I skrivande stund försöker jag steka pannkakor. För en person. Blev lite division och rynkad panna. Och nu: för varm stekpanna och bränd pannkaka. Söndrig pannkaka. Huset luktar stekos och håret apelsinschampoo. Datorns taffliga högtalare knastrar ut Robert Plant – Stick With Me Baby och jag äter sirap.

Sen i måndags har jag hållit hyllningstal till syster yster och nästan börjat gråta på retoriklektionen och hatat litterär gestaltning och plattat håret och legat på sängen i tjugo minuter utan att göra annat än att lyssna på musik.

Jag har säkert jättemycket att göra. Nej, inte säkert, det har jag. Tjugo sidor franska, presentation av To Kill a Mockingbird, sammanfattning av och utdrag ur Fucking Faust, tre uteblivna gamla litterär gestaltning-läxor, nära förestående Tommyinlämning.

Jag väljer att steka pannkakor. Och äta sirap. Och om en stund, att gå på stan med mamma och köpa kuddar till mitt rum. Och ikväll att gå på fotokurs nånstans i Mölndal.

Vem säger att jag inte prioriterar?

Nu låter jag helt säker. Som att jag vet precis vad jag väljer och väljer bort. Märk väl att jag inte skriver nåt om hur mycket det svider eller hur obehagligt det är att inte veta hur jag ska göra saker och bara inte orka ta reda på det. Märk väl att jag försöker låta så positiv jag kan. Det finns så mycket skit och negativa saker att säga i världen ändå, och jag försöker att inte vara en del av det. Men att ljuga är väl inte så mycket bättre.

Så. Det är inte bara av godo att prioritera. Men så är det. Man måste.

Och jag prioriterar min psykiska hälsa. Och det innebär brända pannkakor och fotokurs i Mölndal, och det innebär att inte alltid plugga när jag borde. Det innebär att vara lite jävla glad när jag kan.

Dagens lilla glädje-grej: att 75-åriga mormor dyker upp utanför dörren och börjar skotta snö trots mina vildsinta och skrattande protester.

Sweet dreams <3