Huset står kvar. Allt ser precis likadant ut.

Samma halvbäddade säng.

Samma musik på Spotify-spellistan.

Samma utsikt från fönstret.

Samma papper och böcker på skrivbordet.

Samma kläder på soffan.

Allt ser precis likadant ut som när jag lämnade det för mer eller mindre tre veckor sedan.

Skumt.

Italien har jag redan dragit hur det var.

Kom hem från England igår kväll, efter att ha missbrukat Hannahs släkts gästfrihet i nästan en vecka. Huvudet surrar fortfarande av engelska fraser, ord och tankar, och jag får faktiskt anstränga mig (lite) för att hitta svenskan.

Vi började med tre dagar i Cambridge; en underbart söt stad. Vi knatade runt lite grann, jag och Hannah, vi did some shopping och tittade på stan. Vi fick en guidad tur av ett typiskt, fint engelskt college. En dag tog vi tåget till London där vi körde slut på oss själva på Primark innan vi tog en tur på Themsen och glodde på Tower Bridge, London Eye och allt vad det nu är man brukar se. Vi snurrade runt i tunnelbanegångarna och höll på att missa tåget tillbaka på grund av en olycka vid Oxford Circus men klarade oss med några minuters marginal.

Sen bilade vi tvärs över landet till Shropshire (Hannah, stavning??) och bodde ute på den där idylliska engelska landsbygden med får, rundade kullar och gigantiska vetefält. Där firade vi Hannahs (skitsnygga - förlåt) kusins 21-årsdag med hans kompisar och familj i en salig blandning, mixat med en satans massa alkohol. Dagen efter flög jag hem själv på kvällen och hade enorma problem med att somna. Slocknade utmattad nån gång vid tre och vaknade av ett sms strax före tio.

Satt och läste slutet av Shantaram på planet igår kväll och fick nån underlig ångest-ig känsla av Meningslöshet som förföljde mig hem och fortsatte till min säng och stod böjd över mig alla sömnlösa timmar när jag vred och vände på mig och kurade ihop mig med kudden över huvudet och bad den att försvinna. Den stod tyst med en cigarett i handen och tittade på mig tills jag var för trött för att hålla ögonen öppna. Imorse hade den försvunnit, men röken av cigaretten dröjer sig kvar.

Jag vet inte vart den kom ifrån. Ibland liksom tappar jag greppet om verkligheten och driver omkring och ställer samma fråga om och om igen, varför, varför, varför.

Varför sitter jag här?

För att det gör mig glad att skriva.

Varför ska jag vara glad?

För att det hjälper mig att leva ett bättre liv.

Varför ska jag leva?

Vad är meningen med livet, slutar det alltid med, denna slitna, idiotiska fråga, och där blir jag stum och känner lukten av Meningslöshets cigarett.

Det är inte det att jag inte vill leva; tanken är skrattretande i all sin tragik. Jag vet bara inte varför, och jag saknar delen av mig som alltid log åt den frågan och sket fullständigt i den och var glad att bara finnas till. Det är så jag vill vara, det är så jag vill tänka, det är så jag vill leva. Jag har aldrig varit såhär lycklig, samtidigt som det aldrig har känts så tomt.

Men det är bara tillfälligt. Så i väntan på att det ska gå över, which it will, ska jag göra pannkakstårta till syster yster, ta en promenad med lillebror (Oscar) och sen grilla med Alice. På onsdag taggar vi Emmaboda.

Tillbaks i Sverige, back in business!