Upptakt

Alltid redo, aldrig redo, inte när jag står och balanserar på kanten till en ny termin. Inte alls redo, faktiskt.

Det var fan inte bra i höstas. Inte riktigt okej. Att vara tvungen att gå ut från klassrummet för att jag inte orkar, gråta äta sova när jag kommer hem?

Jag vill inte.

Självklart behöver det inte bli likadant. Jag har ju ändå vilat nu i ett par veckor. Haft det bra, blivit lite starkare igen, kan till och med sova utan en varm vetesäck bredvid mig. Men jag gillar ändå inte suget i magen, rädslan, när jag tänker på vårterminen. Försöker därför att inte tänka på det och vara glad i nuet, men det är som en sårskorpa jag inte kan låta bli att pilla på. Dras hela tiden tillbaka och petar på det där ömma, infekterade. Som aldrig riktigt verkar hinna läka.

Försöker tänka på bambaidiotier och korridorssamtal, myskvällar och chailattefika. Randompromenader och jagälskardig-sms. Allt jag saknar. Försöker skita i prestationsångesten och glömma alla komplex. Försöker resonera med mig själv, tänka positivt.

21 dagar till syster ysters återkomst.

Det är intressant ändå hur man alltid intalar sig att "nu har jag vilat upp över lovet, nu klarar jag minsann vårterminen!!11!".

För det har man ju inte alls egentligen. Inte jag. Tror jag snittat ca 6 timmar per natt nu i tre veckor. Och då blir jag deppig. Tänker på att jag vill göra om lovet, göra rätt, sova ut. Och att vårterminen kommer bli seg som in i helvete, som att tugga kåda, som att springa i sirap upp till midjan.

Men då får man fokusera på skratten som också kommer komma. Flumlektioner. Fredagsfika. Stå i cafét och våldta din nya kamera. Det kommer bli många fina stunder med. Även om det ibland är riktigt jävla fittigt.