Inte ett enda prov eller inlämning på flera veckor. Klappar mig själv på axeln och äter Karins kvarglömda salta kex.

Lämnade in källkritikshelvetet imorse. Gjorde matteprov nu i eftermiddags.

Ehuru, det gick åt pärsk. På en uppgift skrev jag, and I quote: idag har jag lärt mig att jag inte vet vad en dubbelrot är. Det kommer jag ha lärt mig imorgon efter att ha kollat upp det.

Sen sifferbajsade jag lite över ett helt papper innan jag svepte det sista av min cola och lämnade in provet med tårar i ögonen.

Satte mig i en soffa och andades en stund. Sen hamnade jag i ett runt litet rum och hade utvecklingssamtal med min mentor i en dryg timme.

Klart jag grät. Det var jag inställd på redan från början.

"Ja-a, hur tycker du att det går för dig då?"

"...assååå... ahmen fan." Ögonen sved stämbanden låste sig jag såg ner i marken det går åt helvete för mig. Men det säger man ju inte. Så jag blinkade några gånger och harklade fram "jaassåjagärjujävligtskoltrött. Menannarsärdetvälbra".

Hon fattade direkt. Vi pratade i en kvart om genusperspektiv och demokratiformer. Fem minuter om kunskapsfilosofi. Några minuter om kreativitet. Sen hade min andning återgått till det normala och ögonen brände inte längre.

Trekvart senare hasade jag ut ur rummet, tog älsklingsbussen till stan, köpte en stor stark varm chailatte och gick så långt mitt skavsår på hälen tillät. Tog vagnen sista kilometern. Kom in genom dörren. Pappa frågade hur provet gick. Jag tittade på honom och bröt ihop. Är lika lättad som besviken som glad som förtvivlad som trött som sönderhetsad. Jag är allt och inget men jag kan vila nu. Jag kan vila nu. Jag kan vila nu. Nu. Fucking äntligen.

Dagens lilla glädje-grej: att för första gången i år ta mig ner till hållplatsen utan att halka.

Sweet dreams <3