Eller så skiter man i det och accepterar att det inte blir en retoriskt bra text.

Istället käkar man upp sin sista Mentos, lysnar på Otis Redding och vilar ryggen efter att ha skurit bröd, tejpat upp drinklistor på väggarna och blandat tabouleh sen elva imorse. Lyssnar på skratt nerifrån från släkten som lägger sista handen vid meze-buffén.

Förklaring: mors 50-årsfest.

Mitt huvud snurrar av cause and effects och retoriska knep och diskursanalyser linjära ekvationer språksociologi aktörsperspektiv postkoloniala teoribildningar och det spelar ingen roll att jag för första gången på två veckor sovit mer än sju timmar på en natt, skolarbetet ligger kvar som en småfuktig, kliande filt över axlarna. Vill behöver borde nu när det är lov släppa allt och frottera mig i sovmorgonar och absurda mängder perspektiv, men som vi så träffande beskrev det igår: det kommer vara onsdag hela veckan. Pluggtid som man själv disponerar. Men fortfarande måste göra.

Hur som helst så är det i alla fall lov. Firade igår på café med Emmi, Linnea och Marcus och årets näst mest välbehövda fika. Tog mig hem till Alice, ramlade ihop i hennes säng, käkade middag hemma hos oss med Alice plus familj.

Skitsamma. Att jag har så mycket plugg på lovet. Jag gör bara så mycket jag orkar, så får det väl bli bra på nåt sätt. Livet fortsätter. Tror jag. Hm. Frågan är bara hur.

Dagens lilla glädje-grej: att nyvaken och groggy springa på sin långväga farbror i en fåtölj och brista ut i ett litet glatt pip.

Sweet dreams <3