Som idag: jag vaknade innan klockan hade ringt och var övertygad om att det var helg. Alarmet ringde precis när jag somnat om, så jag vaknade arg. Och sen var syster vaken samtidigt för första gången på jag vet inte hur länge vilket gjorde mig förvirrad, och när vagnen kom var det en annan modell än det brukar vara och det gjorde mig nervös. Sen var jag sjukt trött när jag damp ner på bussen efter att ha kryssat fram genom ett avgas- och överfullt Brunnsparken och jag var irriterad och ville vara ifred med Red Hot Chili Peppers i iPoden och lyssna på Fleas basgångar men då kommer en irriterande jävla människa och vill prata med mig. Jag höll på att lappa till honom på stället. Jag behöver den tiden på morgonen att vara ifred och halvsova lutad mot fönstret. Samtidigt tycker jag synd om killen, han ville ju bara vara trevlig och så sitter jag som en sammanbiten isbit och blänger. Stackare. Men jag behöver verkligen sitta isolerad en stund på morgonen, det är lite som meditation för mig.

Fast lite stört är det, kanske. Att skärma av sig så totalt från världen, att faktiskt behöva det, vad ska det betyda egentligen? Lite som att förtränga verkligheten och sitta i ett hörn som en eremit, är det verkligen sunt?

Kanske, kanske inte. Kanske är det ett sätt att nollställa huvudet inför dagen, kanske är det ett skevt uttryck för nån sorts verklighetsdistansering. Jag har ingen aning. Men jag blir helt i obalans och irriterad och sur om jag inte får göra det, så för min omgivning och alla inblandade är det nog bäst att bara låta mig vara på morgonen. Knas, jag vet. Men uppenbarligen ganska nödvändigt.

Och nu är det helg. Helgade, ack så efterlängtade helg. Ledighet, sömn och goa människor. Kanske lite plugg, men det pratar vi inte om så kanske det försvinner av sig självt. Hoppas kan man ju, i alla fall.