Det handlar om att släppa taget. Om att acceptera att man inte har någon som helst kontroll över vart musiken tar vägen. Om att låta den göra vad den vill. Och släppa taget.

Jag gillar att inte alltid veta riktigt vad som händer. Jag tycker det kan vara gött. Jag gillar luftgropar, bergochdalbanor och galna busschaufförer, just därför. För att jag inte kan kontrollera dem. För att jag tvingas släppa allt och fokusera på att bara känna. Och anpassa mig därefter. Bara sluta tänka. Bli sådär stenåldersmänsklig och bara existera ett ögonblick, no questions asked. Bli alldeles lagom på helspänn: ska planet störta? Ska vagnen spåra ur? Ska bussen krocka? fast jag egentligen vet att det med största sannolikhet inte kommer hända. Så jag bara släpper allt. Lämnar över ansvaret till piloten, bergochdalbanetyperna, busschauffören.

Som med hårdrock och gitarrsolon. De får helt enkelt göra vad de vill. De är galna, råa, på något småmysigt sätt primitiva. De ber inte om ursäkt för att de drar på disten på högsta effekt och skriker ut sin själ i micken, och varför skulle de? Jag bara drar upp volymen, stänger ögonen och släpper taget. Slutar försöka få någon sorts sammanhang i någonting. Låter ljuden storma in i mitt huvud och bara tar emot, känner, slutar tänka, blir stenåldersmänsklig. Släpper taget. Under hela tiden jag lyssnar bara släpper jag taget.

Till slut stänger jag av och känner mig lugn inombords. Urblåst. Som om hårdrocken och gitarrsolona hakade i varenda svart och infekterad tanke och slet ut dem ur mitt system. Fast på ett väldigt trevligt sätt.

Men det är bara jag. Min mamma gillar fortfarande inte hårdrock och gitarrsolon. Och hon är världens ballaste mamma i alla fall. Alla har olika sätt att släppa taget på, vissa har säkert inget alls, men det är såhär jag gör. Jag sätter mig nånstans med ett par hörlurar och blåser skiten ur mig själv. Sen är det bara fina saker kvar.

Dagens lilla glädje-grej: att orka få på mig riktiga kläder.

Sweet dreams <3