Idag är jag så kär i livet att jag vill myshångla med den småfuktiga träbänken på hållplatsen, aldrig släppa taget om trädet som jag impulsivt vill krama, och följa med den lilla killen på vagnen hem och brotta ner alla hans monster under sängen.

Allt tack vare gode herr Navid Modiri.

Ska förklara.

Igår dressade jag upp mig i syster ysters finaste transparenta svarta skjorta (det är väl nåt lite mystiskt över transparenta skjortor ändå?) och rullade iväg med Alice till House of WinWin på Tredje Långgatan där musikern, poeten, författaren och allmänt coola liraren Navid och hans polare hade en bokreleasefest. Jag och Alice hade glatt anmält oss som volontärer och fick stå i dörren som två fancy hovmästare och ta emot gästerna med omöjligt breda leenden och älska hela grejen. Gode herr Navid kom fram då och då och frågade om vi hade det bra och om vi tog för oss av buffén som serverades. Jag hade svårt att stå stilla och gjorde mitt bästa för att hålla masken och låta någorlunda proffsig när jag svarade eeeheheh aarrå, vi bara tar för oss... hehehe. Så fort han hade gått därifrån tog jag tag i Alices arm och hoppade runt lite diskret med ett ljudlöst garv. Träffade också på den lokala mini-kändisen och poeten Oskar Hanska och glodde på honom lite grann som en idiot med lysande ögon.

Men. Själva poängen var i alla fall att jag också köpte Navids bok, 365 saker du kan göra. Fick honom även att signera den. Han tackade för visat engagemang och såg på mig med en blick som var så intensiv och genomträngande och fullkomligt utelämnande att det nästan, men bara nästan, var obehagligt. Bläddrade lite i boken under kvällen när jag och Alice satte oss på ett café och diskuterade hat och kärlek och allmän vardagsfilosofi, och så fort jag kom hem satte jag mig och sträckläste till halv två. Vaknade dagen efter med ett leende.

Den här killen har fattat grejen. Hans mål, säger han, är att inspirera människor. And so help me god, det lyckas han med. Jag vill bara leva så mycket att det nästan gör ont. Varje ord, formulering och uppslag liksom vibrerar av liv och kärlek och hopp; framförallt hopp. SDs plats i riksdagen och ett annalkande höstmörker har gjort att jag lite grann har tappat tron på framtiden, men efter 80 sidor av gode herr Navid går det inte att tvivla på att det inte bara finns en framtid - den är ljus, också.

Det liksom bubblar upp försynta skrattsalvor som spiller över och flyter iväg i små bubblor av ren glädje över att bara finnas till. Jag älskar det vackra i att vara människa och felbar och dödlig och vår tendens att fucka upp det mesta men tycka om varandra ändå.

Jag kan inte nog rekommendera den här boken. Det går inte. Jag kan bara vädja till alla som läser att snälla, snälla, läs den. Ta till dig det som står. Det är så sant att det bränner i ögonen.

Och jag har inte ens kommit halvvägs.