Det är bara det att saker har en genomgående tendens att ordna sig till det bästa, A händer så att B kan äga rum, och därmed skapa förutsättningar för C, som var precis vad vi siktade mot i första taget. Och jag märker bara mer och mer hur otroligt mycket jag kan älska. Visst, jag är i enorm utsträckning inspirerad av boken Eat, Pray, Love, som jag precis läst om (för övrigt - läs den. Alltså, allvarligt - LÄS DEN). Det är långt ifrån säkert att någon annan än jag själv blir så djupt berörd, men, alltså... den är bara så (ursäkta ordvalet) vis. Så mycket smarta och fina tankar som bara känns så rätt. En massa självklarheter, egentligen, men som tilltalar och berör mig på alla tillgängliga plan.

Jag tar definitivt avstånd från bilden av Gud som en vis gammal gubbe som sitter på ett moln och dinglar med benen och väntar på att döma om vi får komma till himlen eller helvetet. Det känns så sago-aktigt. Som att göra det för lätt för sig. Men jag tror inte heller på en massa energier och grejer; det känns för flummigt.

Jag vet inte vad jag tror på.

Kan återigen bara utgå från mig själv: förra året, när allt var så inihelvete miserabelt (skola, vänner, klass, familj, livet i allmänhet) och jag inte visste vart jag skulle ta vägen, så var det enda jag i början egentligen förmådde tänka: jag vill inte ha det såhär.

Voilá, där har vi step one: att erkänna problemet.

Steg två: vad var det då jag ville ha?

När jag började reflektera kring hur jag faktiskt ville att mitt liv skulle se ut skulle man väl kunna tolka det som nån sorts bön. Snälla Gud, låt min familj komma överrens igen. Eller: Snälla Gud, låt mig få känna mig omtyckt av mina kompisar. Eller: Snälla Gud, låt min klass bli mindre sjuk. Så hade man väl kunnat se det. Men jag bad inte direkt till nån gudom. Jag bad till mig själv, snarare. Formulerade tanken, till att börja med. Och i och med att jag såg vad jag ville ha, ett mål, så kunde jag börja jobba mot det.

Sen skedde också mycket som jag inte hade nån särskild makt över. Grundskolan tog slut, tiden gick, etcetera. Men hur kom det sig att jag beslutade mig för att uppsöka kuratorn? Eller boka en språkresa? Eller börja jobba intensivt som fan med att bli stark i mig själv?

Det var jag. Det var jag som fattade de besluten, jag som genomförde dem, och jag som drog nytta av dem. Det var helt och hållet min egen förtjänst. As det gamla ordspråket goes: jag är min egen lyckas smed. Eller, min egen gud, eller goda energi, eller whatever.

För vad var det jag strävade efter? Jag ville inte bara hitta tillbaka till mina gamla kompisar utan också skaffa nya. Ville ha en bra klass. Ville ha ett mer harmoniskt hem. Ville spela mer musik. Ville vara lycklig.

Jag antar att jag tror på Mig Själv och Kärlek.

Bortsett från allt det här kämpar jag med att greppa det faktum att jag nu är sjutton år. Har ju vetat om det ett tag, tja, jag är ju ungefär sjutton, snart i alla fall, men det betyder att jag snart är arton och därmed... vuxen. Typ. Så länge jag var sexton kunde jag på något sätt gömma mig bakom en fasad av barndom och därmed avsäga mig allt ansvar och skylla på att jag var liten. Ett års skillnad gör väl ingen större skillnad egentligen, men insikten om att jag är närmare arton än femton sätter plötsligt allt i ett lite annorlunda perspektiv. Och jag behöver det.

Hur som helst blev jag alldeles lagom firad här på landet med min och Alices familjer som sjöng för mig på morgonen och dukade upp en sinnesrubbad frukost. Sedan solade och badade (!!!) vi vid stranden, innan vi käkade Ben & Jerry's-glass och maränger på kvällen tills Alices familj åkte hem. Midsommarafton tillbringades på liknande manér.

Riktigt jävla nice ändå.

Jag vet inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget, egentligen. Förmodligen mest försöka bringa ordning i mitt lilla huvud efter att ha läst ut Eat, Pray, Love, som lämnade mig vacklande och förvirrad och helt uppfylld av kärlek.

Nu tycker min familj att jag ska ta tillvara på solen, som har strålat outtröttligt sen igår morse.

Asbra väder på sin födelsedag.

Jag ville så gärna ha det.

Och så blev det så.

Dagens lilla glädje-grej: att pappa spontant börjar spela min Spotify-lista.

Sweet dreams <3