Wasabiärtor och nyinköpt fotobok och Spoon i högtalarna.

Så jävla party. Och lagom.

Jobbig samhällslektion på morgonen, mysig lunch, förlamande, paralyserande helvetestråkig svenskalektion, sömnpiller till mattelektion och sluta för dagen.

Visste inte vad jag skulle hitta på.

Tog båten med Miranda och satt en stund på en brygga vid Lilla Bommen och lyssnade på Jack Johnson och bara satt. Blev trött på att sitta och gick uppåt mot Nordstan. Sprang in på Hemköp och köpte en mellanstor baguette som jag mumsade på medan jag gick uppför hela Avenyn till Götaplatsen. Satte mig på en bänk, ringde mamma och gick till Bokmässan. Knatade omkring ett tag och tyckte om litteratur.

Oplanerad eftermiddag som blev rätt okej ändå.

Är ganska fascinerad: den random promenaden var nåt av det bästa jag gjort på länge. Bara jag, musiken, baguetten och det brusande stadslivet i den disiga eftermiddagssolen.

Det var så jävla skönt att vara bara... själv. Mitt bland hundratals stressade människor som alla gick åt andra hållet. Så var det ändå bara jag. Och musiken och baguetten och det brusande stadslivet i den disiga eftermiddagssolen.

Underbart.

Läste idag i en artikel att Sverige är världens ensammaste land. Att det var nånstans kring fyrtio procent som levde själva. Att ensamheten var något skamligt om den inte var självvald. Att Stockholm var världens ensammaste stad, att Göteborg var god tvåa.

Sant. Säkert sant, alltihop. Och det är inte alltid det är självvalt och då kan det göra jävligt ont.

Men när det är det... så är det rätt gött. Att inte behöva prata eller skratta åt ett skämt eller försöka göra sig hörd hela tiden. Bara vara tyst och inte nödvändigtvis lyssna heller. Stänga av. Reboota. Ladda batterierna.

Å andra sidan så får man aldrigaldrigaldrigaldrig glömma att det är i mötet med andra som vi blir till (hej lärarTommy-formulering). Människor kan vara förjävliga men är också något av det finaste som finns. Anledningen till att ensamheten kan vara så lockande är att den är undantaget till regeln.

Skulle vilja göra en liten ändring i lärarTommys formulering och säga att det är i mötet med andra som vi vill bli till. Att leva totalt isolerad kan jag inte se någon mening i.

För då hade man gått miste om en frivilliganmälning att torka bord i bamba. Eller att sitta och hålla handen under en lunchrast. Eller att få en smiskning följt av ett asgarv. Eller att skratta tills tårarna rinner helt hjälplöst. Eller att snacka med en kille i en monter på Bokmässan i en kvart om musik. Eller alla de andra miljoner sakerna som bara människor kan göra tillsammans.

Dagens lilla glädje-grej: att se en grön clownnäsa på statyn utanför Storan och älska personen som satt dit den.

Over and out från världens näst ensammaste stad.

Sweet dreams <3