Ankomstterminalen är en barack. Det är svinkallt. Det är soluppgång fram till 12 och sen kväll resten av dygnet. Solen står aldrig högt. Taxichaffisen muttrar lite på norrländska och ringer sin kompis Bosse för att få reda på hur han ska köra dit vi ska. Det är kolsvart klockan fyra. Stan är fylld med pensionärer och fetton. Gustav II Adolf står och fryser på ett dött torg. Centrum är ungefär lika stort som Kungsgatan. Stans Bästa Konditori luktar lök.

Men det är helt okej. Hade jag velat ha mer Göteborg hade jag stannat i Göteborg.

Istället flög jag och pappa upp till Sundsvall och hälsade på farmor och farfar.

Det blev mycket sitta i lägenheten, dricka kaffe, äta godis och prata högtochtydligt. Men det är helt okej, det med. Hade jag velat snacka på höghastighetsgöteborgska med slang och svärord så hade jag stannat i Göteborg. Istället satt jag med munnen full av choklad/glögg/te och lyssnade på farfars berättelser om lurade kostymnissar och näradödenupplevelser ute på havet mitt i vintern.

Förjävla cool snubbe, min farfar.

Så ja, vi hade det bra, jag och pappa.

Men när planet gled in över ett kvällsupplyst Göteborg så tryckte jag ändå näsan mot fönstret och blinkade i takt med ljusen på vingarna och kände en liten varm klump växa i magen. Jag och Göteborg hör ihop. Säga vad man vill om folkmängd geografi väder dialekt och fisklukt, men det är här jag hör hemma.

Klev av planet och myste in mig i fuktkylan. Mötte upp mamma. Kom hem, drack chailatte, såg på teve, snackade med Christian och Karin, gick och la mig. Vaknade upp till sönderstressad, skoltrött vardag. Men hemma. Trött men lite nöjd.

Så idag har jag snackat norrländska och jättebrittisk engelska och bangat sista timmen på matten för att gå hem och plugga språksociologianalys.

Sven ska anal ys.

Dagens lilla glädje-grej: att i kanon med den gamla finska tanten och hennes lurv till hund som alltid går omkring i kvarteret skrynkla ihop ögonen till ett litet leende.

Sweet dreams <3