Thank God It's Wednesday
Det är såna här dagar som jag tycker om min skola som mest. Lediga onsdagar. "Lektionsfria" enligt ledningen, och lektionsfria i all sin ära, men när jag får sova till halv tio utan att få dåligt samvete så kallar jag det ledigt. Och fan så välbehövt. Sömnbrist gör mig fantastiskt konstig. Igår, till exempel, avbröt jag mig mitt i en historia: jag ber om ursäkt, men jag vet faktiskt inte vart jag skulle komma med det här och bröt ihop i en skrattattack så tårarna rann.
Så nu känner jag mig något mer utvilad. Har mest bara tittat på tv, ätit snabbnudlar och på sin höjd gjort lite franska och engelska. Är ändå stolt över det.
Jo. Jag roade mig med att leka lite med kameran och ljuset i mitt rum också, där på förmiddagen. Särskilt i svartvitt blev det ganska fint.
Och så spelade jag lite piano också.
Och så knarkade jag django reinhardt.
Och så funderade jag på olika grader av empati. Empati är bra. Empati är jättejättebra. Till en viss gräns. Tills andras problem gör lika ont som ens egna. Då är det inte lika bra längre. Då slutar man, tror jag, fungera konstruktivt och opartiskt och börjar tycka synd om allt och alla istället. Och, jag menar, det är ju bara onödigt. Ingen blir ju liksom gladare av det.
Det där med mellanting, alltså. Inte helt lätt alla gånger.
Men ändå. Hellre överempatisk än tvärtom.
Tycker väl jag då.
Anyhow. Ska alldeles strax iväg och käka middag på restaurang med mamma och hennes arbetskamrat och hennes dotter. Lite fint i kanten och sådär.
Vet aldrig hur jag ska uppföra mig när man ska vara fin i kanten. Vett och etikett säger mig ingenting. Jag bara garvar och kör på och hoppas att det löser sig.
Dagens lilla glädje-grej: att rosta en bagel i ugnen, smeta på lite pesto och parmesan och göra en kopp varm choklad på riktig choklad.
Sweet dreams <3Kommentarer
Trackback
