Borta med Vinden på teve, Clark Gable halvt om halvt våldtar Vivien Leigh mellan reklampauserna, svalnande varm choklad.

Men istället ringer jag, på Lisens begäran, Predan som inte svarar, och talar in ett jätteförvirrat meddelande samtidigt som jag petar på kläderna på soffan som på pin kiv inte flyger in i garderoben av sig själva.

Har idag varit på stan och köpt ett par brutalt snygga boots. Letade bild på nätet men hittade ingen, och orkar inte gå och ta en egen. Snygga är de i alla fall. Mumma.

Nyårslöften?

Är kluven inför hela konceptet. En nystart är alltid bra. Men förändring är en process, och det är inte alltid det räcker att bestämma sig för nåt för att få det att hända. Det är ju en bra början. Baha. Men det krävs lika mycket tålamod som blodsvettochtårar, och kanske måste man acceptera att man kommer förlora nästan lika många strider som man kommer vinna. Kanske är det också så det måste vara. Och en insikt är svår att tvinga fram, som ett nyårslöfte. De kommer lite då och då, när man inte riktigt förväntar sig det. En morgon på spårvagnen, mitt i natten på badrumsgolvet. Men bara för att man har insett nåt så gör det inte nånting lättare. Oftast tvärtom. Men det är väl så vi växer, genom att inse obehagliga saker och ramla överallt och hela tiden. Men att falla ger en kittlande svindel, och man blir alltid längre när man reser sig. Så fuck it. Ramla med ett garv och låt ingen trampa på dig när du ligger ner; ta hjälp av dem du kan när du reser dig. Det finns tillräckligt många som letar efter en dörrmatta - hjälp dem inte. Peka fingret åt dem och ramla igen. Och skratta under tiden.

As far as nyårslöften go, så är det mitt: jag ska försöka älska mig själv lika mycket som alla andra.

Och komma igång med träningen.

Imorgon har jag höga förväntningar på middag hos Hannah och sedan nyårsfirande hos Amanda.

Vi hörs nästa år.

Live, love, laugh.

Dagens lilla glädje-grej: att vakna till syster ysters röst som sipprar ut genom mammas högtalare.

Sweet dreams och gott nytt år <3

Jag kan tillbringa förmiddagen med att käka påkostad men ack så underbar brunch med Miranda.

Jag kan spårvagnsmysa mig ner till centralen och ta tåget ut till Jonsered och tillsammans med Lisen frottera mig i asgarv och snötäckta fotomotiv.

Jag kan frysa tårna av mig men krypa upp i Lisens soffa med en underbart enorm kopp choklad och IMDB:s lista på de 100 sämsta filmerna genom tiderna.

Jag bor granne med en av mina bästa vänner.

Jag har en galet kärleksfull familj.

Snart är det nyår.

Vilket dock är lite läskigt. Den här hösten har försvunnit. Hela det här året har försvunnit. Kommer ihåg precis när jag satt och skrev ett liknande inlägg förra året. Reflekterade över allt som hänt, förundrades över alla förändringar och kunde inte sluta älska livet.

Det är väl det enda som inte har förändrats sen dess. Jag har inte haft en lätt höst, och jag skulle väl kunna bli bitter och skrumpen. Men jag kan inte. Det är något som hela tiden återkommer: jag kan inte sluta älska livet. Oavsett. Det är som med en gammal vän - man kan bråka och man kan hata varandra och man kan skrika och man kan slåss, men summa summarum: man älskar varandra ändå. För man kan inte låta bli.

Oavsett.

Det kommer sluta med att jag älskar hela världen.

I och för sig kan jag tänka mig värre öden.

En annan fin sak som hände idag (förutom att syster ysters pojkvän skrev världens finaste mail och bara ville säga att han tyckte om oss).

Var på väg till tåget från Lisen och gick förbi en rostig, övergraffitimålad liten plåtbyggnad. Sneglade på klockan och hade tid att ta några kort. Svängde förbi en äldre man med en Canon med teleobjektiv runt halsen. Kunde inte låta bli att le brett och heja. Han hälsade tillbaka, och utan att nån av oss visste riktigt hur så började vi prata. Jag fotade rostig vägg, han höll koll på sina hundar. Som för övrigt såg ut att vilja äta upp mig. Vi pratade lite kameror, lite hundar. Säkert lite väder. Och hela tiden så log jag lite grann och tyckte det var mysigt. Gick därifrån och var alldeles lagom varm trots femton minus och dåliga vantar.

Nu är det mat. Måste jalla.

Dagens lilla glädje-grej: att komma hem till ett hus fyllt av ens egen sång på högsta volym.

Sweet dreams <3

Livet rullar på här ute. Var in till stan igår med far och morbror och köpte ny monsterteve som invigdes på kvällen med ett avsnitt Grotesco från STVplay. Satt med småkusin i knät och drack varm choklad och tyckte om. Gick och la mig och vaknade, min vana trogen, ungefär elva timmar senare. Halv tolv blev det, ungefär. Småkusiner är fascinerade. Jag har vaknat ungefär samma tid varje dag sen vi kom hit, och de är chockade över min sömnkapacitet. Jag gäspar att jag tar igen en hösts förlorad sömn. Säger att de kommer förstå precis om några år. Gör en skål risgrynsgröt och kryper upp i soffan med min bok. Fortsätter ladda batterierna.

Jag mår så oförskämt bra härute, men jag saknar i alla fall. Saknar bambaidiotier och korridorssamtal, saknar myskvällar och chailattefika. Randompromenader och jagälskardig-sms. Men jag kommer tillbaka i sinom tid. Typ imorgon, då det vankas bio med fab-5 och brunch med Miranda.

I övrigt känns det att jag har spelat mycket gitarr. Jobbar på att sätta några barréackord ordentligt, vilket gör att jag pressar gitarren mot bröstkorgen, vilket gör att jag har har arbetat upp ett ordentligt blåmärke. Dessutom är det nån nerv i handleden som hoppar omkring och är lite småläskig. Plus svinömma fingertoppar.

Men det är så värt det. Slängde ihop en låt igårkväll, mest på skämt, men den låter helt underbart på den gitarren. Åh. Mysgitarr. Hihihihi. Fniss fniss.

Huh. Den var snyggare i fullt format. Doh.

Dagens lilla glädje-grej: att gräva ner fötterna i mina übermjuka mystofflor. Mys. Mys. Mys.

Sweet dreams <3

Andedräkt som fryser i halsduken, knarrande lössnö, domnade ben och fötter, rinnande näsa, solljus som får ögonen att tåras, djupfryst hav med solid is, galna långfärdsskriskoåkare. Så vackert att kameran inte räcker till (inte för att det hindrade mig från att försöka).

Och, återigen: tystnaden härute.

Visst kan det vara tyst hemma, men inte på samma sätt. Där är det mer avsaknaden av ljud, det är nåt som saknas - här är det tvärtom. Här står tystnaden för sig själv. Den är luftig och andas, den är en självklarhet. Det är så ovant men samtidigt så enkelt.

Julafton tillbringades relativt stillsamt med jullunch med släktingars släkt och telefonsamtal till syster yster och Ben. Småkusiner kastade hungriga blickar under granen och delade mot kvällen ut julklappar i rasande tempo. Satt i soffan lutad mot pappa med fötterna i ett par fårskinnstofflor (som var en julklapp) och höjde bara lite på ögonbrynen när mamma reste sig för att "hämta den sista julklappen" och pappa skrockade lite och hämtade den själv, och kom nedför trappan med någonting inlindat i en grå filt, något som jag först var övertygad om var ett lik. Tänkte halvt ångerfyllt att jag kanske inte borde klagat riktigt så mycket på svenskaläraren, trots allt. Men det visade sig att det var en sprillans ny, blankfernissad, underbart överjävligt vacker gitarr med ett ljud som vibrerar i varenda fiber av mig. Har fortfarande inte fattat det helt, och varje gång jag säger min gitarr så börjar jag fnissa, till omgivningens förtjusning. Dock känner jag mer för att säga nåt i stil med HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA, men det känns lite överdrivet.

På något vis har jag i år lyckats undvika julångesten som brukar hänga över axeln. Brukar slokörat titta på allt bortkastat omslagspapper och min hög med presenter och mest må dåligt. (Förutom förra året när jag bad folk lägga mina julklappspengar på välgörenhet. Då mådde jag rätt bra.) Men i år så har jag bara chillat på det. Sugit i mig småkusiners energi och tillåtit mig själv att njuta. Tids nog kommer jag ha all anledning i världen att må dåligt, så varför göra det i onödan? Jag kom inte på nåt vettigt svar, så jag bestämde mig för att må så bra jag bara kunde istället. Funkade rätt bra. Bortsett från förkylningen, men ni fattar.

Jag vilar. Laddar batterierna. Känner mig faktiskt precis som jag kan tänka mig att en elektronikpryl gör när den laddar batterierna. Fast min energi är mest i form av livslust och psykisk styrka, snarare än en strid ström elektroner.

Men ni fattar.

Nu vankas glögg eller varm choklad, kan inte bestämma mig för vilket. Kanske en lunch på det. Eventuellt en stund med To Kill a Mockingbird i knät, men vi får se.

En oredigerad bild får duga så länge.

Dagens lilla glädje-grej: att halka omkring på havsisen och göra mitt bästa för att fota småkusiners upptåg.

Sweet dreams <3

Jazziga julsånger på låg volym i högtalarna, myskaos i köket, oklädd gran i ett hörn, småkusiners warhammer-jargong, största raggsockorna på fötterna, pyjamasbyxor och stickad tröja. Inväntar ikväll den årliga julrimshetsen - typ uppesittarkväll med rimordböcker, hemlighetsmakeri och otaliga koppar glögg.

Det blir inte mycket bättre.

Idag har jag kokat halvimproviserad fudge med extra mycket kakao och pepparmintsolja. Det där med att vägra följa recept måste vara nån genetisk defekt på den kvinnliga sidan av släkten. Varken jag, mamma eller syster yster tycker det är särskilt kul med förutbestämda mängder kryddor och ingredienser, så oftast slutar det med att vi mer eller mindre trotsigt kastar receptet över axeln och med ett ondsint skratt har i det vi känner för.

Men det är också allt jag har gjort. Har blivit smått golvad av en illvillig förkylning och hasar omkring i huset och pratar nånstans långt bak från bakhuvudet och snörvlar lite uppgivet.

Men jag tänkte inte göra nåt särskilt utmattande på... några veckor. Hah. Så lär ju bli frisk om några dagar.

Nu babblar jag. Småkusiner och morbror har precis börjat klä granen och de är så söta att jag nästan blir rörd.

Det är helt galet. Jag har blivit så blödig. Blir jätterörd för småsaker och får hjärtklappning för jag tycker så mycket om.

Men ska man få en hjärtattack så ska det ju vara av kärlek, om något.

Dan före dopparedan. Majgadd. How time flies.

Imorgon lär jag inte hinna skriva något, så god jul nu, då. Glöm allting förutom de ni älskar och njut av livet.

Sweet dreams <3

Bra med motivation.

Chattar med syster yster, loopar samma låtidé i högtalarna och hör min hesa röst taffla runt på samma ställen varje gång, tappar luften av hjälplöst skratt när Lisen skickar ett klipp på Ernst som rostskrattar. Redigerar bilder så mycket jag hinner.

Så, jullov då.

Kan inte säga att det känns helt ohmygodjagharLOOOOV-igt, i och med att jag praktiskt taget tog lov för ett par veckor sen. Kunde inte plugga, så då gjorde jag inte det. Fortsätter ungefär likadant. Har tre böcker att läsa ut på ungefär lika många veckor, plus ett tal som måste skrivas. Plus en massa annan skit. Men jag kan inte göra det nu. Ska sova. Äta mat. Sova mer. Fota. Sova.

Måndag kväll tillbringades hos Hannah med resten av fab-5 (bästa namnet, jag vet). Vi bytte julklappar, drack glögg och åt bisarra mängder lussebullar. Fick en tavla av Hannah och Alice med foton, små meddelanden och ett gammalt brev som jag skrev till Alice när jag var sex år gammal. Så mycket internskämt och kärlek samlad inom en ram. Blev helt rörd. Jag har sån jävla tur som har dem.

Tisdag-dagen var rätt meningslös. Var i skolan kl.10 med Oscar och Lovisa eftersom vi blivit ombedda att hjälpa till att packa PA etcetera. Det gjorde vi inte. Vi gjorde ingenting. För ingen bad oss. Drog igenom Hero of War nån gång innan vi slängde in en gitarr i ett case och drog ner till hamnen och käkade lunch.

Sen hade skolan arrangerat tre timmars spökbollsturnering.

Var inte med på det. Jag och Lovisa satt på läktaren och käkade pepparkakor och nynnade lite. Kring tretiden började det hända grejer, och plötsligt stod vi på scen och Oscar började spela riffet och Lovisa presenterade oss och sista ackordet i introt klingade ut och jag tog ett steg fram till micken och sjöng och tittade upp på publiken och tittade på Lovisa och Oscar och log.

Vet inte om jag nånsin gjort ett så avslappnat och säkert framträdande. Bara sjöng, liksom. Visste att jag kunde låten ända ut i fingerspetsarna - jag och Oscar har hållit på med den i säkert ett år. Så jag bara lallade på. Hade rätt kul. Visste att det var bra. Att vi var det.

På kvällen drog hela fina klassen till Jul på Liseberg och frös och tog det traditionella kortet på bron och åt renskavskebab. Så enkelt. Bara myste. Börjar inse mer och mer vilken oerhörd jävla tur jag har haft med den här klassen.

Efteråt stack jag hem till Astrid med några andra och kollade på Sinbad och Ace Ventura och åt chips.

Så brutalt bra. Dock var mina händer helt körda efter en kväll utomhus - ni kanske vet hur mina händer är vanligtvis. Men igår var det galet. Kände dem inte. Så när jag kom hem till Astrid spolade jag dem under varmvatten, vilket resulterade i jättesvullna och stickande händer i nån timme.

Men det var okej ändå. För just nu är allting väldigt okej. Och jag är så glad för det.

Ikväll ska mormors 75-årsdag firas innan släkten går i ide på landet över jul. Innan dess måste jag packa och städa och fixa ett antal andra saker som jag redan glömt.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta framför teven och äta frukost precis hur länge jag vill.

Sweet dreams <3

Fredag kväll.

Virrig, trött och smånervös. Tänkte gå och lägga mig kring niotiden men vid tiosnåret skypade jag fortfarande med Lisen, Melanie och Oscar samtidigt som jag gungade fram och tillbaka i stolen och glodde på virrvarret av kläder på soffan som skulle ner i väskan. Runt halv elva gled jag in i nån sorts sömn.

Vaknade fem-sex timmar senare:

lördag morgon.

Klockan plingade till vid kvart i fem. Tio minuter senare stod jag på ostadiga ben och försökte fokusera blicken. Slängde ner det sista och fick skjuts till centralen av världens bästa mamma. Mötte upp Hedda och Miranda, satte oss tillrätta i en avskild kupé, slocknade.

När vi sedan vaknade vet jag inte vad som hände riktigt:

Hade tänkt läsa någon av de tre böckerna som måste vara utlästa efter lovet, men nä. Det gäller att prioritera.

Så kom vi fram till Stockholm C. Lallade runt, låste in väskorna, skrattade åt/förundrades över Borgarsvinet som följde oss till Söder där vi käkade en brutalt god lunch.

Sen.

Shoppade vi.

Tillbringade hela eftermiddagen på secondhand-butiker på Söder och en snabbis i närheten av Götbacken. Kände mig väldigt ytlig som petade på klädesplagg och hojtade "asså var den här snygg egentligen...?" och stod med armarna i sidorna och lätt tiltat huvud och lekte smakråd - men det var terapi. Fucking terapi. Behövde verkligen släppa skolan och allting som den förknippas med ett tag. Inte förtränga, bara släppa. Andas, liksom. Och det var det jag gjorde bland galgar och blötsnö - andades. Pratade konstant med Hedda och Miranda. Skrattade. Tänkte inte på nånting annat än nuet, och hur mycket jag älskade det.

Svårare än så var det inte.

På kvällen lagade vi tacos åt mina släktingar som vi bodde hos, jag hjälpte småkusin att lära sig en pianogrej, vi spelade lite gitarr och åt glass. 19-20 timmar efter att vi vaknat däckade vi i sängarna.

Söndag morgon.

Småseg. Frukost med microraped varm choklad och flingor, så tafflade vi oss in till stan och fick panik på centralen som inte hade några lediga skåp, och sen lallade vi runt på Drottninggatan innan vi käkade lunch med kära Dante på världens bästa lilla murriga källar-café.

Helt oredigerade bilder, för övrigt. Har inte hunnit.

Efter lunchen snurrade vi runt ett tag kring Gamla Stan innan vi släntrade in på centralen i chockerande god tid. På tåget (som var i tid!) käkade vi i princip middag och läste i tre timmar.

Och det bästa: TÅGET VAR I TID HEM. Till och med två minuter tidigt.

Stående ovationer, SJ.

Idag har varit en fullkomligt meningslös dag i skolan med inslag av oförståelig Hamlet och skrattanfall på mattelektioner. Nu ska jag tvätta håret innan en rendez-vous med fab-5 ikväll.

Dagens lilla glädje-grej: att fatta vad matteläraren säger för första gången på ett halvår (att det var "god jul" behöver vi inte prata om).

Sweet dreams <3

Två par örhängen och en scarf rikare och några hundra spänn fattigare sitter jag och är glad över att jag tycker om att komma hem. Trots att åka bort var det bästa jag möjligtvis kunde ha gjort just nu - oavsett avstånd och tid - så tycker jag ändå om att omges av välbekant göteborgska och julpyntat hem.

Mer utförlig uppdatering utlovas senare. När är dock oklart.

Hur som helst så har vi haft det bra.

Jävligt bra.

Nöjd?

Är fascinerad över att jag orkar. Undrar var energin kommer ifrån.

Kanske är för att jag gick hem vid lunch igår. Bangade sista lektionen, tänkte göra klart talet men det slutade med två timmars komaliknande sömn och vakna och helvete och hårdrock på vagnen och sen till sånglektionen.

Välan.

Och syster yster kommer hem om sex veckor. Cirka. Jag ser fram emot att bråka om kläder och smycken och musik och sitta uppe sent och prata djupa saker i badrummet mitt i natten och sega helgmornar framför teven och tjafsa om MTV vs. canal+ och mördarblickar när vi tycker den andra är fånig och skrattanfall när ingen annan fattar vad vi menar. Jag ser fram emot att riva upp den här haltande vardagen som, trots att den är nog så fin, inte är hel.

Och nu är nudlarna slut så jag lägger stämmor på Noah And The Whale – Give A Little Love men är fortfarande lite småhungrig.

Blir nog en lussebulle på vagnen.

Okej det syns nog inte vad det är på den här bilden. Det ska i alla fall vara små dammkorn i luften. Det syns i bättre upplösning.

Faktiskt.

Dagens lilla glädje-grej: att vår före detta strejkande dusch funkar igen.

Sweet dreams <3

and it's strange that you cannot find

any strength to even try

to find a voice to speak your mind

when you do, all you wanna do is cry

-Alexi Murdoch – Song For You

Under fredagen kom halva årskursen fram med ryggdunkar och gratulationer och plötsligt visste alla vem jag var. "Ey, jag såg dig i GP!" "Woow, grattis!" "Shit, vann du en systemkamera asså?" "Hur fick du reda på att du vann?"

Jag rodnade lite. Skrattade. Tänkte jag har ingen jävla aning vem du är, men tack ändå. Tackade och skrattade lite mer.

Gick på café och metalspelning, fotade lite med den nya kameran. Nog för att bandet var bra, men det var inte därför jag stod och flinade för mig själv.

Så igår satt jag hemma och redigerade bilder hela dagen. Hade tänkt baka bröd men orkade inte ens det. Kände mig lagom apatisk. Så kom Hedda och Lisen hit på kvällen och vi gjorde falafel och sallad och åt choklad. Oerhört lagom. Och idag har familjen skypat med syster yster och Ben och snart ska här bakas lussebullar och pepparkakor.

Här är en artikel om mig. Står i mitten och ler jättenaturligt och håller, som fotografen sa, blombuketten lite som en bebis okej braaa. Min bild är också överst bara för att jag är lite coolare än de andra.

Den här sista bilden.

Det är inte den skarpaste eller bäst komponerade eller snyggaste bild jag tagit på något sätt. Men jag älskar energin. Rörelsen. Samspelet med publiken. Det kanske har nåt att göra med känslan när jag var där eller att jag vet att den här killen verkligen älskar att stå på scen, men jag tycker att den här bilden fångar spelningen helt perfekt. Fastnar för den varje gång jag ser den. Älskar den.

Dagens lilla glädje-grej: att vakna till solsken utanför fönstret.

Sweet dreams <3

En sprillans ny Nikon D3100 ligger och schteker på sängen och skiner som den trofé den är.

JA JAG VANN FOTOTÄVLINGEN.

Jesus.

Det har inte riktigt gått in. Börjar fortfarande skratta lite okontrollerat med jämna mellanrum.

Liksom... VA. En egen kamera. Jag. Egen. Min. Kamera. Som jag vann.

Jesus.

Hade en förjävlig dag och var nära att börja gråta flera gånger i skolan för jag håller på att bryta ihop men sen kom jag hem till min mingel-dejt och fasta punkt i vardagen Hannah och så frös vi oss ner till GP och så drack vi kaffe och julmust och så läste de upp vinnarna och så kände jag mig lite svimfärdig men väldigt väldigt glad och så oh my god så stod jag med en systemkamera i händerna och en imponerande blombukett och kunde inte sluta le.

Sen fraktade vi blombuketten och två enorma påsar hem till mig och åt middag och föräldrarna bjöd på bubbel och det kändes ganska nice att jag faktiskt gjort det här helt själv. Min bild. Min kamera. Min vinst.

Jesus.

Så tack gud och tack universum och tack Hannah för att du följde med och för att du finns och tack mina föräldrar för att ni fick mig att skicka in och tack GP för kameran och tack alla som röstade och oj oj oj.

Hojjabajja.

Kan fortfarande knappt sluta le.

Nu måste jag dock verkligen sova. Ser i kors.

Kolla GP imorgon, förresten. Kanske finns en kort artikel om mig. Kanske.

WHOOOA dagens lilla glädje-grej tar vi en annan gång. Pusskram skumbanan och söta drömmar och allt sånt <3

Men först vill jag tacka världens alla fina människor för att de finns.

Taxichaffisen och den norska tanten som betalade min kompis taxiresa genom snökaoset häromdan: TACK FÖR ATT NI FINNS.

Killen på bussen som ler när han möter min blick: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Lisens syrras kille som inspirerar med att vara smågalen och orädd: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Den gamla tanten på vagnen som lämnar sin plats åt småbarnsmamman från helvetet: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Människan som satte en clownnäsa på statyn vid Storan: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Ungarna som har pulkaorgie (jävlar rättstavningsprogrammet reagerar inte HAHA) och skriker av skratt: TACK FÖR ATT NI FINNS.

Fyllot på centralen som hjälpte min kompis fördriva tiden: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Killen i mataffären som alltid hälsar så glatt: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Syster ysters pojkvän som ingen i familjen träffat men får alla att må så bra: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Gatumusikanterna i korsningen mellan Korsgatan och Kungsgatan: TACK FÖR ATT NI FINNS.

Försäljaren på Carlings som pratade julklappar till pojkvänner med Hedda: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Killen på Jul på Liseberg som har det galnaste och mest högljudda skrattet jag nånsin hört: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Naturaren i korridoren som suger på gitarr men spelar ändå: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Spårvagnschauffören som väntar in en springande resenär: TACK FÖR ATT DU FINNS.

Och självklart alla namnslösa ansiktslösa allt annat än meningslösa människor som gör allt sånt här utan att någon uppmärksammar det: TACK SOM FAN FÖR ATT NI FINNS.

Dagens lilla glädje-grej: att med slutna ögon sitta med armarna om en stolsrygg på en mattelektion och lyssna på klassisk gitarrmusik som flyter fram under Jens fingrar.

Jag är så glad för Johns Vattens skull.

Men.

Sen började det snöa.

Och en brutalt mysig låt slumpades fram i lurarna.

Och jag glömde allting förutom rytmen i stegen och snöflingorna mot kinden, och jag tänkte att om jag bara får ha det såhär i fem minuter, bara fem minuter, så kommer den här dagen ha varit värd allt som gjort den dålig.

Jag vet inte vad det var som hände. Kanske var det min hjärnas hunger efter ett ögonblicks perfektion. Eller så var det kosmos sätt att peppa mig. I vilket fall så var det helt underbart fint.

På tal om fint.

Att dra ihop ett gäng på åtta pers som invaderar en sushirestaurang på lunchrasten är fint.

Att vara sååå nära att banga franskalektionen för att dra hem och se på film med Marcus och Emmi är fint (fan att vi inte gjorde det).

Att ha adventsbrunch (=frosseri) med klassen en smärtsamt solig dag är fint.

Att fastna i en halvtimme på en tågstation nånstans långt utanför Partille och förfrysa fötterna är fint.

Åh. Och att bli topp-tio-finalist i GP:s fototävling är fint. So fuck it, ja, jag är stolt. Vinnaren utses nästa torsdag och kan vinna en systemkamera.

Hade ju inte bangat.

Fast jag klarar mig rätt bra ändå.

Dagens lilla glädje-grej: att köpa en 100-grams chokladkaka och mumsa på helt utan dåligt samvete.

Sweet dreams <3