig. Så... tja. Ha det meraviglioso då.
Åh, vemodigt.
Dagens lilla glädje-grej: att le lite överseende åt min egen nervositet.
Sweet dreams <3
Lycka!
Har fått tillbaka kameran igen! Lyckan är oändlig.
Bra inläggsrubrik
Jag ser mig inte som en religiös eller ens särskilt spirituell människa. Överlag känner jag mig som en ganska jordnära, logisk och eftertänksam person. Som tror på naturvetenskap och logik och som avundsjukt lyssnar på andras övertygelser utan att egentligen ha någon egen. Allt detta är fortfarande helt sant.
Det är bara det att saker har en genomgående tendens att ordna sig till det bästa, A händer så att B kan äga rum, och därmed skapa förutsättningar för C, som var precis vad vi siktade mot i första taget. Och jag märker bara mer och mer hur otroligt mycket jag kan älska. Visst, jag är i enorm utsträckning inspirerad av boken Eat, Pray, Love, som jag precis läst om (för övrigt - läs den. Alltså, allvarligt - LÄS DEN). Det är långt ifrån säkert att någon annan än jag själv blir så djupt berörd, men, alltså... den är bara så (ursäkta ordvalet) vis. Så mycket smarta och fina tankar som bara känns så rätt. En massa självklarheter, egentligen, men som tilltalar och berör mig på alla tillgängliga plan.
Jag tar definitivt avstånd från bilden av Gud som en vis gammal gubbe som sitter på ett moln och dinglar med benen och väntar på att döma om vi får komma till himlen eller helvetet. Det känns så sago-aktigt. Som att göra det för lätt för sig. Men jag tror inte heller på en massa energier och grejer; det känns för flummigt.
Jag vet inte vad jag tror på.
Kan återigen bara utgå från mig själv: förra året, när allt var så inihelvete miserabelt (skola, vänner, klass, familj, livet i allmänhet) och jag inte visste vart jag skulle ta vägen, så var det enda jag i början egentligen förmådde tänka: jag vill inte ha det såhär.
Voilá, där har vi step one: att erkänna problemet.
Steg två: vad var det då jag ville ha?
När jag började reflektera kring hur jag faktiskt ville att mitt liv skulle se ut skulle man väl kunna tolka det som nån sorts bön. Snälla Gud, låt min familj komma överrens igen. Eller: Snälla Gud, låt mig få känna mig omtyckt av mina kompisar. Eller: Snälla Gud, låt min klass bli mindre sjuk. Så hade man väl kunnat se det. Men jag bad inte direkt till nån gudom. Jag bad till mig själv, snarare. Formulerade tanken, till att börja med. Och i och med att jag såg vad jag ville ha, ett mål, så kunde jag börja jobba mot det.
Sen skedde också mycket som jag inte hade nån särskild makt över. Grundskolan tog slut, tiden gick, etcetera. Men hur kom det sig att jag beslutade mig för att uppsöka kuratorn? Eller boka en språkresa? Eller börja jobba intensivt som fan med att bli stark i mig själv?
Det var jag. Det var jag som fattade de besluten, jag som genomförde dem, och jag som drog nytta av dem. Det var helt och hållet min egen förtjänst. As det gamla ordspråket goes: jag är min egen lyckas smed. Eller, min egen gud, eller goda energi, eller whatever.
För vad var det jag strävade efter? Jag ville inte bara hitta tillbaka till mina gamla kompisar utan också skaffa nya. Ville ha en bra klass. Ville ha ett mer harmoniskt hem. Ville spela mer musik. Ville vara lycklig.
And look at me now.
Jag antar att jag tror på Mig Själv och Kärlek.
Bortsett från allt det här kämpar jag med att greppa det faktum att jag nu är sjutton år. Har ju vetat om det ett tag, tja, jag är ju ungefär sjutton, snart i alla fall, men det betyder att jag snart är arton och därmed... vuxen. Typ. Så länge jag var sexton kunde jag på något sätt gömma mig bakom en fasad av barndom och därmed avsäga mig allt ansvar och skylla på att jag var liten. Ett års skillnad gör väl ingen större skillnad egentligen, men insikten om att jag är närmare arton än femton sätter plötsligt allt i ett lite annorlunda perspektiv. Och jag behöver det.
Hur som helst blev jag alldeles lagom firad här på landet med min och Alices familjer som sjöng för mig på morgonen och dukade upp en sinnesrubbad frukost. Sedan solade och badade (!!!) vi vid stranden, innan vi käkade Ben & Jerry's-glass och maränger på kvällen tills Alices familj åkte hem. Midsommarafton tillbringades på liknande manér.
Riktigt jävla nice ändå.
Jag vet inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget, egentligen. Förmodligen mest försöka bringa ordning i mitt lilla huvud efter att ha läst ut Eat, Pray, Love, som lämnade mig vacklande och förvirrad och helt uppfylld av kärlek.
Nu tycker min familj att jag ska ta tillvara på solen, som har strålat outtröttligt sen igår morse.
Asbra väder på sin födelsedag.
Jag ville så gärna ha det.
Och så blev det så.
Dagens lilla glädje-grej: att pappa spontant börjar spela min Spotify-lista.
Sweet dreams <3
Skratta om ni vill (för det gör jag)
Är helt groggy och tung i huvudet: vaknade precis efter att ha somnat i solen på altanen. Är varm och seg och lite allmänt glad, sådär. Syster ysters spellista går varm i högtalarna och jag har mer eller mindre beordrat my bro from another hoe Oscar att komma hit och säga hej om en stund.
Tänkte mest dela med mig av ännu en minnesvärd sommarkväll. Igår var jag nämligen ut till Hinsholmen och grillade med några sköna lirare i solen, på ett par klippor precis vid havet.
Föreställ er en idyllisk liten plats: solvarma klippor, lite skog i bakgrunden, en våldsamt vacker solnedgång, fina människor, några engångsgrillar, lagom varmt.
Precis så var det.
Fast lite bättre.
Samma dag käkade jag och Marinad Wackernagel också århundradets brunch. Fortfarande glad för den.
Kvällen innan kom Kicks och Marcus över och vi hamnade i soffan framför Chocolat och dreglade över Johnny Depps kindben och hävde i oss godis och te. Som Marinad Wackernagel i efterhand ack så nyktert påpekade: "choklad och Johnny Depp, kan det bli bättre?"
Kan det bli bättre?
Nä, jag tror fan inte det kan bli bättre än såhär. I så fall är det i himlen, och då är man ändå död, och då är det inte så jävla kul i alla fall. Så... nä. Det kan omöjligt bli mycket bättre än såhär.
Mår så bra nu att det nästan är löjligt.
Glad midsommar folks!
I denna ljuva sommartid
Sommarlov.
Jag vet knappt vilken dag det är längre. Dygnet är så snedvridet att jag fortfarande käkar frukost klockan två. Jag har halvt glömt bort vad smink är för nåt, däremot upptäckt att solkräm är en rätt trevlig uppfinning. Sitter intrasslad i mitt täcke i soffan mitt i natten och läser. Lyssnar sönder och går helt upp i viss musik och analyserar basgångar och EQ och harmonier av ingen annan anledning än för att jag tycker det är kul att kunna höra. Ligger på altanen i bikini och halvsover i solen. Tar en spontanpromenad med en kompis och hyr Guds Stad och Hets av Ingmar Bergman bara för att jag vill se dem, och faktiskt hinner. Läser guideböcker om Rom och återupptäcker Dansbandsraketen. Dricker lite för lite vatten och får en försynt bultande huvudvärk men är så gränslöst glad för att det inte är av stress eller ångest. Tränar när det känns rätt och äter en överbliven tryffel när jag vill. Jobbar på det där med att dricka kaffe men kommer inte så långt, det är fortfarande för beskt.
Jag gör saker jag vill göra. Vill jag baka bröd? Då bakar jag bröd. Vill jag se på teve? Då fucking ser jag på teve.
Det tar ärligt talat fortfarande emot, lite grann. Det känns nästan som om jag lever på lånad tid. På ett sätt gör jag också det, antar jag - lov varar ju inte för evigt, hellooo - men samtidigt så känner jag nu efter vad jag vill göra. Min lilla värld får faktiskt kretsa runt mig just nu. Ledsen om det gör mig till en självisk människa, men jag tror bara inte det. Jag tror att jag börjar existera lite mer bara. Betoningen både på jag och på existera.
Jag tar en paus från vardagen och sätter mig med lite perspektiv på en solig altan och myser och är kort sagt jävligt, jävligt, jävligt glad. Tillbringar ganska mycket tid själv och börjar hitta mitt språk, mina gester och mina intressen. Börjar hitta... nånting - eller kanske någon? - som jag verkligen gillar.
