Jag vet knappt vilken dag det är längre. Dygnet är så snedvridet att jag fortfarande käkar frukost klockan två. Jag har halvt glömt bort vad smink är för nåt, däremot upptäckt att solkräm är en rätt trevlig uppfinning. Sitter intrasslad i mitt täcke i soffan mitt i natten och läser. Lyssnar sönder och går helt upp i viss musik och analyserar basgångar och EQ och harmonier av ingen annan anledning än för att jag tycker det är kul att kunna höra. Ligger på altanen i bikini och halvsover i solen. Tar en spontanpromenad med en kompis och hyr Guds Stad och Hets av Ingmar Bergman bara för att jag vill se dem, och faktiskt hinner. Läser guideböcker om Rom och återupptäcker Dansbandsraketen. Dricker lite för lite vatten och får en försynt bultande huvudvärk men är så gränslöst glad för att det inte är av stress eller ångest. Tränar när det känns rätt och äter en överbliven tryffel när jag vill. Jobbar på det där med att dricka kaffe men kommer inte så långt, det är fortfarande för beskt.

Jag gör saker jag vill göra. Vill jag baka bröd? Då bakar jag bröd. Vill jag se på teve? Då fucking ser jag på teve.

Det tar ärligt talat fortfarande emot, lite grann. Det känns nästan som om jag lever på lånad tid. På ett sätt gör jag också det, antar jag - lov varar ju inte för evigt, hellooo - men samtidigt så känner jag nu efter vad jag vill göra. Min lilla värld får faktiskt kretsa runt mig just nu. Ledsen om det gör mig till en självisk människa, men jag tror bara inte det. Jag tror att jag börjar existera lite mer bara. Betoningen både på jag och på existera.

Jag tar en paus från vardagen och sätter mig med lite perspektiv på en solig altan och myser och är kort sagt jävligt, jävligt, jävligt glad. Tillbringar ganska mycket tid själv och börjar hitta mitt språk, mina gester och mina intressen. Börjar hitta... nånting - eller kanske någon? - som jag verkligen gillar.