Sjuk Hus
Jag låter som en kedjerökande, lungsjuk åttioårig gubbe. Lungorna rasslar runt och hotar att lossna, och rösten kommer nånstans från en undangömd plats långt bak i bakhuvudet. Ögonlocken hänger tunga och får mig att se ut som en pundare; det glömde jag säga. Jag ser ut som en trött orangehårig pundare och låter som en kedjerökande, lungsjuk åttioårig gubbe. Ser ni det er framför er?
Japp, där har vi det. Där är jag. Som vinkar lite slött med en slapp hand. Hej på er.
Det bästa är att jag mår bättre nu än på en vecka, också.
Ordet sjukhus har fått en ny innebörd, de senaste dagarna. Pappa har legat däckad sen förra lördagen, jag säckade ihop på måndagkvällen, och efter att syster yster packade och drog till Australien i onsdags har mamma också börjat bli krasslig. Så vi sitter här i samma båt (läs: hus) och hostar i kör. Jag tycker nästan det är roligt. Komiskt, i alla fall.
Syster ysters avresa, ja. Hon ställde ut handsprit i hela huset, slängde ner halva sitt liv i en resväska och stack iväg under synnerligen diskreta snyftkavalkader från oss andra.
Så jävla skönt. Äntligen. Så jävla jobbigt att hon liksom, typ använder sina egna kläder hela tiden? Vad är grejen med det? Och tar bort mina flikar från datorn, what's that all about? Och, hon, liksom, tar promenader med en hela tiden så man inte kan vara inne på facebook, allvarligt, tur att hon har åkt nu. Så man... slipper... det. Skön... T.
Fuck it. Väggarna skriker och golven värker av saknad. Igen.
Men nu vet vi hur man gör:
Tar stegen steg för steg och ett andetag i taget. That's The Way We Get By.
Det hjälper också att kolla på Gilbert Grape och äta glass. I alla fall hoppas jag det. För det är vad den här kvällen kommer gå ut på.
I övrigt, har inte gjort mycket annat än att kolla på film den här veckan. Kan rekommendera Triage (på svenska Vittne Till Ett Krig) med Colin Farrell. Okej, Colin Farrell gör hela filmen, hands down, men den är bra. Han är en irländsk krigsfotograf som blir traumatiserad, och ja, filmen handlar om vad han gör av det. Typ. Men han gör det så jävla bra. Så jävla bra.
Annars tror jag att jag har sett på en spelfilm om Gandhis liv, Avatar, en thriller med Edward Norton och Colin Farrell (igen), och lite annat smått och gott, men allting går in i varandra i ett stort jävla blurr så jag minns inte så mycket. Sabla feber.
Dagens lilla glädje-grej: att orka ta en femhundrameterspromenad med Hannah och komma ihåg hur jävla gött det är att skratta.
Sweet dreams <3
Kommentarer
Trackback
