Snurrar runt lite småkorkat här hemma och kollar alldeles för ofta om tvätten torkat än, vilket den fortfarande inte har. Fönsterna står vidöppna och släpper in lite kvav, fuktig sommarluft i rummet, som så många gånger tidigare vibrerar av Of Montreal – Wraith Pinned to the Mist.

Senare idag ska jag för tredje dagen i rad ner på stan och fika, den här gången med Hedda. Ska även käka lunch, göra lite yoga hade jag tänkt (fråga inte), förmodligen träffa Karin en snabbis på kvällen och sen stressa upp mig lite mer inför resan, som går till Italien, om jag glömt nämna det. Måste packa och sova också.

Igår var en synnerligen trevlig dag (för omväxlings skull, ähum). Gick upp tidigt (halv nio!!!) för att träffa Alice och cykla ner till stan och knata runt en stund. Sen svängde vi förbi ICA och köpte korv och focacciabröd som Alice förvarade hemma hos sig medan jag stack ner på stan igen och klunkade ner en iskall hallonsmoothie på rekordtid tillsammans med Oscar innan vi tog en promenad till Lilla Bommen och svettades som små grisar. Vi pratade om allt och inget och en hel del mittemellan innan jag hann hem i (bokstavligt talat) fem minuter för att sedan kila iväg på grillknytis med diverse finingar.

Fedt. Med socker.

Häromnatten kunde jag inte sova. Guess why?

Jag var för glad.

Jag var tamejfan för glad, av ingen särskild anledning egentligen. Bara låg och log lite för mig själv och dåsade.

Ämnet kom upp igår på cafét med Oscar:

"Asså, jag är bara så... glad."

"Aa, jag vet."

"Ööh, hur vet du det?" (Vi hade alltså inte träffats på... alldeles för länge.)

"Asså, det märks på dig."

Jag kommer, trots ett par veckors exil i först Italien och sen England, att sakna en jäkla massa här i Sverige. Pianot, datorn, gitarren, min nyupptäckta yogamatta, och jävlar i min lilla låda; mina vänner.

Samtidigt är jag lite glad för det: tänk om jag inte hade haft nåt att komma hem till?

Så det ska ni veta, alla ni som räknar er till min vänkrets: ni kommer vara saknade. Det är ni i och för sig redan.

Well, hejdå då. Ska försöka komma över ett internetcafé nånstans för att stilla den värsta facebookabstinensen, men man vet aldrig. Så... tja. Ha det meraviglioso då.

Åh, vemodigt.