Aa, eller så laddar man in bilderna och kan inte låta bli att pilla lite med dem och glömma av lunchen.

Det blir tydligare och tydligare - det här med att fota börjar bli ett ordentligt beroende. Det behöver inte alltid bli så jäkla bra, men det börjar rent fysiskt klia i fingrarna tills det nästan gör ont när jag inte har fotat på ett tag. Blir bara helt lycklig. Vibrationerna och klicket när slutaren stängs går rakt in i hjärtat och bildar harmonier med min puls.

Poetiskt formulerat, eller hur.

På mammas 50-årsfest lekte jag dock världens sämsta vimmelfotograf. (För den som undrar var det till mitt försvar inte idealiska förutsättningar: dåligt ljus, mycket rörelse, trångt, mycket kontraster - försök själva, det är inte helt lätt, men en intressant utmaning.) Fepplade upp blixten, höjde exponeringen en aning, justerade ISO-talet och bländaren, ökade skärpedjupet lite grann, drog upp slutartiden och försökte panorera motivet.

HAH. Skojade bara. Rabblade bara termer för att det skulle låta som om jag kan nåt.

Kul var det hur som helst. Hannah och Alice hjälpte mig som serverings-och-allmän-servicepersonal och vi höll rent efter femtio småpackade gäster och lyssnade på Räfven, detta vansinnigt spelglada och livsbejakande folkmusikband. Låter helt knas, jag vet - och det är det väl, på ett sätt - men så jävla kul. Helt underbara killar. Galet duktiga och så samspelta att jag nästan fick tårar i ögonen. De satt och chillade i mitt rum, drack öl och käkade tabouleh i en halvtimme innan de började lira.

Vi kom in med maten och jag gav dem en liten trägubbe (som fick heta Lars, av nån outgrundlig jävla anledning) som jag täljde i sjuan. De stirrade på mig och garvade.

Jag vet inte vad som hände där. Men det var kul, det med.

Dagens lilla glädje-grej: att skrattande stå och fota Petra mellan Poseidons ben och känna mig underbart barnslig.

Sweet dreams <3