Annars var dagens franskalektion fullkomligt onödig. Vi kollade på slutet av en film i en halvtimme och sen vet jag inte vad vi gjorde. Till slut fick man komma in i ett litet rum med vår läskiga och inkompetenta lärare där han satt bakåtlutad med händerna på magen och ett litet creepy leende och sa att jag visade upp många bra kvalitéer och att han hoppades att jag skulle fortsätta med steg fyra nästa år. Jag log en aning stelt, sa tack för betyget och gick därifrån. Sen köpte jag en risifrutti, satt vid kajen en stund, gick tillbaka till bamba och slafsade i mig lite tacos. Såg förmodligen mycket graciöst ut.

Har för övrigt bokat klipptid nu. Nästa onsdag smäller det. Bort med det gamla, in med det nya. Eller hur var det nu, Strindberg med ditt jävla Esplanadsystem? Kanske dags nu, hur som helst. Kanske jag är fast i gamla mönster och tankesätt som försvinner med slitna döda celler. Kanske man blir sedd på ett annat sätt om man ser annorlunda ut. Kan-ske. Kan ske. Tycker verkligen att det kan ske.

Och imorgon är det juni. Jag får panik. Tiden försvinner. Kom tillsammans med min buss-polare estet-Frida fram till att det har gått väldigt lång tid sen vi började ettan, men att det har gått extremt fort för den långa tiden att gå. Det är verkligen (okej Jamie Cullum nu håller du käften) helt sjukt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i sommar utan min klass och alla mina vänner som kommer jobba. Är livrädd för att, som jag så många andra somrar innan, ska deppa ihop i rastlösheten och till slut bli apatisk.

Därför behöver jag ett mål, ett projekt.

Har redan kommit på ett faktiskt:

jag ska lära mig att gilla kaffe.

Dagens lilla glädje-grej: att tajma spårvagnarna perfekt.

Sweet dreams <3