Det köps baguette som värms i ugnen och läggs i en liten brödkorg och ställs fram på bordet, det lagas lammfärsgratäng med getost och auberginer, det skrattas skratt som är lite högre än annars och tystnaden som uppstår när dörren till slut slagit igen är lite kaxigare än den brukar.

Sitter vid mitt överbelamrade skrivbord och knarkar Carla Bruni – Quelqu'un M'a Dit och försöker andas lugnt. Jag klarar inte av att vara såhär stressad. Jag klarar inte av att bara inte bry mig och ändå göra det och jag klarar inte av att känna mig så fruktansvärt jävla korkad. Jag klarar inte av att känna mig helt misslyckad och hålla på att misshandla mig själv. Funkar inte. Håller på att bryta ihop. Verkar inte kunna ta mig ur den här svackan och det skrämmer mig.

Men.

Viktigare än nånsin då att fortsätta försöka.

Jag blir så jävla arg. Jag hatar att hålla på såhär.

Så jag vägrar.

Jag är en sån som ger femmor till tiggare vid Brunnsparken och jag är en sån som är nära att börja gråta på sitt mentorssamtal och jag är en sån som saknar sina lärare och jag är en sån som älskar att åka buss men får panik i bilköer och jag är en sån som fan i helvete tänker acceptera att vara nere för jag vill inte.

Fuck it.

Snart är det lov. Snart får jag börja om. Skaffa mig en krage att ta mig i och en kam att kamma mig med.

Så fuck it.

Bara att gilla läget.

Bara att hoppas att en sanning är lögn så att den inte krockar med den sanning man vill tro på.

Bara att inse att klockan är mycket och att man måste sova.

Fuck it.

Dagens lilla glädje-grej: att bryta ihop i alldeles för höga skrattsalvor på en engelskalektion och försöka be om ursäkt men hejdas av skratt som bara spiller över.

Sweet dreams <3