Egentligen. Det vet jag ju.

För jag gör ju inte så mycket själv.

Men ändå.

Fy fan vad jag är trött på sandlådedebatterna och personangreppen och påhoppen och alla jävla småbarn till politiker som skyller på varandra och kastar - inte sand - utan skit. Framhäver det dåliga i motståndarnas politik istället för styrkorna i den egna. Svarar inte på frågor, för det är inte frågan som är det viktiga längre; det är att vinna debatten. Så jävla onödigt. Innan själva valhetsen drog igång hade jag ändå respekt för politiker och partiledare. Den försvann nån gång i samma veva som påhittad statistik och decennier gamla misstag blev viktigare än faktiska åtgärder.

Så jävla onödigt.

Har sett ett par debatter på tv men varit tvungen att stänga av. Sitter bara och guppar i soffan med sammanbitna käkar och och muttrar alternativt skriker nåt om att deärjufandummaihuvudetallihopSKÄRPERFÖRHELVETE. Jag vill ju tycka om politiker, jag vill ju verkligen, men jag respekterar inte sandlådepolitik och smutskastning; det är så jävla banalt, billigt.

Så jävla onödigt.

Så jag börjar tjafsa med Oscar på facebook och vi kallar varandra fula namn och försjunker i tjurig tystnad och sen ber vi om ursäkt och så är jag lite småirriterad i alla fall och det gör ändå inte nånting särskilt mycket bättre och så blir jag bara trött och skiter i allt och bankar lite på tangentbordet i ett frustrerat utbrott som inte heller gör något bättre och så tittar jag upp i taket och är bara ledsen och går och ställer mig i duschen och låter vattnet skölja bort alla tankar tills det bara är Bon Iver kvar som sjunger lite tyst i bakgrunden.

Den här dagen har varit ett stort jävla svart hål. Allting liksom... försvinner in i det.

Men. Jag ska i alla fall tävla i Trubadurslam nästa söndag. Kort sagt dra ett par låtar inför en publik som är på max femtio pers.

Men ändå. It's a start what the fuck.

Dagens lilla glädje-grej: att lyckas värva en oväntad kompis som moralsupport nästa söndag.

Sweet dreams <3