Hej paranoia och osäkerhet.

Men jag är faktiskt sjukt jävla stolt. Jag tog mig igenom ett år på Donner, med alla upp- och nedgångar, inlämningar, examinationer, ångestattacker, stress, kriser, eufori, nya erfarenheter, nya människor; jag tog mig igenom allt och det med ganska fina betyg, än så länge.

Grejen är bara att jag kommer sakna min klass och mina vänner nåt ofantligt. Verkligen.

En av de, för mig i alla fall, tydligaste förändringarna av mig själv är att jag inte vill vara själv hela tiden längre. För knappt ett år sedan kunde jag köra ut familjen och låsa in mig framför teven med en påse chips och sitta och uggla för mig själv. Jag ville det. Men så är det verkligen inte längre; jag höll på att få panik igår kväll när jag var ensam hemma och väntade på Oscar. Satte på svinigt hög musik, stekte lite pyttipanna till mig själv, chattade och sms:ade med folk. Kollade hela tiden på klockan. Gjorde en kopp te, värmde händerna och tog på mig en stor stickad tröja. Sen kom Oscar och vi pratade ett bra tag, spelade lite, sen bakade vi kakor och pratade lite mer. Räddade min kväll.

Efter avslutningen, som i ärlighetens namn var lite lam, käkade jag sushi med The Dreamteam (=Hedda, Hilda och Miranda. Jag gillar inte namnet men alla vet vilka som menas nu, efter ett utflippat klassråd) och sen kilade jag och Hedda och kikade i affärer ett tag. Synnerligen trevligt. Och kvällen ska enligt planerna tillbringas med samma härliga människor hos Hilding.

Jag önskar att jag kunde skrika SOMMARLOOOOOOOOOOV och hoppa omkring som en lycklig dåre och tjuta, men jag känner mig för tom och osäker. Vad händer när man inte träffas varenda dag, tappar man allt då?

Nä, fuck this. Nu ska jag gå och se om Sherlock Holmes och äta överbliven kaka.

Dagens lilla glädje-grej: att stå och ha kramkalas i duggregnet med klassen och känna sig lite lagom vemodig.

Sweet dreams <3