Det börjar så lätt. Den ögonblickliga attraktionen, nyfikenheten.

Det förtsätter. Man kommer varandra närmare, börjar förstå mer och mer, dras djupare in i intrigkarusellen. Blir förförd och kan inte sluta.

Försvinner. Faller djupare. Även när man är åtskilda kan man inte sluta tänka på boken. Kan hata den ibland men återvänder konstant, hungrig efter mer, hela tiden mer, som ett beroende.

Tills slutet kommer alltför snart och man blinkar till och undrar var i helvete man befinner sig. Ruskar av sig dimman, älskar den fortfarande men är glad att vara i verkligheten igen.

Scar Tissue av Anthony Kiedis. Har egentligen läst den förut. Men kan inte sluta. Lyssnar konstant på Red Hot Chili Peppers och försvinner totalt i musiken. Känner Anthony smärtsamt tydligt och känner mig precis lika trasig.

I övrigt, vad det än finns för gudar, välsigna pianoelevflickan och hennes mysko småbröder. Varje gång jag går därifrån har jag med mig en liten dos livsglädje som räcker i några timmar. Vet inte om det är på grund av hela grejen med att dela med sig av kunskap eller vad det är som händer, men jag älskar det. Ångestar inför lektionen nån dag i förväg och vet inte varför, men efteråt är jag lite hög. När hon får det där leendet när jag hundraprocentigt uppriktigt berömmer henne, när hon bryter igenom förvirringsmuren och sätter en låt, när hon ser lite småledsen ut och säger hejdåsesnästavecka; jag älskar det. Vad det än finns för gudar, välsigna henne.

Dagens lilla glädje-grej: att smita iväg och äta kvalitetssushi med mamma.

Sweet dreams <3