Helst ska det vara typ Audioslave, äldre Red Hot Chili Peppers eller Franz Ferdinand. Det får gärna vara sol, och så har jag på mig min skinnjacka och läderboots med lite klack. Självklart också mina solglasögon som får mig att se ut som en bitch. Så går jag tvärs över Brunnsparken med lite vind i håret och går i takt med musiken med blicken fästad rakt fram. Och känner mig så jävla fucking bad ass. Drar gärna lite på stegen också. Som om allting var i slow motion.

Fortsätter gå och känner basen i ryggraden precis i takt med mina steg. Och så plötsligt knackar någon mig på axeln just som jag är i färd med att med asballt kisande ögon studera bussavgångarna, och med ens så är jag inte lika oövervinnerligt skitcool längre, för det finns en värld utanför hörlurarna och den vill in i mitt huvud. Plötsligt mojnar vinden i håret, stegens rytm haltar till, blicken fästs på läppar som formar orden godmorgon hur är läget? och världen börjar snurra lika snabbt som vanligt igen. Och det är helt okej. Jag har fått vara rockstjärna i några minuter. Det räcker gott och väl till nästa morgon.

Alternativt, om det är regn och jag inte känner mig tillräckligt bad ass för hårdrock, så kan jag sätta på Coldplay och melankoliskt titta ut genom en regnstrimmig spårvagnsruta. Funkar rätt bra det också. Vilket som så får jag, i alla fall för en liten stund, låtsas att jag finns i en annan verklighet. Liksom pausa mitt eget huvud som snurrar ikapp med världen. Sluta tänka och bara intuitivt regissera mina egna rörelser.

Och inget av det vore möjligt om det inte var för mp3-filer och kollektivtrafik. All hail Apple och Västtrafik.

Dagens lilla glädje-grej: att ha yoga med min alldeles lagom efterblivna klass och garva ihjäl oss åt den ständigt återkommande stående jävla hunden.

Sweet dreams <3