Poängen är att nu gjorde jag det. Jääävlar vad det tog emot, men jag gjorde det, tog mig själv i kragen och kom iväg. Jag måste börja göra det lite mer. Kan inte sitta på min feta röv och tycka synd om mig själv, jag måste fan börja ta tag i saker.

Kollade upp replokaler på Studiefrämjandet igår; sjukt stolt över det också. Så små saker, så oändligt små jävla banala saker, men jag vill tro att jag börjar ta tag i dem nu. Tar tag i mig själv. Säger nej till att gå på stan om jag vet att jag måste plugga, går hem och faktiskt gör det. Säger nej till saker jag inte vill, för att det är okej. Jag är värd det. Faktiskt. Jag är så jävla trött på jante-lagen och alla konstiga tabun; varför kan man inte säga hej till en främling på spårvagnen? Eller skita i att sminka sig utan att känna sig skabbig? Eller stå och dansa ensam utan att dra till sig män i vita rockar? Eller erkänna att man faktiskt är helt okej? Jag fattar inte. Och jag menar, jag är inte heller nån som gör sådana grejer - jag hälsar inte på främlingar och jag står inte och dansar för mig själv (så ofta, i alla fall), men jag vill. Jag vill våga vara konstig.

Och jag är jävligt trött nu.