Om några år vet jag inte hur mycket jag kommer minnas av kosmopolitism, postkoloniala teoribildningar, andragradsekvationer, litteraturhistoria, franska verb eller vetenskapliga rapporter.

Däremot vet jag att jag kommer minnas kaffestirriga pluggförsök under smärtsamt vanliga januarimornar. Kommer minnas känslan av att allt hänger på en inlämning. Kommer minnas stressen, frustrationen. Men mest kommer jag minnas utfattiga cafébesök, kaffeshots, småhetsiga asgarv och koffeinkickar. Stoltheten över att ha slängt ihop en middag på egen hand. Komma hem till ett tomt hus och känna sig vuxen. Bäddad säng med papper över hela överkastet. Korsade ben och facebookchatt. Plugghets, sömnbrist och ljusa framtidsdrömmar.

Just nu lever jag ett liv som jag vill minnas. Försöker leva som jag vill komma ihåg livet. Och det går bra.

Så jag kanske inte får MVG i alla ämnen i år. Och det är okej. Jag gör mitt bästa. Vilket inte nödvändigtvis innebär konstant plugg. För mig betyder det att vara så glad jag kan så ofta det går.

Och goddamn, det funkar rätt bra nu. Jag vet inte varifrån min energi kommer. Men den finns, och den gör att jag tycker om nollgradiga, mulna januarimornar med alldeles för mycket plugg. För det är inte det som är det viktiga.

Dagens lilla glädje-grej: att ramla på väg till vagnen, få hjälp upp av en snäll och orolig fin man och ändå hinna med vagnen.

4 dagar till syster ysters återkomst.

Sweet dreams <3