(Rubriken anspelar för övrigt på Bo Kaspers Orkester – Kasta Något Tungt.)

Jag är (förutom min kära far) den värsta bästa nörden jag vet.

Jag hittar nånting. Jag känner nånting för det. Jag börjar älska det. Jag fastnar för det. Jag snöar in på det. Jag kommer inte ifrån det och vill det inte heller.

Hela mitt liv kan kategoriseras in i olika nördperioder:

när jag var riktigt liten älskade jag att måla. Jag var helt värdelös, men jag älskade det. Kom hela tiden med nya teckningar och visade för mina stackars föräldrar som försökte lista ut om jag hade ritat en häst eller ett träd. Jag kommer inte ihåg så mycket mer. Men jag älskade att måla.

Sen började jag läsa. Jag började se saker i ord och kunde försvinna i böcker på samma sätt som jag fortfarande gör. Nästa givna steg var att börja skriva själv. Jag skrev små sagor om flygande ekorrar med sketna illustrationer, uppgraderade till att försöka skriva hela böcker. Drömde om att bli nästa stora författare och bli känd över hela världen med mina nyskapande, vackra berättelser. Failade rätt hårt. Men älskade skrivandet ändå. Skrev fyra olika versioner om två tonårstjejer som hade kärleksproblem. Men kom aldrig riktigt över den där spärren.

Ungefär samtidigt började jag upptäcka musik på allvar. Spelade piano. Började skriva eget. (Skrev faktiskt min första låt när jag var sex. Men utan piano, då. Den hette Horisonten Vill Jag Nå. Den var djup.) Spelade och spelade och spelade, började spela bas, började lära mig gitarr, började ta sånglektioner, spelade och spelade och sjöng. Tänkte att nu jävlar. This is it. Det är musik jag ska göra. Som om det bara fanns ett rätt svar.

Så under en båtluff i Grekland bad pappa mig hålla i kameran. Jag tror det var där det började. Jag tror fan att det var just där, just då, när jag tog den första bilden med familjens systemkamera, som nånting ställdes på glänt. Det tog två år till innan jag kom igång ordentligt, men jag tror att det var där på en grekisk liten paradisö som jag först började intressera mig för foto. Nu går jag nästan ingenstans utan kameran.

Så blev det hösten 2009 och jag satt i bamba och lyssnade på en föreläsande kille med spretigt hår och monobrow som visade YouTubeklipp på när han käkade kattmat och dansade till Beyoncé med sina polare. När jag kom hem började jag kolla upp den här galna killen som fått mig att rysa och skratta och bli så jävla pepp på livet att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ett år senare volontärarbetade jag på hans releasefest. Köpte hans bok. Läser fortfarande i den varje kväll. Kan nästan varenda sida utantill. När jag börjar få svårt att andas och kvävs av allt jag inte vill, så plockar jag fram gode herr Navid Modiris bok och bläddrar fram och tillbaka en liten stund. Lägger ifrån mig den med lite stadigare hand. Kommer ihåg att jag vill saker, att jag kan saker. Kommer ihåg att älska livet trots alla pissarbeten och skitinlämningar och kräkprestationsångest. För det finns mer. Så jävla mycket mer.

Så ni förstår. Jag gräver ner mig i saker, ibland så djupt att jag nästan inte hittar ut. Men jag hittar saker som mer och mer passar mig. Som berör nånting, får mig att reagera. Saker som får mig att vilja.

Här. http://www.meanddo.se/. Klicka runt. Läs. Fascineras, inspireras, vill, gör.

Dagens lilla glädje-grej: den där känslan när man blir överrumplad av skratt så att man inte kan låta bli att på ren impuls vika sig dubbel och tappa luften.

Sweet dreams <3