En av dem är att jag har gett mig lov nu. Förutom att träffa min historiagrupp ett par timmar under lovet ska jag inte plugga ett dyft. Alls.

Samtidigt som det gör ont att vara såhär förlamande skoltrött är jag ändå fascinerad. Att jag fortfarande står upp. Att jag fortfarande går till skolan. Att jag fortfarande tar mig igenom de sirapssega timmarna varje dag. Att jag fortfarande orkar.

Det är en till bra sak.

En annan bra grej hände igår när jag var på väg hem från pianolektionen. Det kom fram en liten skröplig kvinna med russinkinder och gula glasögon och frågade vart vagnen gick. Jag svarade lite försiktigt, och det visade sig att hon var smått förvirrad och inte riktigt verkade hitta hem. Det ville sig inte bättre än att jag åkte med henne någon extra hållplats och gick armkrok med henne och höll uppe henne när hon fick yrselanfall och hjälpte henne beställa taxi och åkte med i taxin hundra meter uppför gatan med en något ställd men fruktansvärt snäll chaufför och hjälpte henne till dörren och fick veta att hon var 91 år och hette Kerstin. Hon sa hela tiden att det här var ett äventyr.

När jag kom hem en timme senare än vanligt var jag stelfrusen, svintrött och stressad. Och brutalt jävla glad. Bara på grund av russinkinder och gula glasögon. Kanske inte så bara, egentligen.

Ett vardagsäventyr som resulterade i ogjord franskaläxa, diskning och russinkindsleenden.

Dagens lilla glädje-grej: att gå barfota på mjuk matta.

Sweet dreams <3