Jag älskar att det första som händer när jag gäspande kliver ur bilen är att jag blir attackerad av en kelsjuk katt. Jag älskar de sekelgamla nycklarna som hänger bredvid hämtmatsmenyer från pizzerian. Jag älskar den lite instängda lukten som slår emot en som en välkomstkram. Jag älskar stövlarna som läcker lite grann i tårna. Jag älskar de miljontals gamla böckerna som vill falla sönder så fort man rör vid dem. Jag älskar alla små lönnfack i bord och garberober. Jag älskar regnkapporna i förrådet som bara är snäppet mindre än fyramannatältet vi hade med oss till Emmaboda. Jag älskar alla gamla gitarrer som saknar strängar. Jag älskar de små knapparna som sitter här och där som jag inte förstår poängen med. Jag älskar alla gamla porträtt av sedan länge döda släktingar som jag aldrig lyckas komma ihåg namnen på. Jag älskar de utspridda leksakerna som mina kusiner glömt bort eller lämnat kvar. Jag älskar mässingskandelabrarna som ser alldeles för pampiga ut på spiselkransen. Jag älskar den dammiga nallen som var min morfars och som saknar ett öra. Jag älskar hur vårt nyrenoverade badrum med golvvärme och glasväggar står i kontrast till tapeterna och broderierna i korridoren utanför. Jag älskar att hitta tidningsurklipp från åttio år sedan i en låda nånstans. Jag älskar den förvånade uppsynen hos några förvirrade rådjur i trädgården. Jag älskar utsikten från altanen. Och mest av allt så älskar jag tystnaden. Den där opretentiösa, kravlösa tystnaden som hittar fäste nånstans i ens eget huvud och ger tinnitusen fritt spelrum, men som ändå är så paralyserande vacker. Jag älskar att komma hit och bara hålla käften. Det är som - ni får ursäkta liknelsen, det var den bästa jag kom på - som att smörja in sin torra, spruckna hud med fuktkräm. Man bara läker, trots att man inte visste att man hade några sår att läka. Jag älskar att åka hemifrån och komma hem.

Igår, efter att ha lekt modellfotografer i dryga en timme och sedan gjort en kanske inte överväldigande middag bestående av spaghetti och tomatsås, övade jag och Alice oss i konsten att hålla oss vakna framför Skattkammarplaneten (denna underbara, underskattade film) samtidigt som vi tryckte i oss största möjliga antal kalorier i form av chokladbollssmet och glass. Förutom att Alice slumrade till så tycker jag att vi klarade oss väldigt bra.

Förutom det så bangade jag skolan helt och hållet igår. Hade tandläkartid på morgonen som drog ut på tiden, och utsikten att vara med på en halvtimmes historialektion och sedan en paniktråkig svenskalektion gjorde att jag istället köpte en extra stor chailatte på Espresso House och promenerade från Vasa till Liseberg. En liten present till mig själv. En mycket trevlig sådan.

Just nu står ännu en sats frallor på jäsning, och matteboken i ögonvrån pockar på min uppmärksamhet. Ute regnar det lite mesigt och himlen är kompakt och oföränderligt grå. Men det är ändå ganska okej. Det flyger lite höstgula löv i luften och så länge jag inte behöver vara utomhus så kan jag uppskatta det vackra i höstmörkret som smyger sig på.

Dagens lilla glädje-grej: att bli jättepeppad av syster ysters Kina-kompisars beröm för mina låtar.

Sweet dreams <3