Andedräkt som fryser i halsduken, knarrande lössnö, domnade ben och fötter, rinnande näsa, solljus som får ögonen att tåras, djupfryst hav med solid is, galna långfärdsskriskoåkare. Så vackert att kameran inte räcker till (inte för att det hindrade mig från att försöka).

Och, återigen: tystnaden härute.

Visst kan det vara tyst hemma, men inte på samma sätt. Där är det mer avsaknaden av ljud, det är nåt som saknas - här är det tvärtom. Här står tystnaden för sig själv. Den är luftig och andas, den är en självklarhet. Det är så ovant men samtidigt så enkelt.

Julafton tillbringades relativt stillsamt med jullunch med släktingars släkt och telefonsamtal till syster yster och Ben. Småkusiner kastade hungriga blickar under granen och delade mot kvällen ut julklappar i rasande tempo. Satt i soffan lutad mot pappa med fötterna i ett par fårskinnstofflor (som var en julklapp) och höjde bara lite på ögonbrynen när mamma reste sig för att "hämta den sista julklappen" och pappa skrockade lite och hämtade den själv, och kom nedför trappan med någonting inlindat i en grå filt, något som jag först var övertygad om var ett lik. Tänkte halvt ångerfyllt att jag kanske inte borde klagat riktigt så mycket på svenskaläraren, trots allt. Men det visade sig att det var en sprillans ny, blankfernissad, underbart överjävligt vacker gitarr med ett ljud som vibrerar i varenda fiber av mig. Har fortfarande inte fattat det helt, och varje gång jag säger min gitarr så börjar jag fnissa, till omgivningens förtjusning. Dock känner jag mer för att säga nåt i stil med HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA, men det känns lite överdrivet.

På något vis har jag i år lyckats undvika julångesten som brukar hänga över axeln. Brukar slokörat titta på allt bortkastat omslagspapper och min hög med presenter och mest må dåligt. (Förutom förra året när jag bad folk lägga mina julklappspengar på välgörenhet. Då mådde jag rätt bra.) Men i år så har jag bara chillat på det. Sugit i mig småkusiners energi och tillåtit mig själv att njuta. Tids nog kommer jag ha all anledning i världen att må dåligt, så varför göra det i onödan? Jag kom inte på nåt vettigt svar, så jag bestämde mig för att må så bra jag bara kunde istället. Funkade rätt bra. Bortsett från förkylningen, men ni fattar.

Jag vilar. Laddar batterierna. Känner mig faktiskt precis som jag kan tänka mig att en elektronikpryl gör när den laddar batterierna. Fast min energi är mest i form av livslust och psykisk styrka, snarare än en strid ström elektroner.

Men ni fattar.

Nu vankas glögg eller varm choklad, kan inte bestämma mig för vilket. Kanske en lunch på det. Eventuellt en stund med To Kill a Mockingbird i knät, men vi får se.

En oredigerad bild får duga så länge.

Dagens lilla glädje-grej: att halka omkring på havsisen och göra mitt bästa för att fota småkusiners upptåg.

Sweet dreams <3