Dels har jag alldeles för lätt att övertolka saker och känna mig omöjlig och ovärd någon kärlek alls. Samtidigt vet jag om det här och lappar till mig själv så fort jag börjar tänka i de banorna. Vilket ju är bra.

Däremot har jag otroligt svårt att våga be om något, jag tar emot en massa skit utan att ens reflektera över det. Men även detta är jag medveten om, och idag, till exempel - det här är otroligt, mina damer och herrar - så sa jag till och med till om att jag behövde stöd och sa emot när personen började snacka om sig själv.

Vilket ju är bra.

Jag är svag som hela tiden faller för frestelsen att hata mig själv, och stark som fan som jobbar emot det. Har fått höra att min enda brist är att jag inte tror på mig själv.

Spännande. Ibland ser folk mer än man tror.

Hur som haver. Peppande tankar såhär en söndagskväll.

Idag har jag läst ut Doktor Glas och varit lite smådepp igen. Hatar det. Skyller på Hjalmar. Och söndagsångest. Ändå har mors dag firats (något överdrivet) med tårta, klänning och högklackat. Har ingen aning om hur det gick till, vi brukar vanligtvis ge mamma en ros och sen glömma bort hela grejen, men idag blev det alltså finfint. Askul dock. Gillar att klä upp mig och trippa omkring i huset med ett vinglas (med cola) i handen.

I övrigt älskade jag Doktor Glas. Faktiskt asbra bok. Jättedepp, uppenbarligen, men... fin. På nåt vis. Omsorgsfullt skriven och definitivt tänkvärd.

Kul bara att skriva en två sidor lång essä. Ämnet är fortfarande oklart, det enda jag vet är att Doktor Glas ska vara med på nåt hörn.

Känns bra.

Imorgon: läsårets sista franskalektion. Ni fattar inte min oerhörda glädje.

Orkar inte leta upp nån bild, så idag blir det ingen.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att träffa en nästan helt okänd människa och babbla på helt obehindrat.

Sweet dreams <3