Eller så skiter man i det och accepterar att det inte blir en retoriskt bra text.

Istället käkar man upp sin sista Mentos, lysnar på Otis Redding och vilar ryggen efter att ha skurit bröd, tejpat upp drinklistor på väggarna och blandat tabouleh sen elva imorse. Lyssnar på skratt nerifrån från släkten som lägger sista handen vid meze-buffén.

Förklaring: mors 50-årsfest.

Mitt huvud snurrar av cause and effects och retoriska knep och diskursanalyser linjära ekvationer språksociologi aktörsperspektiv postkoloniala teoribildningar och det spelar ingen roll att jag för första gången på två veckor sovit mer än sju timmar på en natt, skolarbetet ligger kvar som en småfuktig, kliande filt över axlarna. Vill behöver borde nu när det är lov släppa allt och frottera mig i sovmorgonar och absurda mängder perspektiv, men som vi så träffande beskrev det igår: det kommer vara onsdag hela veckan. Pluggtid som man själv disponerar. Men fortfarande måste göra.

Hur som helst så är det i alla fall lov. Firade igår på café med Emmi, Linnea och Marcus och årets näst mest välbehövda fika. Tog mig hem till Alice, ramlade ihop i hennes säng, käkade middag hemma hos oss med Alice plus familj.

Skitsamma. Att jag har så mycket plugg på lovet. Jag gör bara så mycket jag orkar, så får det väl bli bra på nåt sätt. Livet fortsätter. Tror jag. Hm. Frågan är bara hur.

Dagens lilla glädje-grej: att nyvaken och groggy springa på sin långväga farbror i en fåtölj och brista ut i ett litet glatt pip.

Sweet dreams <3

Laa-

gg. lag

-g.

Mitt huvud kan inte ta in mer. Har jobbat med samma JÄVLA samhällsarbete så JÄVLA länge och det är så JÄVLA jobbigt och jag är så JÄVLA trött på det och imorgon har vi det JÄVLA seminariet -

- och sen är det över.

Satt kvar i trekvart efter skolan med Emmi och gick igenom det sista. Slet oss i håret och skrek. Kladdade ner några anteckningar. Letade lärare. Hittade ingen och skrek lite mer. Skrattade hejdlöst.

Igår fick jag höra att jag "är ju en typisk Håkan Hellström-person".

Kej.

Så fick jag också höra idag att jag "har blivit så jääävla kaxig!".

Kej.

Ja.

Faktiskt.

Det har jag. Och precis som jag svarade, "det kanske är på tiden eller?"

Visar bara på att jag inte är statisk. Jag är en människa och människor förändras. Så fort man har bestämt hur någon/något är så börjar det förändras.

Det enda som är konstant är förändring.

Men faktiskt. Jag har verkligen börjat kaxa upp mig. Och jag vet att det är ovant (för vissa i alla fall) och jag vet att det kan kännas skrämmande (för vissa i alla fall). Dessa vissa som inte är så bra på att hantera förändring.

Synd, synd.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta på en utflippad franskalektion med en kopp varm choklad och den största halsduk världen nånsin skådat och titta på en våldsam regnskur utanför fönstret.

Sweet dreams <3

Men få saker botar PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) från matte - ja, vi hade prov idag - lika bra som en liten påse gifflar och en kopp varm choklad.

Och en alvedon.

Vad vore livet utan värktabletter?

Så jag sitter och nibblar på vetebröd i miniformat och drar händerna genom håret lite för mycket och funderar på om mitt retoriktal verkligen är klart och om jag i så fall borde börja på litterär gestaltning-läxan som jag dock inte har fattat helt och inte riktigt orkar göra och om jag i så fall borde gå till gymmet men så har jag ju precis käkat så det går ju inte och då borde jag kanske fortsätta på talet. Om det nu inte var klart.

Så jag sitter vid facebook istället.

Ger upp och fotar ingenting ett tag. Typ... mina ben.

Tänder alla lampor jag hittar eftersom min taklampa pajat igen.

Pajar ett halsband.

Kommer på att om jag inte kommer på nåt annat att göra så finns det alltid en ogjord franskaläxa att leka med.

Skrattar.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och titta på de små dammkornen som i solljuset flyger runt i slow motion mitt på en fullsatt buss.

Sweet dreams <3

Suttit i bil med Jack Johnson på lagom hög nivå och brummat förbi regntunga vetefält, kor med vänligt frågande uppsyn, björkar dränkta i gula små blad och den välkomnande skylten Traktorer Och Motorfordon Får Omköras.

Nu gäller tre lager tröjor, tända ljus, elementlukt i hela huset, konstant regn mot rutorna, Spotify i högtalarna (ja, vi har internet här. Om det inte framgår).

Allting är inte så jävla allvarligt. Jag bara kom på det för en liten stund sen. Allting är inte så jävla allvarligt. Det är mycket i skolan, men det är bara skolan. Den är inte så jävla allvarlig. Jag är trött på allting, men jag är bara trött. Det är inte så jävla allvarligt.

På Haiti har de fått kolera. Det är jävligt allvarligt.

Skolan och laggig motivation är inte så jävla allvarligt. Trots att det kan kännas så. Så är det faktiskt inte så jävla allvarligt.

Livet fiser en i ansiktet ibland och försöker provocera en. Puttar lite på en och säger fula ord och räcker ut tungan.

Men jag försöker bygga upp blyfötter och stålnävar. När livet puttar på mig händer inte särskilt mycket och istället ger jag en rak höger tillbaka. Försöker i alla fall. Missar ibland och svär grövre än livet, men försöker i alla fall. Gör mitt bästa och blinkar bort siffrorna som dansar framför ögonen för att kunna se allt annat.

Vad är det med det här stället som tar fram den här sidan hos mig? Som gör att allting som känns det minsta svårt bleknar bort och blir till något fint?

Jag vill bjuda hit världen och låta den sova i min säng, vill låta den vakna och ta en promenad vid havet och andas den här luften.

För allting är inte så jävla allvarligt.

Förutom koleran på Haiti.

Dagens lilla glädje-grej: att lyssna in sig och mysa till en ny spellista.

Sweet dreams <3

Det köps baguette som värms i ugnen och läggs i en liten brödkorg och ställs fram på bordet, det lagas lammfärsgratäng med getost och auberginer, det skrattas skratt som är lite högre än annars och tystnaden som uppstår när dörren till slut slagit igen är lite kaxigare än den brukar.

Sitter vid mitt överbelamrade skrivbord och knarkar Carla Bruni – Quelqu'un M'a Dit och försöker andas lugnt. Jag klarar inte av att vara såhär stressad. Jag klarar inte av att bara inte bry mig och ändå göra det och jag klarar inte av att känna mig så fruktansvärt jävla korkad. Jag klarar inte av att känna mig helt misslyckad och hålla på att misshandla mig själv. Funkar inte. Håller på att bryta ihop. Verkar inte kunna ta mig ur den här svackan och det skrämmer mig.

Men.

Viktigare än nånsin då att fortsätta försöka.

Jag blir så jävla arg. Jag hatar att hålla på såhär.

Så jag vägrar.

Jag är en sån som ger femmor till tiggare vid Brunnsparken och jag är en sån som är nära att börja gråta på sitt mentorssamtal och jag är en sån som saknar sina lärare och jag är en sån som älskar att åka buss men får panik i bilköer och jag är en sån som fan i helvete tänker acceptera att vara nere för jag vill inte.

Fuck it.

Snart är det lov. Snart får jag börja om. Skaffa mig en krage att ta mig i och en kam att kamma mig med.

Så fuck it.

Bara att gilla läget.

Bara att hoppas att en sanning är lögn så att den inte krockar med den sanning man vill tro på.

Bara att inse att klockan är mycket och att man måste sova.

Fuck it.

Dagens lilla glädje-grej: att bryta ihop i alldeles för höga skrattsalvor på en engelskalektion och försöka be om ursäkt men hejdas av skratt som bara spiller över.

Sweet dreams <3

Mätt på scones till lunch och snurrig i huvudet av Bob Hanssons

radbrytningar

och svordomar och könsord och helvete

och trött av fyra timmars samhäll och vindruvor i blå djup tallrik som syster yster hatar och kvarglömd sylt på stenbänken. Sen misslyckad och småledsen franskaläxa och så kanske det egentligen heter franskläxa kom jag på och så headbangar jag vid datorn för att få luft i håret och varför

i hela

helvete

är det så många sidor om Kina i Nordisk Familjeboks andra utgåva?

Och så ska jag gå och hoppsan och blev kort sagt jävligt glad

av Bob Hanssons

radbrytningar

och för att jag tror jag sprider glädje.

Eller gjorde.

Eller vill.

Och så tallrik med syltfläck och halsfrost på skrivbordet och halleluja liksom.

Chailatte i lite för liten kopp och (inte?) en bit After Eight vid sidan om. Informerande tal i retoriken imorgon men känner på mig att jag kan komma att försova mig en sisådär tre timmar.

So what. Är man skoltrött så är man och då är det bara att göra det bästa möjliga av det.

Tänkte börja med talet i eftermiddags, men på grund av en alldeles för lång rad känslostormar och en våldsamt tom mage så höll jag på att tuppa av i skrivbordsstolen och ramlade istället ihop på sängen, inbylsad i en stor stickad tröja och halsduk och insnurrad i ett tjockt duntäcke, och slocknade som ett ljus.

Livet leker, men reglerna är inte alltid rättvisa och man kan inte alltid välja sina motspelare. Och om man ramlar och slår sig så är det lite svårare att läka än att gömma sig i en varm famn och sätta på ett plåster. Men på något Mystiskt och Mirakulöst och Magiskt vis så löser det sig nästan alltid ändå.

Lite jävla obstinat är jag nog i alla fall. And proud.

Annars har jag lärt mig att klättra idag.

Har letat fotfäste och darrat på handen och dragit mig själv högre och högre upp och varit lite rädd och fått vitt kalk på mina kläder och förlitat mig på killen långt nedanför som höll i min säkerhetslina. Fått en adrenalinkick och varit lite glad för livet som trots allt inte alltid leker riktigt schysst.

Dagens lilla glädje-grej: att somna direkt utan att ligga vaken och obsessa och hata.

Sweet dreams <3

Som vanligt.

Jag vill lära mig att vara arg. Jag vill lära mig att vara envis och obstinat och arg. Jag vill lära mig att inte vara en dörrmatta och jag vill lära mig att våga lita på att jag har rätt att vara arg när jag har det och jag vill lära mig att slå tillbaka. Jag måste lära mig.

Kvällskurs?

Utbildning på högskolan?

Intensivkurs på nåt lov?

Gör-det-själv-bok?

Internetkurs?

Hm. Känns inte så rimligt. Lär bli självinlärning. Learning By Doing.

Vill inte.

Måste.

Kommer att.

Kommer att skrika kommer att gråta kommer att vilja slå kommer att hata att älska kommer att tvinga mig att andas kommer att viska kommer att vilja krama kommer att leta styrka kommer att hitta styrka kommer att göra det bästa av vad som än händer för jag är trött på att ta skit nu. Come what may för jag kommer att och nu är det redan för sent för jag har redan börjat och jag kommer att bli starkare.

Fuck it. Ibland får man ta strider man aldrig bett om och försöka stå upp även fast knäna skakar. Ibland får man sluta ögonen och försöka älska sig själv tills man inser att man är värd det. Ibland är det bara att andas djupt och kötta på.

Dagens lilla glädje-grej: att en gammal man kommer fram till mig efter att jag fotat en husvägg och börjar prata fotografi med ord som mumlas fram genom ett stort, yvigt skägg.

Sweet dreams <3

Har precis varit och pluggat på biblioteket med min historiagrupp, och förutom en synnerligen innovativ lösning på ett kopieringsproblem så kom vi inte fram till något särskilt intressant. Måste för övrigt idag skriva färdigt en text i engelskan och göra en sorgligt omfattande franskaläxa som jag inte ens har börjat på, och helst plugga lite matte och läsa igenom några historiagrejer. Plus att jag har pianolektionen klockan fyra.

Var det nån som sa att Donneronsdagar var lediga?

Fan. Jag visste ju att det skulle bli sjukt mycket i tvåan. Så varför känner jag mig så lurad? Det är ju inte alls lättare än i ettan, jag är inte alls säkrare, effektivare, smartare, jag som trodde att något mirakel skulle ha hänt under sommaren, jag känner mig lurad.

Men. Som jag skrev i förra inlägget. Ju mer omotiverad och skoltrött jag är, desto mer tänker jag sätta mig och plugga. Förmodligen är det en ren försvarsmekanism, men jag blir så jävla förbannad. Får nån sorts jävlar-i-fucking-helvete-anamma och vägrar låta det här klå upp mig. Jag vägrar. Jag fucking vägrar. Aldrig. Jag tänker ta mig igenom den här svackan och jag tänker komma ut på andra sidan och peka fingret åt allt som säger att jag inte kan. För jag är nog starkare än somliga tror.

Fått en flaska i huvet, legat sövd på akuten
Varit död I minuter, hela själen var bruten
Blivit jagad av snuten, varit vilsen på djupet
Jag har famlat i mörker, men i dig såg jag ljuset
Och för dig har jag låtsas, och dolt mina tårar
Med dig blir jag mindre, som gubben i lådan
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks
För dig ska jag, göra det tusen gånger om
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar
För dig ska jag göra det tusen gånger om

Blivit lämnad i staden, medan du gick och blunda
Fick en känga mot magen, tills jag smakade gatan
Ändå gick jag tillbaka, och jag måste va galen
Som nyss blivit bedragen, och som tänkte på laget
För jag tänkte på jag-et, och jag såg alla tecken
Men jag ville va bättre, men då blev allting sämre
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig

-Daniel Adams-Ray – Gubben i lådan

Dagens lilla glädje-grej: att ge mig själv en timme och gå omkring i stan utrustad med kameran och plåta lite allt och inget och en hel del mittemellan.

Sweet dreams <3

Ju mer omotiverad och skoltrött jag är, desto mer tänker jag sätta mig och plugga. Ju mer jag känner för att gråta, desto mer tänker jag hitta saker att skratta åt. Ju mer rädd och förvirrad jag är, desto mer tänker jag anstränga mig för att våga och förstå. Ju svagare jag känner mig, desto starkare tänker jag bli. Ju mer stressad jag är, desto lugnare tänker jag ta det. Ju ensammare jag känner mig, desto mer tänker jag träffa människor. Ju mer jag hatar, desto mer tänker jag anstränga mig för att älska.

Häromdan bestämde jag mig för att älska de skrikande barnen på spårvagnen.

Ju tröttare jag är, desto mer saker tänker jag göra. Ju tystare det är, desto högre tänker jag ställa mig och skrika. Ju mer det regnar, desto mer tänker jag vara min egen lilla sol. Ju längre jag faller, desto högre tänker jag klättra upp igen.

Det är bara en vanlig torsdag och jag är småsjuk och har haft ett franskaföredrag som inte blev ett föredrag utan bara smälla upp en overhead och spela en fransk låt. Det är bara en vanlig torsdag och jag har åkt båt hem och varit nära att åka tillbaka till Lindholmen när båten fick för sig att vända utan att säga till mig och jag hann precis hoppa över grindarna som stängdes och ramla iland med ett triumferande smågarv. Det är bara en vanlig torsdag och när det är soligt ser det ut som att träden på Lindholmsallén har frusit till mitt i en brand. Det är bara en sån där smärtsamt vanlig torsdag när yoghurten är slut och ingen orkar laga mat. Precis en sån dag som största delen av livet utgörs av, och jag är så

jävla

glad

över att det bara är en helt vanlig torsdag.

Dagens lilla glädje-grej: att inför ett tjugotal småtrötta, småirriterade sjuttonåringar stå och mecka med en overhead och inte bry mig det minsta om att alla stirrar på mig.

Sweet dreams <3

Det går inte att förneka längre.

Halsen har ömmat konstant hela dan och rösten börjar låta annorlunda och jag blir utmattad av att springa i trappor.

Jag börjar bli förkyld på riktigt nu.

Crap.

Har ju inte tid.

Värt då att stå ute i snålblåst och knapra halstabletter och försöka trösta en utmärkt skådespelande Marcus i chock under en lektion i livräddning.

Kanske borde stanna hemma i en varm soffa och pimpla te. Känns som att det kan komma att bli så imorgon. Trots att jag inte hinner.

Men men. Jag har lånat Navid Modiri & Gudarnas första skiva från biblioteket nu, i alla fall. Då är allt okej.

Helgen har varit nice.

Hos Hannah blev det skräckfilm som blev till Snabba Cash och våra kladdkakemuffins blev till chokladmuffins som blev till tomma papper på små blå assietter. Lördagen blev klassfest hos Joline som blev till pajat utebord och jack i någons panna som blev till väldigt tråkig stämning som blev till jävligt långsam buss och hemma nånstans kring två. Söndagen blev sex timmars sömn som blev till vakna galet tidigt och plugga hos Linnea som blev till Disneyfilmer och hembakt bröd och diskursanalys och stora koppar te som blev till ändå jävligt nice.

Idag på vagnen hände nånting.

Jag satt och hade ångest för hela pianolärar-grejen som ligger och skaver och infekterar, när jag utan förvarning blev förbannad.

Inte sådär att jag ville skrika och slå nån, utan den bästa sortens ilska, den när jag blir så jävla trött på att nåt inte funkar att jag bestämmer mig för att fixa det till varje pris, bara för att det är så jävla irriterande att det inte vill funka. Precis samma sak som när jag står och skriker på en sånglektion och försöker och försöker och försöker ta en ton som hela tiden rymmer, tills jag blir så sjukt störd att jag bara gör det. För att jag inte orkar hålla på att bråka längre.

Ungefär så kändes det. Som att fucka det här då, nu bara tar jag tag i det och vägrar låta det bli kass. Som att fucka det här då, jag dyker i med huvudet före, och fucka det här då, jag orkar inte vara rädd längre och fucka det här då för jag orkar inte bråka längre.

Dagens lilla glädje-grej: att få kanelbullar i bamba och utbyta lite smådumma flin.

Sweet dreams <3

Regel:

tortellini är alltid gott.

Undantag:

Lidls ursäkt till plastig smörja som grannarna glömt kvar.

Regel:

man sover alltid länge på lördagsmornar.

Undantag:

att vakna strax innan nio och med en suck gå och titta på Systrar I Jeans.

Idag har jag, med lite tur, skrivit klart en novell.

Tja.

Det var väl det.

Förutom att ha gjort en sats frallor som står och jäser, då. Och desperat försökt få tag i en klasskompis nummer.

Det kanske märks rätt tydligt, men jag har absolut ingenting att säga. Ville bara ha nåt att göra medan jag käkade plast-tortellinin och blängde på min förrädiskt tysta mobil.

Så. Nu har jag gjort det.

 

Som liten eldade du på klippor
du satt på stenen och
förstod inte sprickorna, du skyllde dem på Gud
tog en näve aska och kastade på himlen
och solen försvann för ett ögonblick

Dagens lilla glädje-grej: att ha ett kort litet samtal med kassören som känner igen mig i den lokala livsmedelsbutiken.

Sweet dreams <3

Så.

Alice är just nu uppe hos sig och får i sig lite föda med bror sin. Själv sitter jag ensam och käkar köttbullar och pasta med en gaffel, sådär som amerikanerna gör, och lyssnar på Navid Modiri efter att ha fått ett våldsamt craving under en lektion när jag och Lisen nynnade lite glatt på ett par låtar.

Det har varit ett par bra dagar sen i onsdags.

Min hjärna har en tendens att tröttna på sitt eget gnäll och sin självpåtvingade misär, och plötsligt vaknar jag en morgon och är så jävla sugen på att ha en bra dag att jag helt enkelt gör dagen bra. Inte ens Bussfans morgonhesa röst i mitt öra kan förstöra den då. Jag bara svarar lite kort och sätter på Kings Of Convenience och tittar ut genom fönstret och ler för mig själv och leker Mona-Lisa.

Annars har jag låtsats vara smart idag. Jag har låtsats att jag har gjort min matteläxa och jobbat på mitt ansvarsområde i grupparbetet i svenskan och jag har låtsats att jag hängt med på diskussionen i samhällen och att jag har koll på nånting överhuvudtaget. Jag har hållit god min och lekt duktig elev. Det har varit kul.

Jävlar vad jag tycker om människor ändå.

Jag tycker om att Dante stoppar sin pipa och värmer upp sin uteplats så att den är varm tills jag kommer upp till Stockholm i december.

Jag tycker om att Oscar ringer mig på Skype och sjunger jullåtar.

Jag tycker om att Alice kapar fjärrkontrollen och letar upp hejdlösa bilder från när vi var små.

Jag tycker om att Hannah ringer och inte vill vara ensam hemma.

Jag tycker om att pappa bjuder mig på bio och säger massa smarta saker.

Jag tycker om att Hedda sms:ar och vill få med mig på Kulturnatta.

Jag tycker om att träffa Maria på stan.

Jag tycker om att åka spårvagn med en brokig samling random folk.

Jävlar vad jag tycker om människor.

Nu ska jag ta våra kladdkakemuffins och mina myssockar och försöka se på en skräckfilm hos Hannah som har lovat att hålla mig i handen.

Dagens lilla glädje-grej: att inse att jag kan vägra ha en värdelös dag.

Sweet dreams <3

Behöver jag säga att det gjorde min dag?

Nu kommer Alice med mjöl. Vi ska baka kladdkakemuffins och ikväll ska vi se på skräckfilm hos Hannah.

Allting är så svårt ibland.