När det är göteborgsgrått med snöslask på gatorna, med fuktiga vantar, stickade tröjor och världens största halsduk. 

När jag har missat bussen, druckit kaffe, glömt en läxa, halkat runt på isen. Velat sova men börjat skratta. Gått till gymmet, halkat hem. Glömt bort mig själv i duschen.

Bara en sån där februaridag, som är så vanlig att det gör ont. En sån som största delen av alla dagar ser ut som. En sån där trygg vardag där det inte egentligen händer ett skit. Som man har glömt när man vaknar nästa morgon.

Det svider. Att vardagen är så vansinnigt vanlig. Att dagarna försvinner till pluggande och måsten.

Ibland vill jag peka fingret åt min trygghet. Skrika åt vardagen, klå upp alla fuktiga vantar, vill bara att nånting ska bryta av. En ballong på kyrkogården, kladdkakevärme hos Viktväktarna, gallskrik i klassrummen, vad som helst. Vill resa, vill se nytt. Förändras.

Samtidigt... fan. Skulle allt försvinna imorgon är det vardagen jag skulle sakna. Jag skulle sakna stickade tröjor, spårvagnsleenden, kameraklick, kaffekickar och småhetsiga asgarv, jag skulle sakna fuktiga vantar och göteborgsslask för de betyder att vi finns.

Hatar vardagen för monotonin, älskar den för att den trots allt är så vacker.

Och tids nog kommer jag få min beskärda del av utmaningar och brytningar. Så borde väl försöka uppskatta det vanliga, men you know what they say: man blir lätt hemmablind.

Så man bjuder syster yster på fika och traskar runt i Haga med vintertrotsiga Converse och förundras över hur lätt allt är.

Dagens lilla glädje-grej: att se att termometern visar plus på morgonen.

Sweet dreams <3