Jag kommer inte alls överrens med läraren (det får man säga va, det är inte förtal...?) och kursmålen känns förbannat flummiga. Dessutom är hela gruppen stenseriös och alla är galet duktiga på att skriva. Folks dikter är djupa och har nästan alltid nåt underliggande budskap man kan roa sig med att analysera.

Och där.

Sitter jag.

Varje tisdagseftermiddag, 12.30-15.00. Och hatälskar hela grejen. Dricker chokladkaffe och blir hyper. Ramlar ihop över bänken under hjälplöst skratt. Vilket är okej eftersom läraren är döv på ena örat och inte brukar se mig i alla fall.

Det djupaste jag har skrivit var i höstas och lyder:

Dikten handlade för övrigt om måndagskramp.

Reaktionen när jag läste upp den inför gruppen fick mig bara att tycka att det var ännu roligare.

Dödstyst.

En lite obekväm harkling.

Ett förvirrat: "...okej... nästa?"

Jag tänkte flippa iväg pennan lite nonchalant, men den flög iväg i full fart över hela bordet och ner på golvet. Jag tittade lite förvirrat efter den.

Då började folk fnissa.

Det är bara ett utdrag från litterär gestaltnings-lektionerna.

Samtidigt som det är ganska jävligt att sitta och känna sig som ett pucko i två och en halv timme varje vecka, så är det rätt befriande. Jag vet att jag inte är lika duktig som de andra (med det inte sagt att jag är dålig, jag är bara inget underbarn), och därför behöver jag inte ens försöka. Så jag kan roa mig med att knarka chokladkaffe och kladda i Mirandas bok. Inte lika fint som Miranda, dock. Har ett par väldigT fina doodles i mitt block.

Det kanske är så här det börjar med att sänka kraven? Om det är det - om det är med hjälp av chokladkaffedamp och frihetsgarv - så är det rätt okej. Då kan jag gärna sänka alla mina krav. Förutom de på chokladkaffedamp och frihetsgarv.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och lyssna på Heddas och Mirandas sångensemble och känna sig lite stolt på det där sättet som bara vänner gör.

12 dagar till syster ysters återkomst.

Sweet dreams <3

Har för mig att mamma köpte hem Weetabix nån gång när jag och syster yster var små. Har för mig att de möglade.

Precis som Fucking Faust.

Ni måste erkänna att likheten är slående.

Dagens lilla glädje-grej: att ha sovmorgon till klockan ett.

13 dagar till syster ysters återkomst. Är förvånad över att saknad kan vara så fysisk.

Sweet dreams <3

Som av en händelse råkar det också ha varit en väldigt bra dag.

Tekniskt sett så började idag inatt på golvet hemma hos Hedda tillsammans med Miranda, en tom Ben&Jerry's-burk, en bortglömd samhällsuppgift och tecknad Robin Hood från YouTube. Sen plogade jag mig hem genom orörd snö hela vägen från hållplatsen. Tittade tillbaka på mina fotspår och tyckte om i snökaoset. Ritade ett hjärta med foten.

Imorse åt jag frukost framför världens bästa TCM-kanal och Singin' In the Rain. Sen stack jag och Alice ut i knädjup snö och fotade. Mina fingrar har kliat i flera dagar. Efter det hamnade vi framför Wallander (uuhhuuh) med varsin kopp varm choklad. Samtidigt som jag krigade med bilderna vi tagit. Long story.

Jag har inte gjort så mycket mer sen sist. Haft ett jättekonstigt engelskaseminarie som sög. Varit på mysig fotokurs med lite fel innehåll (jag fotar inte sååå värst mycket i studio). Känt mig smart. Korkad. Glad. Ledsen. Nånting mittemellan.

Satt och frös på Valand igår och kom på en jättefin mening bestående av förkortningar:

brb, irl atm.

Be Right Back, In Real Life At The Moment.

And that's where I'm headed. Till Real Life och myskväll med Alice, Karin och Hannah.

Sorry Lisen, längre än så här blev det inte.

Dagens lilla glädje-grej: att börja knarka ännu en ny låt som hamnat i Spotify-inboxen.

15 dagar till syster ysters återkoms.

Sweet dreams <3

I skrivande stund försöker jag steka pannkakor. För en person. Blev lite division och rynkad panna. Och nu: för varm stekpanna och bränd pannkaka. Söndrig pannkaka. Huset luktar stekos och håret apelsinschampoo. Datorns taffliga högtalare knastrar ut Robert Plant – Stick With Me Baby och jag äter sirap.

Sen i måndags har jag hållit hyllningstal till syster yster och nästan börjat gråta på retoriklektionen och hatat litterär gestaltning och plattat håret och legat på sängen i tjugo minuter utan att göra annat än att lyssna på musik.

Jag har säkert jättemycket att göra. Nej, inte säkert, det har jag. Tjugo sidor franska, presentation av To Kill a Mockingbird, sammanfattning av och utdrag ur Fucking Faust, tre uteblivna gamla litterär gestaltning-läxor, nära förestående Tommyinlämning.

Jag väljer att steka pannkakor. Och äta sirap. Och om en stund, att gå på stan med mamma och köpa kuddar till mitt rum. Och ikväll att gå på fotokurs nånstans i Mölndal.

Vem säger att jag inte prioriterar?

Nu låter jag helt säker. Som att jag vet precis vad jag väljer och väljer bort. Märk väl att jag inte skriver nåt om hur mycket det svider eller hur obehagligt det är att inte veta hur jag ska göra saker och bara inte orka ta reda på det. Märk väl att jag försöker låta så positiv jag kan. Det finns så mycket skit och negativa saker att säga i världen ändå, och jag försöker att inte vara en del av det. Men att ljuga är väl inte så mycket bättre.

Så. Det är inte bara av godo att prioritera. Men så är det. Man måste.

Och jag prioriterar min psykiska hälsa. Och det innebär brända pannkakor och fotokurs i Mölndal, och det innebär att inte alltid plugga när jag borde. Det innebär att vara lite jävla glad när jag kan.

Dagens lilla glädje-grej: att 75-åriga mormor dyker upp utanför dörren och börjar skotta snö trots mina vildsinta och skrattande protester.

Sweet dreams <3

Den här dagen sög. Lämnar det så.

Men den blev så mycket bättre efter att ha läst en liten uppmuntrande Lisen-kommentar, käkat mintkyssar och lyssnat sönder Hannahs feel good-lista. Har skrivit klart kladden till retoriktalet imorgon (det sista!!) och måste bara göra stödord av det hela. Ska väl gå. På nåt vänster.

I övrigt har jag märkt idag att det inte var så farligt med livräddning med skolan. Man bara släpade en docka fram och tillbaka och plaskade runt lite. Rätt okej. Förutom att det var svinkallt. Men som sagt. Helt okej.

Jag behöver bara sova mer.

Dagens lilla glädje-grej: att lyssna på Joakim&Joel och inte kunna låta bli att bli lite glad, trots min självdestruktiva hjärnas ihärdiga försök.

20 dagar till syster ysters återkomst.

Sweet dreams <3

Det var fan inte bra i höstas. Inte riktigt okej. Att vara tvungen att gå ut från klassrummet för att jag inte orkar, gråta äta sova när jag kommer hem?

Jag vill inte.

Självklart behöver det inte bli likadant. Jag har ju ändå vilat nu i ett par veckor. Haft det bra, blivit lite starkare igen, kan till och med sova utan en varm vetesäck bredvid mig. Men jag gillar ändå inte suget i magen, rädslan, när jag tänker på vårterminen. Försöker därför att inte tänka på det och vara glad i nuet, men det är som en sårskorpa jag inte kan låta bli att pilla på. Dras hela tiden tillbaka och petar på det där ömma, infekterade. Som aldrig riktigt verkar hinna läka.

Försöker tänka på bambaidiotier och korridorssamtal, myskvällar och chailattefika. Randompromenader och jagälskardig-sms. Allt jag saknar. Försöker skita i prestationsångesten och glömma alla komplex. Försöker resonera med mig själv, tänka positivt.

21 dagar till syster ysters återkomst.

Kanske för att jag egenhändigt monterat upp sängen. Med skruvar, träpluggar, muttrar och allt. Så känns det lite extra ballt att sitta där, dränkt i kuddar, på en helt stabil och egenmonterad säng.

Igår såg jag och Karin på Inception - igen - och käkade kladdkaka och chips och pratade. Till halv fyra. La mig vid halv fem. Vaknade kvart i ett och ville sova mer. Vill helst fortsätta sova i fem månader till. Men gick upp. Startade dagen. Blängde på retorikpapper. Var lite rädd. Sprang upp i studion och jammade och svettades lite i studion med pappa och ett sinnesrubbat element.

Om en kvart börjar Liftarens Guide Till Galaxen på femman.

Kvällen är räddad.

23 dagar till syster ysters återkomst.

24 dagar kvar till syster ysters återkomst.

Igår kväll (inatt) fuckade kommunaltrafiken upp sig och det slutade med att jag fick gå ett par kilometer hem. Jag gick av vagnen och frös. Vickade på tårna och körde ner händerna i fickorna. Började gå. Snabbt. Så dök det upp en tanke som viftade med armarna och sa höj pulsen, få upp värmen. Jag funderade. Tänkte att jag går ju redan snabbt. Hur får jag upp pulsen mer?

Spring.

Så jag tog ett fast grepp om väskan och drog ner mössan över öronen. Och sprang. Först för att få upp värmen. Sen för att se om jag fortfarande kunde. Sen för att jag bara ville. Så jag sträckte ut mig i full fart, fick snöflingor i ögonen, knäna gnällde i protest, någon stack en kniv i ena lungan med vartannat andetag. Men det var värt det. Kutade genom snötäckta gator klockan två på natten, bara för att jag ville.

Perfekt avslutning på en perfekt kväll, tillbringad på Café Berlin och i Marcus soffa med honom och Rochelle. (Förutom att sitta tysta, lyssna på gitarrmusik eller småprata så såg vi även The Fall, vilken mycket väl kan ha varit en av de bästa filmerna på väldigT länge. Vacker på alla sätt. Rekommenderas.)

Idag tror jag inte att jag ska göra något mycket mer spännande än att försöka plugga. Första gången på ungefär en månad. Lite rädd, nästan. Men ikväll vankas tjejmiddag hos Petra och mycket bättre än så blir det inte.

(Ändrade precis titel efter att Marcus fått mig att inse att den förra - Grounded - kan ge fel uppfattning. Ber om ursäkt för onödigt orosmoment. Och tackar för ett generat men uppiggande garv.)

Var med mamma på IKEA igår, av alla ställen på jorden. (För övrigt blev det när vi var där alarmerande tydligt att jag håller på att växa upp. Jag hatade IKEA när jag var liten. Alltså hatade. "Om du inte är snäll så åker vi till IKEA i helgen", ungefär. Men igår så tyckte jag det var ganska mysigt. Bläddrade bland mattor och kuddar och tiltade huvudet lite lätt och diskuterade allvarsamt inredning med mamma. Sjukt läskigt.) Hur som helst, så köpte vi en ny sängstomme som vi tänkte rigga upp idag.

Men.

Till vår förtjusning (not) upptäcker vi att IKEA glömt lägga ner skruvar och pluggar och grejer. När vi redan plockat ner min gamla säng. Så det fanns inte så mycket vi kunde göra förutom att lägga madrassen på golvet och bädda fint. Så nu sover jag på golvet.

Och det värsta är att det är ganska trevligt. Nytt perspektiv, liksom. Lite som en inomhuspicknick. Imorgon planerar jag att göra varm choklad på honung och käka müsli och sätta på nån film på datorn. Och sitta i min säng. På golvet. Och ha det lite trevligt. På golvet.

Och just nu snöar det lite lätt och maten blev precis färdig och det enda jag har gjort idag är att läsa ut en bok. Rätt nöjd.

Att ha Marcus bredvid sig i soffan, spelandes egenkomponerad överjävligt go mysmusik. Att Lisen somnar till Casablanca. Att Hedda och Miranda stannar sent och bakar kladdkaka. Att logga in på Spotify och se att musikpolaren Christian skickat en cool låt.

Just nu känns det konstigt att världen nånsin har framstått som nåt annat än...

Fan, jag vill komma på nåt bra här. Spårvagnsleenden. Bussberöring. Kladdkakevärme. En lekplats för de som ser det. Skulderblad i kvällsljus. Nybäddad säng. Eller nåt annat djupt och poetiskt. Men vafan, jag håller det kort: just nu känns det konstigt att världen nånsin har framstått som nåt annat än jävligt fin.

Nu: tandborste. Förresten, in an unrelated note, så såg jag precis ett rådjur gå över gatan. Det var fint.

Och Lisen - gå och lägg dig!

Sweet dreams <3

Nacken värker av konstig och alldeles för lite sömn, halsen ömmar efter en irriterande förkylning kombinerat med Håkan Hellström och Broder Daniel på högsta volym.

Precis som det ska vara.

Jag har haft en bra nyårsafton.

Idag räcker det alldeles lagom med en långdusch, pizza, O'boy och vad som än går på teve.

Håll till godo med en bildkavalkad:

2011, alltså.

Ska inviga året ännu mer imorgon med b-filmsmaraton med Lisen, Marcus, Hedda och Miranda.

Tills dess tänker jag äta upp det som blev över av gårdagens semifreddo.

Cheerio.

Borta med Vinden på teve, Clark Gable halvt om halvt våldtar Vivien Leigh mellan reklampauserna, svalnande varm choklad.

Men istället ringer jag, på Lisens begäran, Predan som inte svarar, och talar in ett jätteförvirrat meddelande samtidigt som jag petar på kläderna på soffan som på pin kiv inte flyger in i garderoben av sig själva.

Har idag varit på stan och köpt ett par brutalt snygga boots. Letade bild på nätet men hittade ingen, och orkar inte gå och ta en egen. Snygga är de i alla fall. Mumma.

Nyårslöften?

Är kluven inför hela konceptet. En nystart är alltid bra. Men förändring är en process, och det är inte alltid det räcker att bestämma sig för nåt för att få det att hända. Det är ju en bra början. Baha. Men det krävs lika mycket tålamod som blodsvettochtårar, och kanske måste man acceptera att man kommer förlora nästan lika många strider som man kommer vinna. Kanske är det också så det måste vara. Och en insikt är svår att tvinga fram, som ett nyårslöfte. De kommer lite då och då, när man inte riktigt förväntar sig det. En morgon på spårvagnen, mitt i natten på badrumsgolvet. Men bara för att man har insett nåt så gör det inte nånting lättare. Oftast tvärtom. Men det är väl så vi växer, genom att inse obehagliga saker och ramla överallt och hela tiden. Men att falla ger en kittlande svindel, och man blir alltid längre när man reser sig. Så fuck it. Ramla med ett garv och låt ingen trampa på dig när du ligger ner; ta hjälp av dem du kan när du reser dig. Det finns tillräckligt många som letar efter en dörrmatta - hjälp dem inte. Peka fingret åt dem och ramla igen. Och skratta under tiden.

As far as nyårslöften go, så är det mitt: jag ska försöka älska mig själv lika mycket som alla andra.

Och komma igång med träningen.

Imorgon har jag höga förväntningar på middag hos Hannah och sedan nyårsfirande hos Amanda.

Vi hörs nästa år.

Live, love, laugh.

Dagens lilla glädje-grej: att vakna till syster ysters röst som sipprar ut genom mammas högtalare.

Sweet dreams och gott nytt år <3

Jag kan tillbringa förmiddagen med att käka påkostad men ack så underbar brunch med Miranda.

Jag kan spårvagnsmysa mig ner till centralen och ta tåget ut till Jonsered och tillsammans med Lisen frottera mig i asgarv och snötäckta fotomotiv.

Jag kan frysa tårna av mig men krypa upp i Lisens soffa med en underbart enorm kopp choklad och IMDB:s lista på de 100 sämsta filmerna genom tiderna.

Jag bor granne med en av mina bästa vänner.

Jag har en galet kärleksfull familj.

Snart är det nyår.

Vilket dock är lite läskigt. Den här hösten har försvunnit. Hela det här året har försvunnit. Kommer ihåg precis när jag satt och skrev ett liknande inlägg förra året. Reflekterade över allt som hänt, förundrades över alla förändringar och kunde inte sluta älska livet.

Det är väl det enda som inte har förändrats sen dess. Jag har inte haft en lätt höst, och jag skulle väl kunna bli bitter och skrumpen. Men jag kan inte. Det är något som hela tiden återkommer: jag kan inte sluta älska livet. Oavsett. Det är som med en gammal vän - man kan bråka och man kan hata varandra och man kan skrika och man kan slåss, men summa summarum: man älskar varandra ändå. För man kan inte låta bli.

Oavsett.

Det kommer sluta med att jag älskar hela världen.

I och för sig kan jag tänka mig värre öden.

En annan fin sak som hände idag (förutom att syster ysters pojkvän skrev världens finaste mail och bara ville säga att han tyckte om oss).

Var på väg till tåget från Lisen och gick förbi en rostig, övergraffitimålad liten plåtbyggnad. Sneglade på klockan och hade tid att ta några kort. Svängde förbi en äldre man med en Canon med teleobjektiv runt halsen. Kunde inte låta bli att le brett och heja. Han hälsade tillbaka, och utan att nån av oss visste riktigt hur så började vi prata. Jag fotade rostig vägg, han höll koll på sina hundar. Som för övrigt såg ut att vilja äta upp mig. Vi pratade lite kameror, lite hundar. Säkert lite väder. Och hela tiden så log jag lite grann och tyckte det var mysigt. Gick därifrån och var alldeles lagom varm trots femton minus och dåliga vantar.

Nu är det mat. Måste jalla.

Dagens lilla glädje-grej: att komma hem till ett hus fyllt av ens egen sång på högsta volym.

Sweet dreams <3

Livet rullar på här ute. Var in till stan igår med far och morbror och köpte ny monsterteve som invigdes på kvällen med ett avsnitt Grotesco från STVplay. Satt med småkusin i knät och drack varm choklad och tyckte om. Gick och la mig och vaknade, min vana trogen, ungefär elva timmar senare. Halv tolv blev det, ungefär. Småkusiner är fascinerade. Jag har vaknat ungefär samma tid varje dag sen vi kom hit, och de är chockade över min sömnkapacitet. Jag gäspar att jag tar igen en hösts förlorad sömn. Säger att de kommer förstå precis om några år. Gör en skål risgrynsgröt och kryper upp i soffan med min bok. Fortsätter ladda batterierna.

Jag mår så oförskämt bra härute, men jag saknar i alla fall. Saknar bambaidiotier och korridorssamtal, saknar myskvällar och chailattefika. Randompromenader och jagälskardig-sms. Men jag kommer tillbaka i sinom tid. Typ imorgon, då det vankas bio med fab-5 och brunch med Miranda.

I övrigt känns det att jag har spelat mycket gitarr. Jobbar på att sätta några barréackord ordentligt, vilket gör att jag pressar gitarren mot bröstkorgen, vilket gör att jag har har arbetat upp ett ordentligt blåmärke. Dessutom är det nån nerv i handleden som hoppar omkring och är lite småläskig. Plus svinömma fingertoppar.

Men det är så värt det. Slängde ihop en låt igårkväll, mest på skämt, men den låter helt underbart på den gitarren. Åh. Mysgitarr. Hihihihi. Fniss fniss.

Huh. Den var snyggare i fullt format. Doh.

Dagens lilla glädje-grej: att gräva ner fötterna i mina übermjuka mystofflor. Mys. Mys. Mys.

Sweet dreams <3

Andedräkt som fryser i halsduken, knarrande lössnö, domnade ben och fötter, rinnande näsa, solljus som får ögonen att tåras, djupfryst hav med solid is, galna långfärdsskriskoåkare. Så vackert att kameran inte räcker till (inte för att det hindrade mig från att försöka).

Och, återigen: tystnaden härute.

Visst kan det vara tyst hemma, men inte på samma sätt. Där är det mer avsaknaden av ljud, det är nåt som saknas - här är det tvärtom. Här står tystnaden för sig själv. Den är luftig och andas, den är en självklarhet. Det är så ovant men samtidigt så enkelt.

Julafton tillbringades relativt stillsamt med jullunch med släktingars släkt och telefonsamtal till syster yster och Ben. Småkusiner kastade hungriga blickar under granen och delade mot kvällen ut julklappar i rasande tempo. Satt i soffan lutad mot pappa med fötterna i ett par fårskinnstofflor (som var en julklapp) och höjde bara lite på ögonbrynen när mamma reste sig för att "hämta den sista julklappen" och pappa skrockade lite och hämtade den själv, och kom nedför trappan med någonting inlindat i en grå filt, något som jag först var övertygad om var ett lik. Tänkte halvt ångerfyllt att jag kanske inte borde klagat riktigt så mycket på svenskaläraren, trots allt. Men det visade sig att det var en sprillans ny, blankfernissad, underbart överjävligt vacker gitarr med ett ljud som vibrerar i varenda fiber av mig. Har fortfarande inte fattat det helt, och varje gång jag säger min gitarr så börjar jag fnissa, till omgivningens förtjusning. Dock känner jag mer för att säga nåt i stil med HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA, men det känns lite överdrivet.

På något vis har jag i år lyckats undvika julångesten som brukar hänga över axeln. Brukar slokörat titta på allt bortkastat omslagspapper och min hög med presenter och mest må dåligt. (Förutom förra året när jag bad folk lägga mina julklappspengar på välgörenhet. Då mådde jag rätt bra.) Men i år så har jag bara chillat på det. Sugit i mig småkusiners energi och tillåtit mig själv att njuta. Tids nog kommer jag ha all anledning i världen att må dåligt, så varför göra det i onödan? Jag kom inte på nåt vettigt svar, så jag bestämde mig för att må så bra jag bara kunde istället. Funkade rätt bra. Bortsett från förkylningen, men ni fattar.

Jag vilar. Laddar batterierna. Känner mig faktiskt precis som jag kan tänka mig att en elektronikpryl gör när den laddar batterierna. Fast min energi är mest i form av livslust och psykisk styrka, snarare än en strid ström elektroner.

Men ni fattar.

Nu vankas glögg eller varm choklad, kan inte bestämma mig för vilket. Kanske en lunch på det. Eventuellt en stund med To Kill a Mockingbird i knät, men vi får se.

En oredigerad bild får duga så länge.

Dagens lilla glädje-grej: att halka omkring på havsisen och göra mitt bästa för att fota småkusiners upptåg.

Sweet dreams <3

Jazziga julsånger på låg volym i högtalarna, myskaos i köket, oklädd gran i ett hörn, småkusiners warhammer-jargong, största raggsockorna på fötterna, pyjamasbyxor och stickad tröja. Inväntar ikväll den årliga julrimshetsen - typ uppesittarkväll med rimordböcker, hemlighetsmakeri och otaliga koppar glögg.

Det blir inte mycket bättre.

Idag har jag kokat halvimproviserad fudge med extra mycket kakao och pepparmintsolja. Det där med att vägra följa recept måste vara nån genetisk defekt på den kvinnliga sidan av släkten. Varken jag, mamma eller syster yster tycker det är särskilt kul med förutbestämda mängder kryddor och ingredienser, så oftast slutar det med att vi mer eller mindre trotsigt kastar receptet över axeln och med ett ondsint skratt har i det vi känner för.

Men det är också allt jag har gjort. Har blivit smått golvad av en illvillig förkylning och hasar omkring i huset och pratar nånstans långt bak från bakhuvudet och snörvlar lite uppgivet.

Men jag tänkte inte göra nåt särskilt utmattande på... några veckor. Hah. Så lär ju bli frisk om några dagar.

Nu babblar jag. Småkusiner och morbror har precis börjat klä granen och de är så söta att jag nästan blir rörd.

Det är helt galet. Jag har blivit så blödig. Blir jätterörd för småsaker och får hjärtklappning för jag tycker så mycket om.

Men ska man få en hjärtattack så ska det ju vara av kärlek, om något.

Dan före dopparedan. Majgadd. How time flies.

Imorgon lär jag inte hinna skriva något, så god jul nu, då. Glöm allting förutom de ni älskar och njut av livet.

Sweet dreams <3

Bra med motivation.

Chattar med syster yster, loopar samma låtidé i högtalarna och hör min hesa röst taffla runt på samma ställen varje gång, tappar luften av hjälplöst skratt när Lisen skickar ett klipp på Ernst som rostskrattar. Redigerar bilder så mycket jag hinner.

Så, jullov då.

Kan inte säga att det känns helt ohmygodjagharLOOOOV-igt, i och med att jag praktiskt taget tog lov för ett par veckor sen. Kunde inte plugga, så då gjorde jag inte det. Fortsätter ungefär likadant. Har tre böcker att läsa ut på ungefär lika många veckor, plus ett tal som måste skrivas. Plus en massa annan skit. Men jag kan inte göra det nu. Ska sova. Äta mat. Sova mer. Fota. Sova.

Måndag kväll tillbringades hos Hannah med resten av fab-5 (bästa namnet, jag vet). Vi bytte julklappar, drack glögg och åt bisarra mängder lussebullar. Fick en tavla av Hannah och Alice med foton, små meddelanden och ett gammalt brev som jag skrev till Alice när jag var sex år gammal. Så mycket internskämt och kärlek samlad inom en ram. Blev helt rörd. Jag har sån jävla tur som har dem.

Tisdag-dagen var rätt meningslös. Var i skolan kl.10 med Oscar och Lovisa eftersom vi blivit ombedda att hjälpa till att packa PA etcetera. Det gjorde vi inte. Vi gjorde ingenting. För ingen bad oss. Drog igenom Hero of War nån gång innan vi slängde in en gitarr i ett case och drog ner till hamnen och käkade lunch.

Sen hade skolan arrangerat tre timmars spökbollsturnering.

Var inte med på det. Jag och Lovisa satt på läktaren och käkade pepparkakor och nynnade lite. Kring tretiden började det hända grejer, och plötsligt stod vi på scen och Oscar började spela riffet och Lovisa presenterade oss och sista ackordet i introt klingade ut och jag tog ett steg fram till micken och sjöng och tittade upp på publiken och tittade på Lovisa och Oscar och log.

Vet inte om jag nånsin gjort ett så avslappnat och säkert framträdande. Bara sjöng, liksom. Visste att jag kunde låten ända ut i fingerspetsarna - jag och Oscar har hållit på med den i säkert ett år. Så jag bara lallade på. Hade rätt kul. Visste att det var bra. Att vi var det.

På kvällen drog hela fina klassen till Jul på Liseberg och frös och tog det traditionella kortet på bron och åt renskavskebab. Så enkelt. Bara myste. Börjar inse mer och mer vilken oerhörd jävla tur jag har haft med den här klassen.

Efteråt stack jag hem till Astrid med några andra och kollade på Sinbad och Ace Ventura och åt chips.

Så brutalt bra. Dock var mina händer helt körda efter en kväll utomhus - ni kanske vet hur mina händer är vanligtvis. Men igår var det galet. Kände dem inte. Så när jag kom hem till Astrid spolade jag dem under varmvatten, vilket resulterade i jättesvullna och stickande händer i nån timme.

Men det var okej ändå. För just nu är allting väldigt okej. Och jag är så glad för det.

Ikväll ska mormors 75-årsdag firas innan släkten går i ide på landet över jul. Innan dess måste jag packa och städa och fixa ett antal andra saker som jag redan glömt.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta framför teven och äta frukost precis hur länge jag vill.

Sweet dreams <3

Fredag kväll.

Virrig, trött och smånervös. Tänkte gå och lägga mig kring niotiden men vid tiosnåret skypade jag fortfarande med Lisen, Melanie och Oscar samtidigt som jag gungade fram och tillbaka i stolen och glodde på virrvarret av kläder på soffan som skulle ner i väskan. Runt halv elva gled jag in i nån sorts sömn.

Vaknade fem-sex timmar senare:

lördag morgon.

Klockan plingade till vid kvart i fem. Tio minuter senare stod jag på ostadiga ben och försökte fokusera blicken. Slängde ner det sista och fick skjuts till centralen av världens bästa mamma. Mötte upp Hedda och Miranda, satte oss tillrätta i en avskild kupé, slocknade.

När vi sedan vaknade vet jag inte vad som hände riktigt:

Hade tänkt läsa någon av de tre böckerna som måste vara utlästa efter lovet, men nä. Det gäller att prioritera.

Så kom vi fram till Stockholm C. Lallade runt, låste in väskorna, skrattade åt/förundrades över Borgarsvinet som följde oss till Söder där vi käkade en brutalt god lunch.

Sen.

Shoppade vi.

Tillbringade hela eftermiddagen på secondhand-butiker på Söder och en snabbis i närheten av Götbacken. Kände mig väldigt ytlig som petade på klädesplagg och hojtade "asså var den här snygg egentligen...?" och stod med armarna i sidorna och lätt tiltat huvud och lekte smakråd - men det var terapi. Fucking terapi. Behövde verkligen släppa skolan och allting som den förknippas med ett tag. Inte förtränga, bara släppa. Andas, liksom. Och det var det jag gjorde bland galgar och blötsnö - andades. Pratade konstant med Hedda och Miranda. Skrattade. Tänkte inte på nånting annat än nuet, och hur mycket jag älskade det.

Svårare än så var det inte.

På kvällen lagade vi tacos åt mina släktingar som vi bodde hos, jag hjälpte småkusin att lära sig en pianogrej, vi spelade lite gitarr och åt glass. 19-20 timmar efter att vi vaknat däckade vi i sängarna.

Söndag morgon.

Småseg. Frukost med microraped varm choklad och flingor, så tafflade vi oss in till stan och fick panik på centralen som inte hade några lediga skåp, och sen lallade vi runt på Drottninggatan innan vi käkade lunch med kära Dante på världens bästa lilla murriga källar-café.

Helt oredigerade bilder, för övrigt. Har inte hunnit.

Efter lunchen snurrade vi runt ett tag kring Gamla Stan innan vi släntrade in på centralen i chockerande god tid. På tåget (som var i tid!) käkade vi i princip middag och läste i tre timmar.

Och det bästa: TÅGET VAR I TID HEM. Till och med två minuter tidigt.

Stående ovationer, SJ.

Idag har varit en fullkomligt meningslös dag i skolan med inslag av oförståelig Hamlet och skrattanfall på mattelektioner. Nu ska jag tvätta håret innan en rendez-vous med fab-5 ikväll.

Dagens lilla glädje-grej: att fatta vad matteläraren säger för första gången på ett halvår (att det var "god jul" behöver vi inte prata om).

Sweet dreams <3