Berocca och eftermiddagsipren för tredje dagen i rad. Pajade lampor (ja, i plural) och ploppande facebookchatt och jag vill inte tänka på språksociologi mer. Jag vill sova i ett halvår; jag vill gå i ide. Pronto per favore. 
Det är november. Hur fan blev det november? Vad hände med hösten? September, oktober, va?
Jag har suttit med huvudet begravt i böcker och notblad och helvetesinlämningar och bara inte märkt att tiden har försvunnit, lite som när man med ett ryck drar undan en duk från bordet. Jag har inte märkt att tiden har gått och nu sitter jag här med, vad är det, sex-sju veckor kvar till jul och undrar vad som hände. Jag har glömt bort mig.
Tog en halvtimme till att gå på stan idag efter att ha pluggat historia. Bara jag. Kollade i ett par butiker. Petade på en skjorta och en klänning. Glodde på ett par skor. Sprang till vagnen och åkte hem.
Blev helt lycklig.
När fan gick jag på stan sist? Bara för att jag kände för det? För att jag ville göra nåt som jag inte verkligen behövde göra?
Vet inte.
Jag kommer inte ihåg.
Man utvecklar inte en identitet genom att få MVG i alla ämnen. Man blir inte en roligare och mer lyckad person genom att få alla rätt på ett prov. Och jag håller på att glömma bort mig och fastna med ett värkande huvud mellan torra boksidor och en blinkande markör. Och det skrämmer skiten ur mig. Var är min motivationglädjehoppstyrkaviljaork?
Jag strejkar med jämna mellanrum. Fastnar med blicken och kan inte slita mig på nån minut. Växer fast i spårvagnssätet och får kasta mig av i sista sekund. Fastnar i sängen utan att kunna röra en fena. Krockar med tankarna i huvudet så att inga lyckas ta sig ut i sammanhängande meningar. Glömmer av vilken veckodag det är. Strejk. Error. Lagg. Frrrr.
Men... tja. Det är mycket. Jag är stressad. Jag är trött. Jag är omotiverad. Jag är småsönder. Tja. Men det finns fortfarande småblaskigt Earl Grey-te med honung. Och utflippade gruppdiskussioner. Och monstruöst stora halsdukar. Och Jack Johnson och Salem Al Fakir. Och varma filtar. Och långa kramar. Och oplanerade svinkalla promenader. Och att tycka så mycket om att man blir lite yr. Och varma spårvagnar. Och stickade tröjor. Och sällsynta pianoelevleenden. Och smältande snöbollar i blöt vante. Och mörka chokladbitar. Och schampoo som luktar sommar och apelsin. Och bastanta kameror. Och pianon. Och snedtrampade mystofflor.
Så det är okej. Att vara stressad och trött och omotiverad och småsönder. För det är också en del av livet - poängen är att det finns så jävla mycket mer. Och detta så jävla mycket mer är det som gör att jag trots allt älskar livet. Man får en spark i solar plexus med jämna mellanrum för livet är ganska nyckfullt och passionerat, men också så fruktansvärt vackert. Så det är okej. Jag kan ta en spark och tappa andan ibland, för det är så jävla värt det. Det är okej att stå och stirra på väggen och fundera på att gå in i den. För livet är fint i alla fall. Trots att det kan göra ont. Så finns det inget som är lika jävla vackert.