Jag kan tillbringa förmiddagen med att käka påkostad men ack så underbar brunch med Miranda.

Jag kan spårvagnsmysa mig ner till centralen och ta tåget ut till Jonsered och tillsammans med Lisen frottera mig i asgarv och snötäckta fotomotiv.

Jag kan frysa tårna av mig men krypa upp i Lisens soffa med en underbart enorm kopp choklad och IMDB:s lista på de 100 sämsta filmerna genom tiderna.

Jag bor granne med en av mina bästa vänner.

Jag har en galet kärleksfull familj.

Snart är det nyår.

Vilket dock är lite läskigt. Den här hösten har försvunnit. Hela det här året har försvunnit. Kommer ihåg precis när jag satt och skrev ett liknande inlägg förra året. Reflekterade över allt som hänt, förundrades över alla förändringar och kunde inte sluta älska livet.

Det är väl det enda som inte har förändrats sen dess. Jag har inte haft en lätt höst, och jag skulle väl kunna bli bitter och skrumpen. Men jag kan inte. Det är något som hela tiden återkommer: jag kan inte sluta älska livet. Oavsett. Det är som med en gammal vän - man kan bråka och man kan hata varandra och man kan skrika och man kan slåss, men summa summarum: man älskar varandra ändå. För man kan inte låta bli.

Oavsett.

Det kommer sluta med att jag älskar hela världen.

I och för sig kan jag tänka mig värre öden.

En annan fin sak som hände idag (förutom att syster ysters pojkvän skrev världens finaste mail och bara ville säga att han tyckte om oss).

Var på väg till tåget från Lisen och gick förbi en rostig, övergraffitimålad liten plåtbyggnad. Sneglade på klockan och hade tid att ta några kort. Svängde förbi en äldre man med en Canon med teleobjektiv runt halsen. Kunde inte låta bli att le brett och heja. Han hälsade tillbaka, och utan att nån av oss visste riktigt hur så började vi prata. Jag fotade rostig vägg, han höll koll på sina hundar. Som för övrigt såg ut att vilja äta upp mig. Vi pratade lite kameror, lite hundar. Säkert lite väder. Och hela tiden så log jag lite grann och tyckte det var mysigt. Gick därifrån och var alldeles lagom varm trots femton minus och dåliga vantar.

Nu är det mat. Måste jalla.

Dagens lilla glädje-grej: att komma hem till ett hus fyllt av ens egen sång på högsta volym.

Sweet dreams <3