Suttit i bil med Jack Johnson på lagom hög nivå och brummat förbi regntunga vetefält, kor med vänligt frågande uppsyn, björkar dränkta i gula små blad och den välkomnande skylten Traktorer Och Motorfordon Får Omköras.

Nu gäller tre lager tröjor, tända ljus, elementlukt i hela huset, konstant regn mot rutorna, Spotify i högtalarna (ja, vi har internet här. Om det inte framgår).

Allting är inte så jävla allvarligt. Jag bara kom på det för en liten stund sen. Allting är inte så jävla allvarligt. Det är mycket i skolan, men det är bara skolan. Den är inte så jävla allvarlig. Jag är trött på allting, men jag är bara trött. Det är inte så jävla allvarligt.

På Haiti har de fått kolera. Det är jävligt allvarligt.

Skolan och laggig motivation är inte så jävla allvarligt. Trots att det kan kännas så. Så är det faktiskt inte så jävla allvarligt.

Livet fiser en i ansiktet ibland och försöker provocera en. Puttar lite på en och säger fula ord och räcker ut tungan.

Men jag försöker bygga upp blyfötter och stålnävar. När livet puttar på mig händer inte särskilt mycket och istället ger jag en rak höger tillbaka. Försöker i alla fall. Missar ibland och svär grövre än livet, men försöker i alla fall. Gör mitt bästa och blinkar bort siffrorna som dansar framför ögonen för att kunna se allt annat.

Vad är det med det här stället som tar fram den här sidan hos mig? Som gör att allting som känns det minsta svårt bleknar bort och blir till något fint?

Jag vill bjuda hit världen och låta den sova i min säng, vill låta den vakna och ta en promenad vid havet och andas den här luften.

För allting är inte så jävla allvarligt.

Förutom koleran på Haiti.

Dagens lilla glädje-grej: att lyssna in sig och mysa till en ny spellista.

Sweet dreams <3