Borta Jävligt Bra, Hemma Också Jävligt Bra
Stockholm - en övning i att älska nuet och spendera pengar på underbart onödiga saker.
Två par örhängen och en scarf rikare och några hundra spänn fattigare sitter jag och är glad över att jag tycker om att komma hem. Trots att åka bort var det bästa jag möjligtvis kunde ha gjort just nu - oavsett avstånd och tid - så tycker jag ändå om att omges av välbekant göteborgska och julpyntat hem.
Mer utförlig uppdatering utlovas senare. När är dock oklart.
Hur som helst så har vi haft det bra.
Jävligt bra.
Uppdatering För Lisens Skull
Nöjd?
Dagens fras: ibland finns det inget som tröstar mer än en främlings värme genom två lager jackor
Lunch Time
Sitter i köket och äter snabbnudlar direkt ur kastrullen. Sneglar på klockan, skruvar på mig, ska iväg till skolan och hålla argumenterande (agiterande) tal innan pianolektionen.
Är fascinerad över att jag orkar. Undrar var energin kommer ifrån.
Kanske är för att jag gick hem vid lunch igår. Bangade sista lektionen, tänkte göra klart talet men det slutade med två timmars komaliknande sömn och vakna och helvete och hårdrock på vagnen och sen till sånglektionen.
Välan.
Och syster yster kommer hem om sex veckor. Cirka. Jag ser fram emot att bråka om kläder och smycken och musik och sitta uppe sent och prata djupa saker i badrummet mitt i natten och sega helgmornar framför teven och tjafsa om MTV vs. canal+ och mördarblickar när vi tycker den andra är fånig och skrattanfall när ingen annan fattar vad vi menar. Jag ser fram emot att riva upp den här haltande vardagen som, trots att den är nog så fin, inte är hel.
Och nu är nudlarna slut så jag lägger stämmor på Noah And The Whale – Give A Little Love men är fortfarande lite småhungrig.
Blir nog en lussebulle på vagnen.
Okej det syns nog inte vad det är på den här bilden. Det ska i alla fall vara små dammkorn i luften. Det syns i bättre upplösning.
Faktiskt.
Dagens lilla glädje-grej: att vår före detta strejkande dusch funkar igen.
Sweet dreams <3
Word.
ta stegen steg för steg och ett andetag i taget
and it's strange that you cannot find
any strength to even try
to find a voice to speak your mind
when you do, all you wanna do is cry
Rubrik Eller Nåt
Så var man då kändis.
Under fredagen kom halva årskursen fram med ryggdunkar och gratulationer och plötsligt visste alla vem jag var. "Ey, jag såg dig i GP!" "Woow, grattis!" "Shit, vann du en systemkamera asså?" "Hur fick du reda på att du vann?"
Jag rodnade lite. Skrattade. Tänkte jag har ingen jävla aning vem du är, men tack ändå. Tackade och skrattade lite mer.
Gick på café och metalspelning, fotade lite med den nya kameran. Nog för att bandet var bra, men det var inte därför jag stod och flinade för mig själv.
Så igår satt jag hemma och redigerade bilder hela dagen. Hade tänkt baka bröd men orkade inte ens det. Kände mig lagom apatisk. Så kom Hedda och Lisen hit på kvällen och vi gjorde falafel och sallad och åt choklad. Oerhört lagom. Och idag har familjen skypat med syster yster och Ben och snart ska här bakas lussebullar och pepparkakor.
Här är en artikel om mig. Står i mitten och ler jättenaturligt och håller, som fotografen sa, blombuketten lite som en bebis okej braaa. Min bild är också överst bara för att jag är lite coolare än de andra.
Den här sista bilden.
Det är inte den skarpaste eller bäst komponerade eller snyggaste bild jag tagit på något sätt. Men jag älskar energin. Rörelsen. Samspelet med publiken. Det kanske har nåt att göra med känslan när jag var där eller att jag vet att den här killen verkligen älskar att stå på scen, men jag tycker att den här bilden fångar spelningen helt perfekt. Fastnar för den varje gång jag ser den. Älskar den.
Dagens lilla glädje-grej: att vakna till solsken utanför fönstret.
Sweet dreams <3
Jesus
Och jag vet inte riktigt vad man säger i såna här lägen förutom TACK.
En sprillans ny Nikon D3100 ligger och schteker på sängen och skiner som den trofé den är.
JA JAG VANN FOTOTÄVLINGEN.
Jesus.
Det har inte riktigt gått in. Börjar fortfarande skratta lite okontrollerat med jämna mellanrum.
Liksom... VA. En egen kamera. Jag. Egen. Min. Kamera. Som jag vann.
Jesus.
Hade en förjävlig dag och var nära att börja gråta flera gånger i skolan för jag håller på att bryta ihop men sen kom jag hem till min mingel-dejt och fasta punkt i vardagen Hannah och så frös vi oss ner till GP och så drack vi kaffe och julmust och så läste de upp vinnarna och så kände jag mig lite svimfärdig men väldigt väldigt glad och så oh my god så stod jag med en systemkamera i händerna och en imponerande blombukett och kunde inte sluta le.
Sen fraktade vi blombuketten och två enorma påsar hem till mig och åt middag och föräldrarna bjöd på bubbel och det kändes ganska nice att jag faktiskt gjort det här helt själv. Min bild. Min kamera. Min vinst.
Jesus.
Så tack gud och tack universum och tack Hannah för att du följde med och för att du finns och tack mina föräldrar för att ni fick mig att skicka in och tack GP för kameran och tack alla som röstade och oj oj oj.
Hojjabajja.
Kan fortfarande knappt sluta le.
Nu måste jag dock verkligen sova. Ser i kors.
Kolla GP imorgon, förresten. Kanske finns en kort artikel om mig. Kanske.
WHOOOA dagens lilla glädje-grej tar vi en annan gång. Pusskram skumbanan och söta drömmar och allt sånt <3
1/7000000000
Ska strax sätta mig i pluggsoffan med en kopp glögg och läsa Fucking Faust.
Men först vill jag tacka världens alla fina människor för att de finns.
Taxichaffisen och den norska tanten som betalade min kompis taxiresa genom snökaoset häromdan: TACK FÖR ATT NI FINNS.
Killen på bussen som ler när han möter min blick: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Lisens syrras kille som inspirerar med att vara smågalen och orädd: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Den gamla tanten på vagnen som lämnar sin plats åt småbarnsmamman från helvetet: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Människan som satte en clownnäsa på statyn vid Storan: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Ungarna som har pulkaorgie (jävlar rättstavningsprogrammet reagerar inte HAHA) och skriker av skratt: TACK FÖR ATT NI FINNS.
Fyllot på centralen som hjälpte min kompis fördriva tiden: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Killen i mataffären som alltid hälsar så glatt: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Syster ysters pojkvän som ingen i familjen träffat men får alla att må så bra: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Gatumusikanterna i korsningen mellan Korsgatan och Kungsgatan: TACK FÖR ATT NI FINNS.
Försäljaren på Carlings som pratade julklappar till pojkvänner med Hedda: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Killen på Jul på Liseberg som har det galnaste och mest högljudda skrattet jag nånsin hört: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Naturaren i korridoren som suger på gitarr men spelar ändå: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Spårvagnschauffören som väntar in en springande resenär: TACK FÖR ATT DU FINNS.
Och självklart alla namnslösa ansiktslösa allt annat än meningslösa människor som gör allt sånt här utan att någon uppmärksammar det: TACK SOM FAN FÖR ATT NI FINNS.
Dagens lilla glädje-grej: att med slutna ögon sitta med armarna om en stolsrygg på en mattelektion och lyssna på klassisk gitarrmusik som flyter fram under Jens fingrar.
Nahrnijaah
Gick ut genom genom dörren och hamnade i Narnia med Miranda.
På vägen hem hamnade jag mitt i en julmarknad i Haga. Gick långsamt. Kikade på lovikavantar, bomullstomtar och kardemummamuffins. Fick snöflingor i ögonen. Luktade, smakade, kände på julen. Gick omkring i ett tidsmässigt vakuum och slutade tänka. Bara kände.
Och det kändes bra.
Shoot It Like You Love It
Du Kan Göra Som Du Vill, Jag Säger Lycka Till
Var på väg hem från vagnen för en stund sen och funderade på hur jag skulle börja skriva det här. Gick och svor för mig själv över kylan och mitt skavsår på hälen och min förkylning och en massa andra grejer och kände mig kort sagt precis som man brukar när man haft en värdelös dag.
Men.
Sen började det snöa.
Och en brutalt mysig låt slumpades fram i lurarna.
Och jag glömde allting förutom rytmen i stegen och snöflingorna mot kinden, och jag tänkte att om jag bara får ha det såhär i fem minuter, bara fem minuter, så kommer den här dagen ha varit värd allt som gjort den dålig.
Jag vet inte vad det var som hände. Kanske var det min hjärnas hunger efter ett ögonblicks perfektion. Eller så var det kosmos sätt att peppa mig. I vilket fall så var det helt underbart fint.
På tal om fint.
Att dra ihop ett gäng på åtta pers som invaderar en sushirestaurang på lunchrasten är fint.
Att vara sååå nära att banga franskalektionen för att dra hem och se på film med Marcus och Emmi är fint (fan att vi inte gjorde det).
Att ha adventsbrunch (=frosseri) med klassen en smärtsamt solig dag är fint.
Att fastna i en halvtimme på en tågstation nånstans långt utanför Partille och förfrysa fötterna är fint.
Åh. Och att bli topp-tio-finalist i GP:s fototävling är fint. So fuck it, ja, jag är stolt. Vinnaren utses nästa torsdag och kan vinna en systemkamera.
Hade ju inte bangat.
Fast jag klarar mig rätt bra ändå.
Dagens lilla glädje-grej: att köpa en 100-grams chokladkaka och mumsa på helt utan dåligt samvete.
Sweet dreams <3
Misstänksamhet.
Kommer du plötsligt kallna?
Bestämma dig för att inte ge mig mer?
Hosta till och vända dig bort?
Jag vet inte om jag kan lita på dig. Älskade dusch, du är underbar, men du har svikit mig förut. Ändå kan jag inte låta bli att älska dig.
Jag förlåter dig allt.
Jag förlåter dig allt.
Jag förlåter dig allt.
Idag blev jag ägd.
Fet-fucking-ägd.
Åkte till skolan för att ha en lektion.
Som var inställd.
Bröt ihop och började garva. Älskade det. Ägd av skolan. Helt underbart.
Men det slutade ganska bra i alla fall. Åkte buss under diskuterande och jämförande av julkalendrar och knatade runt i oräkneliga affärer och julshoppade med Hedda. Blev hög på mochalatte och halstabletter och snurrade runt bland klädhängare och bokhyllor och hade det kort sagt ganska jävla trevligt.
Och igår var jag på fotokurs som behandlade grunderna inom digitalt foto. Satt ensam längst ut i ett hörn med kurrande mage och penna som trummade mot skrivblock.
Jag lärde mig att jag redan kunde grunderna.
Det var väl också ungefär det enda. Men det var fortfarande trevligt.
Kände mig nästan lite kaxig. Jag var yngst och med vad som verkade vara äldst kamera, men var den enda som inte verkade få panik när föreläsaren (förträfflig människa, träffat honom vid ett flertal tillfällen) började prata om ISO-tal och bländarskala. Jag satt och ritade blommor och var inne på facebook. Blängde på paret framför mig som delade på en Kexchoklad. Satt för mig själv och myste lite. Släppte tankarna på skolarbete och allting förutom exponeringskompensation och statusuppdateringar.
Nu ska jag koka gröt. Ska på adventsbrunch imorgon med klassen och taggar lite oproportionerligt mycket. Men ändå. Det är okej. Med den klassen och den gröten hade ni också gjort det.
Dagens citat kommer från Ernst: "Har det hänt någon gång att du nästan blivit förälskad i en sten?"
Den killen är så fin.
Dagens lilla glädje-grej: att värma händerna på en take-awaymugg från Espresso House.
Sweet dreams <3
Sunday, Snowy Sunday
Översnöad söndag med dagens tredje tekopp vid sidan om och ett retorikhäfte som pockar på uppmärksamhet. Har faktiskt suttit med det i en halvtimme. Stolt. Ska hålla ett argumenterande (agiterande, för att använda en retorikterm) tal om hur jag tycker att man måste ta debatten med SD istället för att driva en hatkampanj mot dem.
Det går sådär.
Jag vill hellre ut och åka pulka med Alice.
Men jag köttar på. Here we go, ethos, pathos och logos, mina tre musketörer. Ackompanjerade av Bon Iver och en susande datorfläkt.
Så är det första advent idag, också. Dags för adventsstjärnor och pepparkakor och adventsljusstakar och önskelistor.
Jesus fuck. Vad händer med tiden?
Nice, jag låter som en gammal tant. Men ärligt talat. Jag tyckte förra året gick fort, men det här året? Det känns som om jag precis firade nyår, ju. Och nu... är det snart dags igen. Om en månad.
Paniken.
Hinner inte med. Vad gör jag egentligen? Jag... pluggar. Sitter vid facebook. Spelar lite piano med jämna mellanrum. I bästa fall.
Men aja. Det är tvåan på gymnasiet. Det är så. Det är inte ofta man kan ursäkta något eller någon med att skylla på dess natur, men just tvåan på gymnasiet är såhär. Och när man väl sätter igång och pluggar så är det inte så jävla farligt. Bara att göra. Gilla läget. Andas djupt och kötta på. Ta promenader med sina bästa vänner tills benen domnar bort i kylan. Och se fram emot Berlin med klassen.
Mitt nya favoritcitat: det löser sig.
För det gör det.
I alla fall nu när jag har upptäckt kaffe/chokladblandningen i skolans café. Vem behöver sömn, liksom?
(Går)dagens lilla glädje-grej: att somna i soffan med Alice till slutet på nån halvtafflig film, vakna och säga "nä nu gör vi nåt" och somna om.
Sweet dreams <3
Un Feux Doux
Nedkylda fötter, stickad mössa tjocksockar, farfarströja, uppsatt hår kladdkaka i ugnen, trött och schleten osminkad. Adam Heldring i högtalarna (I've known you before and I've loved you since, just never knew where you stop and I begin). Överraskningsförkyld fast i mitt eget huvud lite klaustrofobisk.
Det blir så. När jag får för mycket tid över.
Inte för att jag saknar saker att göra. Jag skulle kunna göra jättemycket plugg. Som vanligt. Men jag bara orkar inte. Så det blir otaliga glas c-vitamin och amerikanska b-filmer. Rastlöshet klaustrofobi tungt huvud i svinkalla händer suckar med trånga lungor. Pajad skrivbordslampa. Igen.
Piggare var man igår:
Klasslunch hos Lovisa som blev till sexmanna-brunch men ack så mysigt. Jag panikslängde ihop en liten sats scones på morgonen som jag kastade ner i en påse på väg till vagnen, och följaktligen blev sconesen lite ledsna och saggiga. Men fortfarande goda. Förutom det käkade vi plättar, våfflor, toasts, kakor, fruktsallad och varm choklad. Tre timmar och ungefär lika många kilon senare halkade vi hemåt på en snorhal och översnöad väg med skrattkramp i magen och en överfull kamera.
Överjävligt bra dag.
Jag måste bara göra saker. Jag har fått så svårt för att sitta stilla och inte göra nånting. Jag fastnar i mig själv och kommer inte loss. Går vilse i min egen uppochnervända hjärna.
Så.
Vad gör man då?
Pluggar.
De som säger knulla livet, jag som tar bilder
av det
Vi gör vårt bästa för att älska, glömma
gömma rädslan, inte drömma
mer än på natten
Dagens lilla glädje-grej: att få reda på att vår klassresa med största sannolikhet kommer gå till BER-FUCKING-LIN. Lycka.
Sweet dreams <3
Ce Qu'on Fait
Till skolan i vanlig tid för att se på en tvåtimmars-film och vilja springa ut ur salen. Oförklarlig klaustrofobi och hjärtklappning. Sedan sluta för dagen, käka lunch i bamba, sedan varm choklad på café med ett gäng klasskompisar. Lalla till biblioteket med Hedda och låna Faust, åka hem och stanna i hallen med rynkad panna. Släppa väskan på golvet och skruva på mig. Göra te. Dricka te. Bädda rent städa rummet spela gitarr spela piano kolla mailen göra mer te dricka mer te rufsa med håret kolla facebook sucka skruva på mig.
Skitdag. Vet inte vad det är med mig. Mår bara allmänt kass och vill helst börja om.
Skulle vilja skriva några livsbejakande rader om hur saker blir vad man gör dem till och att livet är så jävla vackert trots alla sparkar i solar plexus, men idag vill jag inte. Livet är överjävligt fint, men jag är trött. Dålig dag. Förjävla dålig dag.
Man får. Ha kassa dagar.
Tur då att det finns franska, detta överjävligt jobbiga men ack så vackra språk:
Je t'ai donné trop
jusqu'á je trouve pas moi-même
je m'ai perdu
je t'ai donné tout
je m'ai oublié
Quand c'est trop tard pour tout parler
c'est trop tard pour l'oublier
maintenant, nous sommes bien lá
Dagens lilla glädje-grej: att skratta högt åt allas miner när de känner igen mig i mitt nya fina hår.
Sweet dreams <3
En Lisa För Ögat
Skypesamtal med Alice och nyfärgat hår som ser ut som småmöglig morot. Mörk...rött...brunt. Typ. Men, eh... tja. Annorlunda i alla fall. In med det nya, ut med det gamla, hej ÅÅGUST Strindberg. Eller hur det nu var. Kanske inte alls Strindberg, kom jag på.
Äh.
Har haft en fin helg.
Kollat på film hos Vidar med diverse folk, lagat totalt improviserad middag (ja, jag är stolt, i och med att jag brukar bränna vid allt utom pyttipanna) med barndomsvännerna och fotat dem med galet smink.
Och idag har jag färgat håret. Som ser ut som en möglig morot. Men okej.
Såhär blev det ungefär:
Fast lite mindre orange, och lite mörkare. Och skevare. Här ser det bara ut som en morot.
Och ja, jag ser ut som ett retard, that's not the point. Det är håretttt som är i fokus här.
Hohohoho.
Dagens lilla glädje-grej: att för en gångs skull träffa hela vår klass samtidigt.
Sweet dreams <3
The Way We Get By
Sitter som en krigsmålad militärjävel utan vapen och tro och väntar på att kvällens bildkavalkad ska laddas in i datorn.
Lagade middag med fusk-syster ystrarna och barndomsvännerna, sminkade oss till oigenkännlighet, fotade oss, tjockade oss, skrattade oss, ramlade oss, älskade oss.
Vi gör det inte så svårt hela tiden. Vi träffas utan planer och gör det vi alltid gör, och vi gör det jävligt bra.
En improviserad middag, tre glas läsk, ett antal kilo smink och 264 bilder senare börjar kvällen lida mot sitt slut. Återkommer imorgon, troligtvis.
Or not.
Får se.
Ciao.
Under Ombyggnad
Plötsligt vet jag inte hur jag ska börja.
Hej?
Hej, ja, jag lever?
Tjänare?
Tjafan?
Sitter och dricker chailatte och gör nåt annat kul?
Lyssnar på musik?
Mm. Ni fattar grejen. Jag gör det jag brukar göra.
Idag har jag provat nåt nytt: att häva i mig två koppar kaffe blandat med sockerpackad varm choklad innan ett tvåtimmarsseminarium. Detta efter att ha sovit väldigt få väldigt dåliga timmar två nätter i rad.
Det kanske inte var så jävla smart, ändå.
Satt och skelade och hoppade upp och ner i stolen och drog mig i håret och babblade på och avbröt folk som hade smartare saker att säga.
Not my finest moment.
Sen kastade jag i mig en lite för liten lunch på en kvart, satt och stirrade upp i taket medan min historiagrupp skrev klart vårt (ack så värdelösa) arbete, innan kaffedippen kom och jag låg i en liten fnittrande hög och kallsvettades på franskalektionen. Efter det raglade jag på bussen och kraxade på en sånglektion innan jag tog mig hem och segnade ner här framför datorn.
Men trots allt så funkar jag.
Trots att jag pluggar utan paus i ett halvt dygn så funkar jag.
Trots att jag gråtande faller ihop innanför dörren och bara inte slutar ramla så funkar jag.
Trots att jag är tvungen att gå ut från en lektion för att jag håller på att svimma så funkar jag.
Det låter inte så. Och det borde inte stämma, men det gör det: jag funkar. Kanske inte så bra, kanske inte så effektivt eller snyggt, men jag funkar. När jag gråter är det tårar av utmattning, när jag ramlar är det för att musklerna lägger ner, när jag vill svimma är det för att skärmsläckaren sätts på.
Men jag funkar. Jag kan skratta åt min utmattning, älska den, klappa den på huvudet och säga vacker tass. Jag kan känna konturerna och vet att den har ett slut, och att jag är så jävla mycket starkare.
Vissa insikter lägger sig som en grund av stål och gör en större. Bygger på, bygger till, bygger nytt, bygger om. Ger en ett smakprov på den styrka som bara syster ystrar har, och som lyser igenom hösttrötta kaffedimmor och göteborgskylan som är omöjlig att klä sig mot. Erbjuder en ett tak att gömma sig under om himlen skulle falla ner.
För det kan vi inte hindra den från att göra. Vi kan bara se till att vi har jävligt bra paraplyer, och människor som vi vill dela dem med.
Dagens lilla glädje-grej: att som en flinande spellevink sitta med iPhonen i knät och chatta med syser yster under franskalektionen.
Sweet dreams <3
Have I Got News For you!
Prövade precis att blåsa håret uppochner med mousse i. Det var kul. Ser ut som ett litet troll med afro. Det är också kul. Så har jag varit på secondhand-vandring och brunch med Miranda. Det var kul det med. Efter det här ska jag på lite fint efterlbiven Halloween-maskerad. Det ska bli kul.
Igår bakade jag en helt perfekt kladdkaka med små chokladbitar i och gosade in mig framför teven med mor och far. Hur fint som helst. Hörde också min spellista spelas i skolans café och blev lite sådär varm och glad. Förutom det chockade jag ett helt klassrum med att spy ut namnet på författaren till Den Gudomliga Komedin (Dante Alighieri, om nån undrade) och bita mig hårt i tungan, plus att jag gosade runt hela dagen och myste in mig i kramar och hjälplöst ohejdbara asgarv. Snodde bröd och snackade ingenting på café med lite klasspolare.
Det var en fin dag. Förutom att jag så fort jag inte skrattade kände mig som en zombie. Urlakad. Tom. Så fruktansvärt jävla sliten.
Men det är bara så det är. Jag har varit nere tillräckligt många gånger för att veta att det går över. Och tills dess är det bara att fokusera på alla små glädje-grejer och fina människor som gör dagarna meningsfulla. Just nu räcker det att vara glad. Just nu är det det som är min målsättning, och just nu är det precis vad jag behöver.
Dagens lilla glädje-grej: att få syn på mig själv i en spegel, börja skratta och rufsa runt med håret.
Sweet dreams <3
FML = Fine Mighty Life
Berocca och eftermiddagsipren för tredje dagen i rad. Pajade lampor (ja, i plural) och ploppande facebookchatt och jag vill inte tänka på språksociologi mer. Jag vill sova i ett halvår; jag vill gå i ide. Pronto per favore.
Det är november. Hur fan blev det november? Vad hände med hösten? September, oktober, va?
Jag har suttit med huvudet begravt i böcker och notblad och helvetesinlämningar och bara inte märkt att tiden har försvunnit, lite som när man med ett ryck drar undan en duk från bordet. Jag har inte märkt att tiden har gått och nu sitter jag här med, vad är det, sex-sju veckor kvar till jul och undrar vad som hände. Jag har glömt bort mig.
Tog en halvtimme till att gå på stan idag efter att ha pluggat historia. Bara jag. Kollade i ett par butiker. Petade på en skjorta och en klänning. Glodde på ett par skor. Sprang till vagnen och åkte hem.
Blev helt lycklig.
När fan gick jag på stan sist? Bara för att jag kände för det? För att jag ville göra nåt som jag inte verkligen behövde göra?
Vet inte.
Jag kommer inte ihåg.
Man utvecklar inte en identitet genom att få MVG i alla ämnen. Man blir inte en roligare och mer lyckad person genom att få alla rätt på ett prov. Och jag håller på att glömma bort mig och fastna med ett värkande huvud mellan torra boksidor och en blinkande markör. Och det skrämmer skiten ur mig. Var är min motivationglädjehoppstyrkaviljaork?
Jag strejkar med jämna mellanrum. Fastnar med blicken och kan inte slita mig på nån minut. Växer fast i spårvagnssätet och får kasta mig av i sista sekund. Fastnar i sängen utan att kunna röra en fena. Krockar med tankarna i huvudet så att inga lyckas ta sig ut i sammanhängande meningar. Glömmer av vilken veckodag det är. Strejk. Error. Lagg. Frrrr.
Men... tja. Det är mycket. Jag är stressad. Jag är trött. Jag är omotiverad. Jag är småsönder. Tja. Men det finns fortfarande småblaskigt Earl Grey-te med honung. Och utflippade gruppdiskussioner. Och monstruöst stora halsdukar. Och Jack Johnson och Salem Al Fakir. Och varma filtar. Och långa kramar. Och oplanerade svinkalla promenader. Och att tycka så mycket om att man blir lite yr. Och varma spårvagnar. Och stickade tröjor. Och sällsynta pianoelevleenden. Och smältande snöbollar i blöt vante. Och mörka chokladbitar. Och schampoo som luktar sommar och apelsin. Och bastanta kameror. Och pianon. Och snedtrampade mystofflor.
Så det är okej. Att vara stressad och trött och omotiverad och småsönder. För det är också en del av livet - poängen är att det finns så jävla mycket mer. Och detta så jävla mycket mer är det som gör att jag trots allt älskar livet. Man får en spark i solar plexus med jämna mellanrum för livet är ganska nyckfullt och passionerat, men också så fruktansvärt vackert. Så det är okej. Jag kan ta en spark och tappa andan ibland, för det är så jävla värt det. Det är okej att stå och stirra på väggen och fundera på att gå in i den. För livet är fint i alla fall. Trots att det kan göra ont. Så finns det inget som är lika jävla vackert.
Dagens lilla glädje-grej: att glömma bort alla vad historiaarbete heter och istället ha en mycket seriös diskussion om kaffe.
Sweet dreams <3
Borta Bra, Helväck Bäst?
Sundsvall är inte Göteborg.
Ankomstterminalen är en barack. Det är svinkallt. Det är soluppgång fram till 12 och sen kväll resten av dygnet. Solen står aldrig högt. Taxichaffisen muttrar lite på norrländska och ringer sin kompis Bosse för att få reda på hur han ska köra dit vi ska. Det är kolsvart klockan fyra. Stan är fylld med pensionärer och fetton. Gustav II Adolf står och fryser på ett dött torg. Centrum är ungefär lika stort som Kungsgatan. Stans Bästa Konditori luktar lök.
Men det är helt okej. Hade jag velat ha mer Göteborg hade jag stannat i Göteborg.
Istället flög jag och pappa upp till Sundsvall och hälsade på farmor och farfar.
Det blev mycket sitta i lägenheten, dricka kaffe, äta godis och prata högtochtydligt. Men det är helt okej, det med. Hade jag velat snacka på höghastighetsgöteborgska med slang och svärord så hade jag stannat i Göteborg. Istället satt jag med munnen full av choklad/glögg/te och lyssnade på farfars berättelser om lurade kostymnissar och näradödenupplevelser ute på havet mitt i vintern.
Förjävla cool snubbe, min farfar.
Så ja, vi hade det bra, jag och pappa.
Men när planet gled in över ett kvällsupplyst Göteborg så tryckte jag ändå näsan mot fönstret och blinkade i takt med ljusen på vingarna och kände en liten varm klump växa i magen. Jag och Göteborg hör ihop. Säga vad man vill om folkmängd geografi väder dialekt och fisklukt, men det är här jag hör hemma.
Klev av planet och myste in mig i fuktkylan. Mötte upp mamma. Kom hem, drack chailatte, såg på teve, snackade med Christian och Karin, gick och la mig. Vaknade upp till sönderstressad, skoltrött vardag. Men hemma. Trött men lite nöjd.
Så idag har jag snackat norrländska och jättebrittisk engelska och bangat sista timmen på matten för att gå hem och plugga språksociologianalys.
Sven ska anal ys.
Dagens lilla glädje-grej: att i kanon med den gamla finska tanten och hennes lurv till hund som alltid går omkring i kvarteret skrynkla ihop ögonen till ett litet leende.
Sweet dreams <3
