Det är enklare att vara depp än pepp. För mig, i alla fall. Jag gick omkring väldigt länge för ett tag sen och var väldigt depp, och väldigt bra på det. Så det kanske är därför jag får sådana här återfall - det är tryggt, det är bekant, det är nåt jag känner till. Att vara pepp och glad är mycket svårare, då måste man anstränga sig så mycket för att hitta det fina i allting. Och med vårtrötthet, en extra boost av förvirring och en massa plugg så har jag helt enkelt inte den energin.

Samtidigt. Hur jävla trist är det inte med nån som går omkring och deppar dagarna i ända? Hur kul är det egentligen att umgås med en sån typ? Typ... astrist. Och när folk tar avstånd från en och ens deppighet så blir man ännu mer depp. Och folk tar ännu mer avstånd. Och så snurrar man runt i en ond cirkel och vill bara hoppa av.

Klart man måste få vara nere, dock. Annars vore det ju jävligt jobbigt. Men man kan ju försöka begränsa sitt depp så att det inte går ut över oskyldiga människor som egentligen bara vill vara snälla men helt enkelt inte orkar för man bara sprider misär omkring sig.

Kanske.

Känner bara att min självkänsla ligger och möglar undangömd nånstans. Jag vågar inte behöva någon, för jag är så jävla helvetesrädd för att bli avvisad om jag visar det. Jag vet inte hur jag skulle hantera det. Och jag vågar inte ta reda på det heller. Så jag gör mitt bästa för att mer eller mindre framgångsrikt intala mig själv att jag klarar mig så jävla bra själv. Ibland är det helt sant, men ibland behöver jag faktiskt någon och det skrämmer vettet ur mig.

Och nu låter det jättehemskt, som om jag är självmordsbenägen och bara skriker hjälp hjälp hjälp. Jag är tydligen jättebra på att få det att låta så. Alla har vi våra talanger. Men det här är bara lösryckta tankar och mycket av det är till och med irrelevant. Men ganska intressant dock. Och jag har blivit bra på att hantera mig själv när jag blir sån här, så jag kommer klara mig bara fint. Och till slut kommer jag bli så trött på min egen deppighet att jag tvingar mig själv att vara gladare för att det är så mycket roligare. Så ge mig lite styrka och mod och tid så kommer jag vara mitt äckligt positiva jag igen om ett tag. Y'all just wait. Bara att tänka såhär gör mig lite lite mer pepp, bara det.

Dagens lilla glädje-grej (det tar emot och det är svårt men det finns tamejfan): att sitta och fika en stund med syster yster som förstår precis vad jag säger trots att jag inte gör det.

Sweet dreams <3