Benen är sladdriga spaghettiamöbor efter en väldigt lång och väldigt väldigt hal skogspromenad i dåliga skor och vårpremiärskinnjacka. Solen drar på högsta växeln och bländar mig lite i mitt stökiga rum där jag sitter med ett småtorrt scones och ett glas O'boy. Startade dagen med att knata iväg med Alice och käka frukost på Le Pain. Sen kikade vi runt i en dammig secondhandbutik innan vi lallade iväg till Hannah och tog en helvetespromenad i en snorhal skog. Men en väldigt trevlig helvetespromenad. Skratta skrika ramla skratta skrika ramla.

Fint och allt, men det var inte det jag ville skriva om egentligen. Jag vill skriva om att motsatsen till lycka är likgiltighet, vill fråga om du verkligen vill argumentera för ett misslyckande, vill säga att det är okej att vara rädd bara du gör det ändå, vill berätta om mysskratt och hur gode herr Navid Modiri står och helt ogenerat berättar om hur han grät och grät och grät.

15:12. Dyker upp på Condeco på Linnégatan med ett gäng kompisar. Vi hittar ett bord, ett block och några pennor, överfaller blocket med spontankonst, fram kommer en leende herr Navid och hans polare Johannes och hälsar oss välkomna, säger hej, presenterar sig. Vi fnissar lite, hälsar tillbaka, skakar hand hej Navid (jag vet precis vem du är), köper te och muffins.

15:48. Min kamera dör. Jag skriker på den.

16:01. Gode herr Navid Modiri ställer sig upp mitt i cafét och drar igång föreläsningen som inte är en föreläsning säger han verkligen ingen vanlig föreläsning inflickar Johannes.

16:05. Jag är fast.

Tidigt frågar Navid och Johannes oss vad vi vill. Jag låser mig får panik sjunker ner i soffan fuck titta inte på mig jag har ingen jävla aning jag är bara sjutton år. De förtydligar: vad skulle ni vilja göra just nu? Jag slappnar av lite. Jag vill fota äta min muffins dricka mitt te kanske ta en tupplur spela lite piano kanske lite gitarr, bra. Det finns saker jag vill. Det finns saker jag tycker om.

Navid tittar på oss.

Så varför gör vi inte de här sakerna?

Vi tittar på Navid. Han börjar prata om ursäkter. Ber oss berätta om våra vanligaste ursäkter. De dyker upp: har inte tid, orkar inte, en kvinna säger det finns ingen parkering, cafét skrattar. Navid och Johannes tittar på varandra, de har gjort det här förut, de börjar prata om rädslor. Varje ursäkt döljer en rädsla.

Rädslorna dyker också upp. Rädd för misslyckande. Avvisande. Göra någon besviken. Navid höjer sitt monobrow och frågar vem det är som bestämmer över våra liv. Vi eller ett odefinierat de? Cafét mumlar vi. Navid tittar på oss vi tittar på Navid. Vi börjar fatta att alla är rädda. Att vi inte är ensamma i att känna oss fängslade och vilja nånting mer. Att vi är precis lika rädda, förvirrade, levnadskåta människor.

Vi får krama en okänd person. Jag lägger armarna om en blekfet svettig snäll man som håller kvar lite för länge. Jag lägger en lapp där det står bungyjump i behån, den ska ligga kvar där tills jag gör det. Jag snackar med en tjej som precis släppt sin debutskiva, hon ser ut som Robyn och ger mig sin mailadress. Jag skriver lite stödord på en skrynklig lapp som inte hjälper nu. Jag minns inte allt gode herr Navid Modiri och Johannes sa. Jag minns bara att det var så jävla fucking rätt. Föreläsningen hette Jag Kan. Jag gick därifrån och tänkte jag vill. För mig är det större.

Gick hem, stekte tofugrejer med Lisen, Rochelle och Marcus. Hedda och Miranda kom. Vi gjorde kladdkaka. Såg på film. Satt i soffan till ett och försvann i djupa, intellektuella avgrundshål.

Slocknade till slut i sängen.

Dagens lilla glädje-grej: att förlora sig i en fluffig läderfåtölj med en kopp varm choklad.

Sweet dreams <3